ETT SPÖKSLOTT AV PSYKEDELISK FOLKROCK

Det här är en märklig skiva. En LP som jag för länge, länge sedan lånade av min vän Sven Söderberg. "En sådan skiva som aldrig hade kunnat göras nu", sade han. Tiden var då omkring 1980. Och det var sant. Mjuk folkrock med hippie-lika övertoner var omöjligt då.

Omslaget är mer än typiskt skumt psykedeliskt. Det är från 1969 och jag gillar det där omslaget. Skivan heter "Farewell Aldebaran" (Straight LP 1969) och är med paret Judy Henske och Jerry Yester.

Förmodligen lika okänt för er som det var för mig. Vilka är de här? De var ett äkta par. Hon kallades "Queen of beatnick" och var singer / songwriter i de kreativa folksong-kretsarna i Greenwich Village. Han var pianist och hängde i kretsarna kring The Turtles och Lovin' Spoonful. De hade gjort mycket på egna håll när de 1968 spelade in "Farewell Aldebaran", omtalad som en "kultplatta" i de inre kretsarna. Den gavs alltså ut på Straight Records, som faktiskt var Frank Zappas bolag, där han spelade in andra än sig själv och Mothers.

Det som slår mig nu är att skivan inte alls skulle vara lika omöjlig i dagens musikklimat. Mjuk, harmonisk folkrock (kallad "Americana") är helt rätt, och de psykedeliska färgstänken är välkomna i många independent kretsar. Omslaget däremot är en frukt av sin flippigt expanderade tid och estetik.

Och musiken då? Jo den är speciell. Spretig, yvig, knotig och drar åt många olika stilar samtidigt. Judy Henske (i huvudsak) sjunger med en djup, allvarlig och inlevelserik altröst. Klanger av akustiska och elektriska gitarrer, cembalo, piano och ekon bygger spindelväv över de gotiskt högstämda sångerna.

Det börjar överraskande hårdrockigt med "Snowblind", där de fuzzade gitarrerna drar ner ackord från källarvalven. Sedan blir det mjukare, som i "Horses on a stick" och "Lullaby". Men hela tiden de spöklikt mörka undertonerna och ett auktoritärt allvar. "Saint Nicholas' hall" är det enskilt bästa spåret, i sin psalm-lika katedral av stämsång. I "Three ravens" ekar förmodligen Edgar Allen Poes dunkla romantik.

Ja, det är en mycket märklig skiva. Fascinerande i sin särart. Poetisk på sitt sätt. Om den är så väldigt bra kan jag inte säga. Snarare sitter värdet i just det udda, på gott och ont. Men en sak gillar jag. En sak är jag barnsligt förtjust i. Det är omslaget. Det mycket psykedeliska omslaget.

Betyg: **