PETTERSSONS 8 OCH 10 - MUSIK ATT SJUNKA NER I OCH FÖRDJUPA SIG I

Äntligen tror jag mig ha fått bukt med de knasiga, fula typsnitt som smugit sig in i min Blogger den senaste tiden, utom min kontroll.

Men nu till Allan Pettersson. Så skönt att få grotta ner sig i lite konstmusik igen. Jag har behov av det ibland. Klarar mig inte utan mångsidorna i musiken. Alla genrer berikar varandra som ljus och skuggor.

Låt mig gå lös på den store Allan Pettersson (1911 - 1980) och nu hans Symfonier nr 8 (från 1969) och nr 10 (från 1973). Här i en förnämlig inspelning med finske Leif Segerstam och Norrköpings Symfoni-orkester (BIS CD 1998). Låt mig också få säga att jag är amatör i trakterna. Jag blir mörkrädd när jag läser Facebook-sidan "Forum för klassisk musik" och frapperas av den höga kunskapsnivån (och ibland koketteriet), där olika kännare jämför och bollar med tiotals TOLKNINGAR av samma verk.

Där någonstans går en gräns mellan virtuoser och amatörer bland lyssnare av klassisk musik. Det är inte nog med att hålla reda på alla tonsättare och verk. Man ska också helst dänga varandra i huvudet med en sju-åtta inspelningar av Bruckners åttonde symfoni eller Mahlers fyra. Jag blir både imponerad och irriterad. Kanske en smula avundsjuk. Inte kan man bli störd på kunskap. Men det blir ändå något kokett och duktigt över namn-droppandet (som å andra sidan inte är mindre nördigt bland rock- och jazz-fantaster).

Så utan en massa inspelnings-referenser och med klen kunskap går jag lös på käre Allan. Som de flesta amatör-lyssnare har jag själv mest lyssnat på hans fantastiska Symfoni nr 7 (från 1967). Den terapeutiska brottningsmatch som lyckats beröra så många och gå utanför begrepp som "svårt". Ett mästerverk som är ett av de mest spelade svenska musikverken.

Symfoni nr 8 tar vid där sjuan slutade, i det förlösande ljuset. Harmonins belöning efter en hård mänsklig kamp mot demoner och ohälsa. Symfoni nr 8 är ovanligt nog för Pettersson skriven i två satser. Den första är en förtröstansfull meditation, även om de inre krafterna är i rörelse och man inte är säker på riktningen.

I andra satsen dånar blåsare och mörka stråkar mot den för Allan så karaktäristiska virveltrumman, som ett orosmoment. Men även här vinner ljuset som där det började. Symfoni nr 10 är skriven i en sats och ganska kort, 25 minuter. Här är det åter dramatiken, orosmolnen, de expressiva uttrycken för världens ondska och eget lidande. I båda symfonierna är det stor musik. En fantastisk, klassisk, modern musik som berör och rör om. Det känns trivialt att sätta betyg. Allan Petterson kommer att förbli en av de stora mästarna.

Betyg: *****