HUBBARD I MILES FOTSPÅR

Just idag är jag glad för att Waynes Shorter har tilldelats Polar Music Prize 2017 (tillsammans med Sting). Förutom till Weather Report går mina associationer till Miles Davis gamla 60-talskvartett där Shorter spelade tenorsax.

En slags musikalisk lillebror till Miles Davis var på den tiden Freddie Hubbard. Också en utmärkt trumpetare. Yngre, men med ungefär samma bakgrund i bebop och hardbop. Och i skiftet mellan 60- / och 70-tal på samma väg framåt i ett förenande av jazzens och rockens rytmer, med vissa inslag av elektriska instrument.

Jag har alltid gillat Miles. Hans coola 50-talsskivor, hans fräcka 60-talsbop och hans sentida snygga, sofistikerade jazzfunk som i slutet t.o.m. hade inslag av hiphop. Men däremot har jag aldrig gillat Miles 70-tal. Där har jag en hämning, och jag kan inte hjälpa det. Hans utspacade, ändlösa, grötiga, elektriska jam blev mer än vad jag klarade av. 

Inte ens stilbildaren "Bitches Brew" från 1970 är jag förtjust i (mer än det snygga omslaget). Det är ju kreativt och frigörande och så. Men det blir för långrandigt. För skissartat. Jag orkar inte hålla intresset uppe i 22 minuter långa, fria jam.

Och det är här Freddie Hubbard kommer in som ett alternativ. "Red Clay" (CTI LP 1970) är en av några sköna, svängiga jazzpop-plattor i Miles anda och från samma tid. Men för mig betydligt behagligare att lyssna på. Freddie Hubbard på trumpet, Joe Henderson på tenorsax och flöjt, Herbie Hancock på elpiano, Ron Carter på kontrabas och elbas, Lenny White på trummor.

Välbekanta namn i dessa kretsar. Inom både jazz och jazzrock tenderar alla gå igen och musikerna blir som gamla vänner (även för lyssnarna) som spelar på varandras plattor i olika konstellationer. Fem spår på ca 7-8 minuter med expansiva jam, men lyssnarvänligt och aldrig utflippat. Fyra låtar är av Hubbard, och den femte är ett tidstypiskt poppigt val : En jazzversion av John Lennons "Cold Turkey" som faktiskt är väldigt bra. På CD-utgåvan tillkommer ett längre live-spår.

Betyg: ****

GRATEFUL DEAD HITTAR RÖTTERNA

Grateful Dead har alltid gäckat mig. Å ena sidan är jag fascinerad av den långlivade hippie-gruppen med sin makalöst trogna publik. Å andra sidan har jag ofta uppfattat dem som tradiga. Med slappa låtar i lojt tempo på eviga live-skivor.

Men de har något visst. Deras samspel, deras kontinuitet, deras följsamma sätt att lugnt utforska olika musikaliska marker. Eller - hade. Efter Jerry Garcias död 1995 finns knappast gruppen längre.

Jag har fått god insikt i gruppens stigar tack vare min vän Sven som är Grateful Dead-kännare. Dessutom är det så mycket San Francisco över gruppen. De har alltid varit intimt förknippade med sin hemstad och bohemkvarteren i Haight Ashbury. Och jag tycker väldigt mycket om San Francisco.

Den tidigaste skivan med dem jag har är "Anthem of the Sun" från 1968, som är mera intressant än bra. Rå-psykedeliskt experimentell och tidstypisk. Men med ett risigt ljud och en produktion som är lite sådär. De var då ett utpräglat live-band som hade svårt att komma till sin rätt på skivor. På live-dubbeln "Live Dead" från 1969 växer de i självförtroende.

Och året 1970 är de helt i hamn. Då kom studioskivorna "Workingman's Dead" och inte minst denna, "American Beauty" (Warner Bros LP 1970). De fulländar sitt sångskrivande med en vagga av folkrock, lite country, det som nu kallas "Americana". Samtidigt som de kastar av sig de elektroniska experimenten, i praktiken i och med att klaviatur-spelaren Tom Constanten slutat.

Här på "American Beauty" är Grateful Dead ett förträffligt, välspelande band. Ett utpräglat sångband. Inledande "Box of rain" är bland det bästa de gjort. En låt som bassisten Phil Lesh skrev till sin döende far. "Truckin'" är en annan av bandets mest kända sånger. "Friend of the devil" skulle bli en återkommande standard. 

Den och "Candyman" är fina stunder för gitarristen och bandledaren Jerry Garcia, som alltid sjunger bra med sin känsliga röst full av värme. Dåvarande original-medlemmen Ron "Pigpen" McKernan bidrar med sin "Operator". Han avled senare, 1973, i den beryktade åldern av 27 år.

Grateful Dead nådde nog redan här sin höjdpunkt. De skulle gå en lång och vinglig väg, med pärlor som "Blues for Allah" (1975), men också med sövande transportsträckor. Utan att kunna hela deras katalog vågor jag ändå helt frankt påstå : "American Beauty" från 1970 är deras bästa album.

Betyg: *****