GRÄNSLÖS FOLKJAZZ I EN GRYNING

"Arbete och Fritid". Namnet signalerar en ny era. Det är här i gryningen av den progressiva musikrörelsen. Men Arbete & Fritid var egentligen någon slags gränslöst jazzband, med starka inslag av folkmusik. Inte alls något "popband".

"Arbete och Fritid" (Sonet LP 1970) är en unik och numera rätt svåråtkomlig LP. En rolig hybrid i en tid när allt var möjligt. Jag gillar mystiken och det psykedeliska anslaget i det märkliga, men snygga omslaget. STIL !

Här framför Arbete & Fritid en häxbrygd som dels har rötter i, låt säga, Ornette Coleman och Albert Ayler och deras friform-jazz. Dels i svensk folkmusik (borduntoner och fiolgnäll). Dels också i en minimalism av det snitt som presenterades av Terry Riley i konstmusik-kretsar på 60-talet, och som anammades av tidiga International Harvester och Träd, Gräs & Stenar här hemma. Långa, mullrande, monotona jam som i bästa fall kunde uppbåda en slags hypnotisk magi, men som oftast bara blev tradiga.

Arbete & Fritid var i längden lika svajiga och tafatta som Träd, Gräs & Stenar när det gällde musik presenterad på egna skivor. Men ibland fick de till det, och denna märkliga debut är en sådan lycklig stund. Här framför de en oborstad, instrumental improvisations-musik som blir både unik, spännande och faktiskt riktigt rolig.

Öppningslåten "Damen i svart" (se omslaget) är riktigt, riktigt bra i sin trevande uppstart som växer till något stolt och yvigt. "Garbergsbrudens dödsmarsch" är en märklig traditionell, svensk folklåt. Sedan pinnar de på med "Mora-Nisses vallåt", "Esso Motor Hotell" och ytterligare några spår, fram till klocklikt klingande meditationen "Vind" som avslutar.

Och allt bärs fram av fem lysande musiker. Roland Keijser på tenorsax / flöjt och Torsten Eckerman på trumpet (med komiskt svajig intonation) är stilsäkra blåsare. Trumslagaren och slagverkaren Bengt Berger är känd för sitt explosiva, helt otyglade trumspel. Formad av såväl friform-jazz som indisk raga. Han skulle senare fortsätta i Rena Rama, Archimedes Badkar och sitt eget Bitter Funeral Beer Band. 

Istället för bas använde man cello och den spelades av Ove Karlsson. Hans spel gav gruppen ett speciellt särdrag av vevande monotoni. Och sist men inte minst den fantastiske multi-instrumentalisten Kjell Westling. Han växlade helt obehindrat mellan saxofoner, flöjter, basklarinett, valthorn, piano, gitarr, fiol och säkert annat också. Han var ett fenomen med sin unika musikalitet. Verkar ha varit blygsam som person men dök upp som en säker klippa här i Arbete & Fritid, i Blå Tåget och i otaliga folkmusik- och teater-sammanhang. En tvättäkta musikant, tyvärr avliden 2010. 

Betyg: ****