OCH SÅ TAR VI EN TILL MED HUBBARD

Det blir en trilogi och den tredje kommer lite senare. Här har vi nu "Straigh Life" (CTI LP 1970) med Freddie Hubbard, och den är en rak forsättning på den förra, "First Clay" från samma år.

Bara tre spår med långa låtar, så jag ska väl inte längre klaga på Miles Davis "Bitches Brew". En aning förändrad sättning. Fortfarande Hubbard själv på fin trumpet, Joe Henderson på tenorsax, Herbie Hancock på Fender Rhodes elpiano och Ron Carter på kontrabas.

Sedan har vi George Benson på en flyhänt, svängig gitarr. Och nu är trumpallen ersatt av den fine Jack de Johnette istället för Lenny White. Det är svängigt, smart, lättillgängligt och ändå med en eggande tagg. Jag är förtjust i Freddie Hubbards snygga trumpetspel och låtar. Ett bra alternativ till den store, dynamiske Miles Davis vid samma tid. Det kan vara marigt med långa jamlåtar, men det blir inte långrandigt för Hubbard har så bra fokus. En skön väg framåt av jazzrock och soulfunk i fin förening.

Betyg: ***