DRIVEN JAZZROCK FRÅN ENGLAND

The Soft Machine, en progressiv rockgrupp från Canterbury, England. Framväxta ur samma brittiska tradition som Pink Floyd, King Crimson, Yes, Genesis och Gentle Giant. 

Avstamp i 1967 års psykedeliska experiment, men med stora steg på väg mot något annat. Mot en musikaliskt avancerad rock. Någonstans i höjd med 1969-70 började de alla blomma ut och utveckla egna, mycket egna särarter. Någonstans i den vevan kom också Jethro Tull.

Så mycket kände jag väl till, på pappret, då. Men det dröjde nog en bra bit in på 1970-talet innan jag verkligen fick höra The Soft Machine. Jag tror det var via min vän och musikkännare (i synnerhet progrock-kännare) Mats Andersson (även kallad "Jam") i Helsingborg. Vart tog han vägen sedan?

Jag blev rätt överraskad, för jag hade kanske väntat mig visuellt drömska pyramider à la Pink Floyd, eller dova niotaktare à la King Crimson. Men knappast någon jazz. Amerikansk fusion-jazz och brittisk symfo må ha haft samma publik, men influenserna var olika. Temperamenten var också olika.

Soft Machine började alltså i vokal avantgarde-rock. Men musiken på denna fjärde skiva "Fourth" (CBS LP 1971) är häftig, snabbspelad jazzrock som är helt instrumental. Miles Davis och tidiga Weather Report är betydligt närmare referenser än Pink Floyd.

The Soft Machine var vid detta tillfälle en kvartett med Elton Dean - altsax, Mike Ratledge - elpiano och synt, Hugh Hopper - elbas och Robert Wyatt - trummor. Men här finns också extra-musiker på tenorsax, kornett, trombon, basklarinett och kontrabas. Det ger en stor, dynamisk kombo med många klangliga möjligheter.

Redan i öppningen "Teeth" brakar det loss i ett intro följt av ett explosivt, hårdsvängande tempo med plats för många fina jazzsolon, inte minst av blåsarna. Vi sedan ta oss igenom några stökiga friform-passager, tills vi kommer ut på andra sidan (skivsida 2) i den fyrdelade sviten "Virtually". Här ligger tempot ibland och lurar som ett slumrande vilddjur. Här varvas blåsare och elpiano med bandloopar och baklänges-fix. Här gör sig det psykedeliska arvet gällande. Soft Machines fjärde LP är en mycket spännande, fräck och musikaliskt fullödig brygd. En riktig häxbrygd, för att åter referera till Miles Davis vid samma tid.

Betyg: ****

PETTERSSONS 8 OCH 10 - MUSIK ATT SJUNKA NER I OCH FÖRDJUPA SIG I

Äntligen tror jag mig ha fått bukt med de knasiga, fula typsnitt som smugit sig in i min Blogger den senaste tiden, utom min kontroll.

Men nu till Allan Pettersson. Så skönt att få grotta ner sig i lite konstmusik igen. Jag har behov av det ibland. Klarar mig inte utan mångsidorna i musiken. Alla genrer berikar varandra som ljus och skuggor.

Låt mig gå lös på den store Allan Pettersson (1911 - 1980) och nu hans Symfonier nr 8 (från 1969) och nr 10 (från 1973). Här i en förnämlig inspelning med finske Leif Segerstam och Norrköpings Symfoni-orkester (BIS CD 1998). Låt mig också få säga att jag är amatör i trakterna. Jag blir mörkrädd när jag läser Facebook-sidan "Forum för klassisk musik" och frapperas av den höga kunskapsnivån (och ibland koketteriet), där olika kännare jämför och bollar med tiotals TOLKNINGAR av samma verk.

Där någonstans går en gräns mellan virtuoser och amatörer bland lyssnare av klassisk musik. Det är inte nog med att hålla reda på alla tonsättare och verk. Man ska också helst dänga varandra i huvudet med en sju-åtta inspelningar av Bruckners åttonde symfoni eller Mahlers fyra. Jag blir både imponerad och irriterad. Kanske en smula avundsjuk. Inte kan man bli störd på kunskap. Men det blir ändå något kokett och duktigt över namn-droppandet (som å andra sidan inte är mindre nördigt bland rock- och jazz-fantaster).

Så utan en massa inspelnings-referenser och med klen kunskap går jag lös på käre Allan. Som de flesta amatör-lyssnare har jag själv mest lyssnat på hans fantastiska Symfoni nr 7 (från 1967). Den terapeutiska brottningsmatch som lyckats beröra så många och gå utanför begrepp som "svårt". Ett mästerverk som är ett av de mest spelade svenska musikverken.

Symfoni nr 8 tar vid där sjuan slutade, i det förlösande ljuset. Harmonins belöning efter en hård mänsklig kamp mot demoner och ohälsa. Symfoni nr 8 är ovanligt nog för Pettersson skriven i två satser. Den första är en förtröstansfull meditation, även om de inre krafterna är i rörelse och man inte är säker på riktningen.

I andra satsen dånar blåsare och mörka stråkar mot den för Allan så karaktäristiska virveltrumman, som ett orosmoment. Men även här vinner ljuset som där det började. Symfoni nr 10 är skriven i en sats och ganska kort, 25 minuter. Här är det åter dramatiken, orosmolnen, de expressiva uttrycken för världens ondska och eget lidande. I båda symfonierna är det stor musik. En fantastisk, klassisk, modern musik som berör och rör om. Det känns trivialt att sätta betyg. Allan Petterson kommer att förbli en av de stora mästarna.

Betyg: ***** 

GRÄNSLÖS FOLKJAZZ I EN GRYNING

"Arbete och Fritid". Namnet signalerar en ny era. Det är här i gryningen av den progressiva musikrörelsen. Men Arbete & Fritid var egentligen någon slags gränslöst jazzband, med starka inslag av folkmusik. Inte alls något "popband".

"Arbete och Fritid" (Sonet LP 1970) är en unik och numera rätt svåråtkomlig LP. En rolig hybrid i en tid när allt var möjligt. Jag gillar mystiken och det psykedeliska anslaget i det märkliga, men snygga omslaget. STIL !

Här framför Arbete & Fritid en häxbrygd som dels har rötter i, låt säga, Ornette Coleman och Albert Ayler och deras friform-jazz. Dels i svensk folkmusik (borduntoner och fiolgnäll). Dels också i en minimalism av det snitt som presenterades av Terry Riley i konstmusik-kretsar på 60-talet, och som anammades av tidiga International Harvester och Träd, Gräs & Stenar här hemma. Långa, mullrande, monotona jam som i bästa fall kunde uppbåda en slags hypnotisk magi, men som oftast bara blev tradiga.

Arbete & Fritid var i längden lika svajiga och tafatta som Träd, Gräs & Stenar när det gällde musik presenterad på egna skivor. Men ibland fick de till det, och denna märkliga debut är en sådan lycklig stund. Här framför de en oborstad, instrumental improvisations-musik som blir både unik, spännande och faktiskt riktigt rolig.

Öppningslåten "Damen i svart" (se omslaget) är riktigt, riktigt bra i sin trevande uppstart som växer till något stolt och yvigt. "Garbergsbrudens dödsmarsch" är en märklig traditionell, svensk folklåt. Sedan pinnar de på med "Mora-Nisses vallåt", "Esso Motor Hotell" och ytterligare några spår, fram till klocklikt klingande meditationen "Vind" som avslutar.

Och allt bärs fram av fem lysande musiker. Roland Keijser på tenorsax / flöjt och Torsten Eckerman på trumpet (med komiskt svajig intonation) är stilsäkra blåsare. Trumslagaren och slagverkaren Bengt Berger är känd för sitt explosiva, helt otyglade trumspel. Formad av såväl friform-jazz som indisk raga. Han skulle senare fortsätta i Rena Rama, Archimedes Badkar och sitt eget Bitter Funeral Beer Band. 

Istället för bas använde man cello och den spelades av Ove Karlsson. Hans spel gav gruppen ett speciellt särdrag av vevande monotoni. Och sist men inte minst den fantastiske multi-instrumentalisten Kjell Westling. Han växlade helt obehindrat mellan saxofoner, flöjter, basklarinett, valthorn, piano, gitarr, fiol och säkert annat också. Han var ett fenomen med sin unika musikalitet. Verkar ha varit blygsam som person men dök upp som en säker klippa här i Arbete & Fritid, i Blå Tåget och i otaliga folkmusik- och teater-sammanhang. En tvättäkta musikant, tyvärr avliden 2010. 

Betyg: **** 

SVENSK JAZZPOP I BRYTNINGSTIDEN

Det här är en väldigt spännande mellan-epok i svensk musik och i svensk pop. Den stora Englands-influerade popbands-vågen hade ebbat ut. Hep Stars, Tages, Ola & The Janglers, Hounds och Shanes hade tröttnat.

Vissa av dem hade försökte forska vidare. Tages var.t.ex. på väg någonstans. Men de flesta hade gått över till Svensktopp eller lagt av. Nya strömningar var på väg, mera påverkade av blues, powerrock, psykedelia eller jazzrock.

Men även dessa - åren runt 1970 - blev någon slags kortvarigt kapitel. Snart kom Gärdes-festerna och proggrörelsen och stakade ut helt andra vägar. På gott och ont. Musikrörelsen hade mycket kreativitet och vilda idéer. Jag har ofta försvarat den. Men samtidigt drog den också med sig vänsterpolitiska dogmer och stränga krav på ställnings-taganden som man nu mest kan sucka åt. Ja, så var det.

Den där spännande mellantiden som jag vurmar för var alltså från ca 1969 och några år framåt. Jag säger bara : Hansson & Karlsson, Made in Sweden, tidig Pugh, tidig Peps, tidig Björn J:son Lindh, Solar Plexus och några till. En improvisatorisk, svängig musik framförd av finfina, unga musiker. Linjen mot den mera instrumentala proggen var flytande, för här någonstans fanns också Fläsket Brinner, Bo Hansson, Mikael Ramel, Samla Mammas Manna. Också där med lysande musiker.

Vi stannar ett tag vid Made in Sweden. Supertrion med Georg "Jojje" Wadenius på gitarr, Bosse Häggström på bas och Tommy "Slim" Borgudd på trummor. Vilken kombo! Deras svängiga jammande greppade över såväl gamla Django Reinhardt och Wes Montgomery som powerrock med Hendrix och Cream. Jojje sjöng ibland, ofta ordlös "scatsång" unisont till gitarrsolona. En unik konst som måste förutsätta ett extremt gott gehör.

Made in Sweden (den här tidiga uppsättningen) fanns också med i kretsarna kring Cornelis. Men här är de in natura. "Live at The Golden Circle" (Sonet live-LP 1970) är precis vad det är. Och "The Golden Circle" är förstås anrika, gamla Gyllene Cirkeln på Sveavägen i Stockholm. Denna live är i mitt tycke bättre än de studioalbum de gjorde (som nu är svåra att få tag på).

Fem spår, varav folkvisan "Kristallen den grymma" (ja, den kallas så här) och Zawinul-låten "Mercy, mercy, mercy" (en jazzhit med Cannonball Adderlys kvintett) märks. Men allra bäst är Beatles-låten "A day in the life", som byggs upp till en dynamisk, snygg och mycket melodiös jazzpop-bakelse. Det är hur bra som helst.

Denna ursprungs-sättning av Made in Sweden blev tyvärr kortvarig. Jojje flyttade till USA och blev upplockad av mina favoriter Blood, Sweat & Tears. Hägglund blev medlem av den märkliga hybriden Wasa Express. Och Slim Borgudd gjorde en helt annan karriär - som racerförare.

Betyg: ****

OCH SÅ TAR VI EN TILL MED HUBBARD

Det blir en trilogi och den tredje kommer lite senare. Här har vi nu "Straigh Life" (CTI LP 1970) med Freddie Hubbard, och den är en rak forsättning på den förra, "First Clay" från samma år.

Bara tre spår med långa låtar, så jag ska väl inte längre klaga på Miles Davis "Bitches Brew". En aning förändrad sättning. Fortfarande Hubbard själv på fin trumpet, Joe Henderson på tenorsax, Herbie Hancock på Fender Rhodes elpiano och Ron Carter på kontrabas.

Sedan har vi George Benson på en flyhänt, svängig gitarr. Och nu är trumpallen ersatt av den fine Jack de Johnette istället för Lenny White. Det är svängigt, smart, lättillgängligt och ändå med en eggande tagg. Jag är förtjust i Freddie Hubbards snygga trumpetspel och låtar. Ett bra alternativ till den store, dynamiske Miles Davis vid samma tid. Det kan vara marigt med långa jamlåtar, men det blir inte långrandigt för Hubbard har så bra fokus. En skön väg framåt av jazzrock och soulfunk i fin förening.

Betyg: ***

HUBBARD I MILES FOTSPÅR

Just idag är jag glad för att Waynes Shorter har tilldelats Polar Music Prize 2017 (tillsammans med Sting). Förutom till Weather Report går mina associationer till Miles Davis gamla 60-talskvartett där Shorter spelade tenorsax.

En slags musikalisk lillebror till Miles Davis var på den tiden Freddie Hubbard. Också en utmärkt trumpetare. Yngre, men med ungefär samma bakgrund i bebop och hardbop. Och i skiftet mellan 60- / och 70-tal på samma väg framåt i ett förenande av jazzens och rockens rytmer, med vissa inslag av elektriska instrument.

Jag har alltid gillat Miles. Hans coola 50-talsskivor, hans fräcka 60-talsbop och hans sentida snygga, sofistikerade jazzfunk som i slutet t.o.m. hade inslag av hiphop. Men däremot har jag aldrig gillat Miles 70-tal. Där har jag en hämning, och jag kan inte hjälpa det. Hans utspacade, ändlösa, grötiga, elektriska jam blev mer än vad jag klarade av. 

Inte ens stilbildaren "Bitches Brew" från 1970 är jag förtjust i (mer än det snygga omslaget). Det är ju kreativt och frigörande och så. Men det blir för långrandigt. För skissartat. Jag orkar inte hålla intresset uppe i 22 minuter långa, fria jam.

Och det är här Freddie Hubbard kommer in som ett alternativ. "Red Clay" (CTI LP 1970) är en av några sköna, svängiga jazzpop-plattor i Miles anda och från samma tid. Men för mig betydligt behagligare att lyssna på. Freddie Hubbard på trumpet, Joe Henderson på tenorsax och flöjt, Herbie Hancock på elpiano, Ron Carter på kontrabas och elbas, Lenny White på trummor.

Välbekanta namn i dessa kretsar. Inom både jazz och jazzrock tenderar alla gå igen och musikerna blir som gamla vänner (även för lyssnarna) som spelar på varandras plattor i olika konstellationer. Fem spår på ca 7-8 minuter med expansiva jam, men lyssnarvänligt och aldrig utflippat. Fyra låtar är av Hubbard, och den femte är ett tidstypiskt poppigt val : En jazzversion av John Lennons "Cold Turkey" som faktiskt är väldigt bra. På CD-utgåvan tillkommer ett längre live-spår.

Betyg: ****

GRATEFUL DEAD HITTAR RÖTTERNA

Grateful Dead har alltid gäckat mig. Å ena sidan är jag fascinerad av den långlivade hippie-gruppen med sin makalöst trogna publik. Å andra sidan har jag ofta uppfattat dem som tradiga. Med slappa låtar i lojt tempo på eviga live-skivor.

Men de har något visst. Deras samspel, deras kontinuitet, deras följsamma sätt att lugnt utforska olika musikaliska marker. Eller - hade. Efter Jerry Garcias död 1995 finns knappast gruppen längre.

Jag har fått god insikt i gruppens stigar tack vare min vän Sven som är Grateful Dead-kännare. Dessutom är det så mycket San Francisco över gruppen. De har alltid varit intimt förknippade med sin hemstad och bohemkvarteren i Haight Ashbury. Och jag tycker väldigt mycket om San Francisco.

Den tidigaste skivan med dem jag har är "Anthem of the Sun" från 1968, som är mera intressant än bra. Rå-psykedeliskt experimentell och tidstypisk. Men med ett risigt ljud och en produktion som är lite sådär. De var då ett utpräglat live-band som hade svårt att komma till sin rätt på skivor. På live-dubbeln "Live Dead" från 1969 växer de i självförtroende.

Och året 1970 är de helt i hamn. Då kom studioskivorna "Workingman's Dead" och inte minst denna, "American Beauty" (Warner Bros LP 1970). De fulländar sitt sångskrivande med en vagga av folkrock, lite country, det som nu kallas "Americana". Samtidigt som de kastar av sig de elektroniska experimenten, i praktiken i och med att klaviatur-spelaren Tom Constanten slutat.

Här på "American Beauty" är Grateful Dead ett förträffligt, välspelande band. Ett utpräglat sångband. Inledande "Box of rain" är bland det bästa de gjort. En låt som bassisten Phil Lesh skrev till sin döende far. "Truckin'" är en annan av bandets mest kända sånger. "Friend of the devil" skulle bli en återkommande standard. 

Den och "Candyman" är fina stunder för gitarristen och bandledaren Jerry Garcia, som alltid sjunger bra med sin känsliga röst full av värme. Dåvarande original-medlemmen Ron "Pigpen" McKernan bidrar med sin "Operator". Han avled senare, 1973, i den beryktade åldern av 27 år.

Grateful Dead nådde nog redan här sin höjdpunkt. De skulle gå en lång och vinglig väg, med pärlor som "Blues for Allah" (1975), men också med sövande transportsträckor. Utan att kunna hela deras katalog vågor jag ändå helt frankt påstå : "American Beauty" från 1970 är deras bästa album.

Betyg: *****

ZEPPELINARENS AKUSTISKA SIDOR

Mitt förhållande till Led Zeppelin har genom åren varit ansträngt. De tokhyllade ikonerna tycks ha överlevt alla åldrar (även punkens kritiska attacker), och ses nu som något av det mest kvalitets-starka som finns inom det som kallas rockmusik.

Jag var som brådmogen yngling vidöppen för all ny rock, alla riktningar som pekade åt nya horisonter. Ända tills Led Zeppelin kom. Då var det något som dog. "Whole lotta love" var en vulgär ångvält som körde sönder det mesta i sin väg. De blev multum framgångsrika, och jag fattade ingenting.

Långsamt började jag tröttna på rockens mittfåra och söka mig mot annat. Jazz, klassiskt, visor, folkmusik, elektronisk musik. Jo, begrep så småningom att Led Zeppelin skapade något annat än den mest klyschiga hårdrocken. De hade blues i botten och de öppnade sig också för akustiskt och annat. Men det hjälpte inte. "Whole lotta love" och Robert Plants ylande macho-stil stor i vägen.

Det skulle dröja sisådär 20 år innan jag äntligen kunde njuta av ett mästerverk som "Stairway to heaven". Rockmusikens eget "Bolero". Och någonstans där började också hitta ingångar till de stora pelarhelgonen. Albumet "Houses of the Holy" från 1973 blev min ingång. Varför? Jo, därför att där viker de undan den mest ylande hårdrocken och drar istället tidvis åt symfonisk rock. Lugnt, nyanserat, stämningsmättat. Jo, det är faktiskt väldigt bra. 

Så nu dags för nästa steg i min snigel-långsamma upptäckt av Den Stora Gruppen. Naturligtvis - "Led Zeppelin III" (Atlantic LP 1970). En skiva som alltid haft ord om sig att bejaka Jimmy Pages akustiska gitarrspel. Kanske som en reaktion från ångvälten före. 

ETT SPÅR har jag länge verkligen gillat här, då via samlingen "Remasters". Det är den långsamma bluesen "Since I've been loving you". Det låten är ett rent mästerverk. Ett rent och skärt mästerverk. Det sugande, prövande långsamma tempot. och hammondorgeln. Ja, det står klart att Led Zep inte bara är Pages gitarrkaskader, Plants ylande mistlur till sång och John Bonhams muskulöst klumpiga trumspel. Det är också basisten John Paul Jones som ibland växlar till klaviatur. Hans orgelspel här ger färg och must, och både Plant och Page kan här expandera till något enastående.

I övrigt då : Till att början hör jag inte så mycket "akustisk karaktär". Den inledande, hoppiga "Immigrant song" och den fruktansvärda bastarden "Celebration day" är så elektriska de kan vara. Men sedan händer något utefter skivans gång. De akustiska numren kommer på rad. 

"Friends" kunde vara en rivig rocklåt, fast den är akustisk med congas. "Gallow's pole", "Tangerine" och "Thats' the way" är riktigt vackra. Där är lugnet, och Jimmy Pages mästerskap på strängarna kommer verkligen till sin rätt ("Bron y aur stomps"!). Och Plant - ja, han sjunger ju riktigt bra, och utan sina värsta manér.

Avslutande "Hats off to Roy Harper" (uppenbarligen en hyllning till den excentriske, brittiske folksångaren, han som sjunger på Pink Floyds "Have a cigar") är visserligen akustisk. Men åter igen rörig, kaotisk och hemsk. Toppar och dalar på ett enda album alltså. Ändå helt klart intressant. Men mina förväntningar var högre.

Betyg: *** 

ETT SPÖKSLOTT AV PSYKEDELISK FOLKROCK

Det här är en märklig skiva. En LP som jag för länge, länge sedan lånade av min vän Sven Söderberg. "En sådan skiva som aldrig hade kunnat göras nu", sade han. Tiden var då omkring 1980. Och det var sant. Mjuk folkrock med hippie-lika övertoner var omöjligt då.

Omslaget är mer än typiskt skumt psykedeliskt. Det är från 1969 och jag gillar det där omslaget. Skivan heter "Farewell Aldebaran" (Straight LP 1969) och är med paret Judy Henske och Jerry Yester.

Förmodligen lika okänt för er som det var för mig. Vilka är de här? De var ett äkta par. Hon kallades "Queen of beatnick" och var singer / songwriter i de kreativa folksong-kretsarna i Greenwich Village. Han var pianist och hängde i kretsarna kring The Turtles och Lovin' Spoonful. De hade gjort mycket på egna håll när de 1968 spelade in "Farewell Aldebaran", omtalad som en "kultplatta" i de inre kretsarna. Den gavs alltså ut på Straight Records, som faktiskt var Frank Zappas bolag, där han spelade in andra än sig själv och Mothers.

Det som slår mig nu är att skivan inte alls skulle vara lika omöjlig i dagens musikklimat. Mjuk, harmonisk folkrock (kallad "Americana") är helt rätt, och de psykedeliska färgstänken är välkomna i många independent kretsar. Omslaget däremot är en frukt av sin flippigt expanderade tid och estetik.

Och musiken då? Jo den är speciell. Spretig, yvig, knotig och drar åt många olika stilar samtidigt. Judy Henske (i huvudsak) sjunger med en djup, allvarlig och inlevelserik altröst. Klanger av akustiska och elektriska gitarrer, cembalo, piano och ekon bygger spindelväv över de gotiskt högstämda sångerna.

Det börjar överraskande hårdrockigt med "Snowblind", där de fuzzade gitarrerna drar ner ackord från källarvalven. Sedan blir det mjukare, som i "Horses on a stick" och "Lullaby". Men hela tiden de spöklikt mörka undertonerna och ett auktoritärt allvar. "Saint Nicholas' hall" är det enskilt bästa spåret, i sin psalm-lika katedral av stämsång. I "Three ravens" ekar förmodligen Edgar Allen Poes dunkla romantik.

Ja, det är en mycket märklig skiva. Fascinerande i sin särart. Poetisk på sitt sätt. Om den är så väldigt bra kan jag inte säga. Snarare sitter värdet i just det udda, på gott och ont. Men en sak gillar jag. En sak är jag barnsligt förtjust i. Det är omslaget. Det mycket psykedeliska omslaget.

Betyg: **