ZEPPELINARENS AKUSTISKA SIDOR

Mitt förhållande till Led Zeppelin har genom åren varit ansträngt. De tokhyllade ikonerna tycks ha överlevt alla åldrar (även punkens kritiska attacker), och ses nu som något av det mest kvalitets-starka som finns inom det som kallas rockmusik.

Jag var som brådmogen yngling vidöppen för all ny rock, alla riktningar som pekade åt nya horisonter. Ända tills Led Zeppelin kom. Då var det något som dog. "Whole lotta love" var en vulgär ångvält som körde sönder det mesta i sin väg. De blev multum framgångsrika, och jag fattade ingenting.

Långsamt började jag tröttna på rockens mittfåra och söka mig mot annat. Jazz, klassiskt, visor, folkmusik, elektronisk musik. Jo, begrep så småningom att Led Zeppelin skapade något annat än den mest klyschiga hårdrocken. De hade blues i botten och de öppnade sig också för akustiskt och annat. Men det hjälpte inte. "Whole lotta love" och Robert Plants ylande macho-stil stor i vägen.

Det skulle dröja sisådär 20 år innan jag äntligen kunde njuta av ett mästerverk som "Stairway to heaven". Rockmusikens eget "Bolero". Och någonstans där började också hitta ingångar till de stora pelarhelgonen. Albumet "Houses of the Holy" från 1973 blev min ingång. Varför? Jo, därför att där viker de undan den mest ylande hårdrocken och drar istället tidvis åt symfonisk rock. Lugnt, nyanserat, stämningsmättat. Jo, det är faktiskt väldigt bra. 

Så nu dags för nästa steg i min snigel-långsamma upptäckt av Den Stora Gruppen. Naturligtvis - "Led Zeppelin III" (Atlantic LP 1970). En skiva som alltid haft ord om sig att bejaka Jimmy Pages akustiska gitarrspel. Kanske som en reaktion från ångvälten före. 

ETT SPÅR har jag länge verkligen gillat här, då via samlingen "Remasters". Det är den långsamma bluesen "Since I've been loving you". Det låten är ett rent mästerverk. Ett rent och skärt mästerverk. Det sugande, prövande långsamma tempot. och hammondorgeln. Ja, det står klart att Led Zep inte bara är Pages gitarrkaskader, Plants ylande mistlur till sång och John Bonhams muskulöst klumpiga trumspel. Det är också basisten John Paul Jones som ibland växlar till klaviatur. Hans orgelspel här ger färg och must, och både Plant och Page kan här expandera till något enastående.

I övrigt då : Till att början hör jag inte så mycket "akustisk karaktär". Den inledande, hoppiga "Immigrant song" och den fruktansvärda bastarden "Celebration day" är så elektriska de kan vara. Men sedan händer något utefter skivans gång. De akustiska numren kommer på rad. 

"Friends" kunde vara en rivig rocklåt, fast den är akustisk med congas. "Gallow's pole", "Tangerine" och "Thats' the way" är riktigt vackra. Där är lugnet, och Jimmy Pages mästerskap på strängarna kommer verkligen till sin rätt ("Bron y aur stomps"!). Och Plant - ja, han sjunger ju riktigt bra, och utan sina värsta manér.

Avslutande "Hats off to Roy Harper" (uppenbarligen en hyllning till den excentriske, brittiske folksångaren, han som sjunger på Pink Floyds "Have a cigar") är visserligen akustisk. Men åter igen rörig, kaotisk och hemsk. Toppar och dalar på ett enda album alltså. Ändå helt klart intressant. Men mina förväntningar var högre.

Betyg: ***