.

PAUSBILD - OMSTART
(PÅ BALKONGEN I BIARRITZ)

Så såg det ut när jag satt på en balkong i Biarritz sommaren 2008. Matilda tog bilden i åskvädret. Det blev en sällsynt optisk effekt.

Bildem har ingenting med skiv-kronologin att göra. Jag vill mara markera en paus med en neutral bild.

Ja - herregud ! Sedan i september 2012 har jag hållit på att beta mig igenom hela min skivsamling kronologiskt i denna blogg. Den ursprungliga idén var att skriva kort, kärnfullt om varje skiva. Det höll inte länge. Snart blev det långa drapor. För långa.

När jag startade denna bloggen "Lorres Musikhörna" den 28 juni 2005 utgick jag från spontana infall, reflexioner och tyckanden om allt möjligt runt omkring. Mest musik förstås, men även litteratur, konstuställningar, resor, utflykter, händelser och nyheter. Politik undviker jag av princip (liksom på Facebook), och mitt jobb på SVT och SVT:s arkiv skriver jag sällan om. Inte av princip, det har bara inte blivit så.

Den fyra år långa, feta diskografin har stängt ute möjligheterna till alla dessa valfria, spontana infall (jag har inte velat blanda äpplen och päron). Det är naturligtvis synd på ett sätt. Å andra sidan har jag fått tillfälle att kommentera ALL musik jag är intresserad av. ALLA Beatles skivor, alla klassiska jag gillar, alla Zappa jag finner intressanta, all konstig kuriosa osv osv.

En aspekt som det - tyvärr - funnits och borde ha funnits anledning att skriva om är alla de runor över döda personer, som sorgligt nog har varit förfärnde många de senaste åren. Robban Broberg, David Bowie och Olle Ljungström skrev jag runor om. Det var avsteg från kronologin. Liksom enstaka rese-inlägg, från Frankrike och - naturligtvis - från San Francisco i april 2013. Det hade varit omöjligt att förbigå.

Men alla andra saknade avlidna : Freddie Wadling, Bodil Malmsten, George Martin, Pierre Boulez, Tommy Blom och Anders Töpel i Tages (dog nästan samtidigt), Magnus & Brasse, Malik Bendjelloul som jag kände, och en rad nära och kära. Jag får väl skylla på att min blogg har fått en annan funktion. Nobelpris och Polarpris kommenterade jag ofta förr i bloggen. Inte nu. Och hela det bedrövliga världsläget? Ja, det får andra skriva om.

Jag kör vidare ett tag till. För under dessa fyra år som jag gått igenom hela diskografin har naturligtvis en mängd nya skivor (med ny eller gammal musik) tillkommit. Jag tar den codan från början kronologiskt, med början i Antonin Dvorák. Sedan får denna vårens tripp till New York och Greenwich Village ge avtryck i kommande inlägg om tidig Bob Dylan och Simon & Garfunkel. Och så vidare. Men nu tar jag först paus ett tag.

Trevlig fortsatt sommar !

Bengt

FINAL MED FRANSK ELECTRO-SOUL

Med franska Daft Punk och albumet "Random Access Memories" (Daft Life Columbia CD 2013) är jag framme i mål och klar med den ordinarie, stora delen av denna diskografi, som är densamma som min skivsamling - i någon slags kronologisk ordning.

Daft Punk blir en snitsig final. En house-duo som producerar modern, elektronisk dansmusik där andra, inlånade artister står för det vokala. Ja, en sådan anrättning brukar kanske inte vara på min huvudmeny. Men - det här är charmigt, snyggt och det svänger faktiskt bra. Något man knappast kan säga om all dator-programmerad musik och rytm som görs nu för tiden.

"Random Access Memories" har ett snyggt omslag och en tilltalande titel. Den stora hitlåten härifrån är "Get happy" som Pharrell Williams sjunger. En spänstig, medryckande soullåt som verkligen är lyckliggörande. En säker fullträff som både har klassiska soulmusik-kvaliteter och ett nutida, urbant dansbeat. "Doin' the right thing" framförs av Panda Bear, "Touch" av Paul Williams och "Instant crush" av Julian Casablancas. Och så vidare.

Bland de egna numren, utan solister, märks titlar som "Give life back to music", "Beyond" och "Contact". Upplägget är detsamma genomgående. En bubblande, elektronisk rytm och ovanpå det en förvrängd röst via Vocoder (det heter säkert något annat nu för tiden), ofta utmejslat i en sångvänlig melodi. Paradoxalt nog blir det en musik med värme, trots de rymdlika, futuristiska sounden.

Ett nummer sticker ut och skiljer sig från resten. I mitt tycke skivans höjdpunkt. Det är "Giorgio by Moroder", en nio minuters tablå om och av och med den gamle, schweiziske disco-producenten och legenden Giorgio Moroder. Han berättar själv på lugn engelska om sin karriär på 70-talet. Hur han upptäckte synten, började skapa musik och hitta sitt berömda disco-sound. Detta talinslag ärinkorporerat med electro-rytmer i en snyggt tajmad komposition.

Jag har inget som helst förhållane till Moroder och hans disco (förutom en gammal Donna Summer-platta som jag köpte på skoj och som finns med i denna diskografi-genomgång). Men det här musik-/prat-numret med Daft Punk är en riktig pärla.

Fransk electronica. En gång köpte jag St Germain och deras lysande, jazziga album "Tourist" från år 2000. Jag blev mäkta imponerad och trodde mig ha hört 2000-talets nya musikstil. Tyvärr blev det inte mycket mer än den höjdpunkten, plus några volymer lounge-Easy listening i "Hotel Cöstes"-serien. Tidigare och senare skivor med det diffusa kollektivet St Germain blev rejäla besvikelser.

Andra CD-samlingar med Electro-jazz och titlar som "Café St Germian Des Pres Café" visade sig också vara rätt enahanda brygder som sällan höll måttet. (Den utmärkta tango-gruppen Gotan Projcect räknar jag inte hit eftersom de ju faktiskt spelar själva).

Nej, 2000-talet för mig blev ingen fortsättning på franska "Tourist" utan kom mera att handla om kvinnliga singer / songwriters och mjuk folkrock. Men "Random Access Memories" tar upp tråden med dansvänlig Electronica signerad i Paris. Bruket av vocoder är sannerligen inget nytt. Men Daft Punk lyckas, som sagt, ge både värme, hitkvaliteter och en anda av nyskapande i sin musik.

Betyg: ****

MANDO DIAO SJUNGER GUSTAF FRÖDING

Jag blir så glad åt att den här skivan över huvud taget har gjorts. Att någon eller några svenska artister har gått tillbaka till den klassiska, svenska poesin och gjort tonsättningar. Inte bara nytolkningar av svenska visor, utan just tonsättningar av poesi.

Sådan var vanligt förr, på 60- och 70-talen. Det är mycket, mycket ovanligt nu. När det gäller Gustaf Fröding får vi nog gå tillbaka till Torgny Björk och Herr T & Hans Spelmän för sisådär 40 år sedan.

Mando Diao från Borlänge är vanligtvis en rockgrupp som spelar i helt andra domäner. Det är därför så överraskande och roligt att de - lite av en slump, såvitt jag förstår - halkade in på Fröding. Och de gör det verkligen med den äran.

Albumet "Infruset" (Universal CD 2012) kom alltså ut år 2012, så man kan väl knappt prata om en "skiva" längre (å andra sidan sålde den mycket på vinyl, och där kan man ju definitivt prata om "skiva" i den stora retro-vågens reaktion). Och "Infruset" blev en veritabel succé. Tio väl utvalda och ytterst varmsamt inkännande dikter. Det är med ett svårmodigt anslag man närmar sig texterna, långt ifrån "Det var dans borti vägen".

Jag tycker sedan gammalt mycket om svensk poesi och jag tycker mycket om Gustaf Fröding. Hans spänning mellan virtuos versflätning och känsligt, sårbart innehåll med ett underdog-perspektiv var bland de tidigaste upplevelserna av lyrik över huvud taget.

Mando Diao, med sångarna Björn Dixgård och Carl-Johan Fogelklou, framför sina egna tonsättningar i en lugn, meditativ, klassisk visstil parad med en mollstämd melodik i andan av samtida indie-pop och folkrock (Fleet Foxes, First Aid Kit, The Magic Numbers etc), I huvudsak akustiskt, sparsamt gitarrkomp som får färg av någon vibrafon eller annat klangrikt.

"Strövtåg i hembygden" är skivans höjdpunkt. En outsäglig vacker melodi av svårmod och längtan. Den sången blev en riktig radio-hit och tog sig långt in på låtlistorna. Men hela albumets stämningen är jämn och enhetlig. "En sångarsaga", "I ungdomen", "En ung mor" och "Gråbergssång" m.fl. är alla  minnesvärda och mycket njutbara,

Omslaget är en gräll travesti på det märkliga foto som finns på Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam och Albert Engström som badar och poserar nakna  någon slags märklig aktstudie. Tre plufsiga, rundmagade herrar i en homoerotisk pre-hippie längtan till naturen och det av civilisationen oförstörda.

Betyg: *****

TVÅ SKÖNSJUNGANDE, UNGA SYSTRAR

Det är så fascinerande med First Aid Kit. Två skönsjungnade systrar. Så unga. Johanna Söderberg, född 1990, och Klara Söderberg, född 1993 (!). Det är helt enormt.

Och sådana lysande musikaliska begåvningar har nog inte setts eller hörts på väldigt länge. De skriver sina genomsköna, fulländade melodier och texter själva (alltid på engelska).

De spelar sträng-instrument  och inte minst - de sjunger i en så samstämmig symbios att varenda fras, varenda frasering ger intryck av tvillingsång. Deras vackra röster ligger i lägen som perfekt harmonierar med varandra och de rör sig till synes obehindrat inom stämstången. Just denna stämsång är någonting unikt och höjer sig över allt annat utbud. Deras stämsång är en njutning i sig.

Systrarna är så unga och är så väl orienterade inom den akustiskt präglade country-rock-musiken och singer / songwriter-tradition som numera ofta kallas American. Där rör de sig hemvant bredvid t.ex. USA-band som Fleet Foxes. Skillnaden är bara att First Aid Kits är bättre. De står liksom i en klass för sig.

"The Lion's Roar" (Wichita Recordings CD 2012) är deras andra album. Totalt tre har gjorts när detta skrivs (2016). "The Lion's Roar" är av allt att döma deras allra starkaste album. Det mottogs av översvallande kritik och sålde massor, helt välförtjänt. Inte illa för två seriöst skapande popartister som då var 22 och 19 år gamla (!). Då hör det till saken att de kom från en musikalisk familj och var uppväxta med musik sedan barndomen. Föräldrarna hade förflutet i new wave-grupper som Lolita Pop och Pink Champagne.

Skivan inspelad i Nebraska, USA. Producerad av Mike Mogis från gruppen Bright Eyes. Tio ljuvliga sånger, väldigt enhetliga stilmässigt. Drömska, storvulna melodier med den där täta stämsången, med akustiskt präglat komp och med ett stort, besjälad allvar. Det ger en väldigt romantisk, mjuk musik. Stilmässigt också kanske besläktad med The Magic Numers och kanadensiska Feist.

"Emmylou" är naturligtvis en hyllning till förebilden Emmylou Harris. "To a poet" har ett anslag som kan påminna om Shelly, Keats och andra gamla brittiska, högromantiska poeter. Titellåten "The lion's roar" liksom "Dance to another tune", "New  Year's Eve" och "King of the world" är andra sånger att njuta av. Och betyget? Tja, jag kan bara kapitulera.

Betyg: *****

LALEH SJUNGER UT IGEN

Ja, ursäkta en lättköpt  rubrik- Ibland blir det så. "Sjung!" (Warner Music 2CD 2012) är det fjärde albumet med Laleh. De tidigare var "Laleh", "Prinsessor" och "Me and Simon".

Ännu en skiva (eller Spotify-fil, nu för tiden...) med Lalehs superstarka musikalitet, expressivt ropande sång och välskrivna melodier. Också här sjunger hon omväxlande på svenska och engelska. Hennes starka personlighet och musikliska integritet lyser igenom allting. Stilmässigt sett skiljer sig detta album inte nämnvärt från hennes tidigare.

Alla elva sånger är bra, men två utskiljer sig speciellt. Den andäktigt vackra "Vårens första snö", och inte minst "Some die young". Den senare är för evigt och intimt förknippad med de fruktansvärda händelserna på Utöya i Norge sommaren 2011, då den högerextreme massmördaren Breivik systematiskt mördade ungdomar på ett politiskt läger på den lilla ön.

Jag har aldrig blivit helt klar över om Laleh skrev sången direkt apropå de tragiska händelserna, eller om hon skrev den oberoende och sedan framförde den vid minnesstunden. Klart är i alla fall att sången fick en väldig betydelse, inte minst i Norge där traumat länge höll grepp.

Den andra skivan som tillhör albumet har titeln "Tolkningarna" och besår av de sex sånger som gjordes till TV4-programmet "Så Mycket Bättre", säsong 2, som jag nyss skrivit om. Här bör särskilt nämnas hennes andäktiga, och samtidigt explosiva version av Eva Dahlgrens "Ängeln i rummet". En sång som blir lika besjälad av Lalehs sorg, empati och temperament. En sådan cover som lever sitt eget liv och blir något helt nytt med att som tillförs. Hon tar även upp Mikael Wiehes gamla "Fred",
som också blev känd i förnyad dräkt med Thåström och Imperiet på 80-talet.

Betyg: ***

LOREENS STORA SEGER 2012

Det var roligt att Loreen tog hem segern för Sverige i Eurovision Song Contest 2012, som hölls i Baku, Azerbadjan. Sverige hade inte vunnit ESC sedan 1999, så det satt bra.

"Euphoria" (Warner Music CD-singel 2012) är verkligen en av mina favoriter - totalt sett - inom det trots allt roliga fält (inte minst i listhänseende) som schlagerfestivalerna innebär.

Egentligen borde jag kanske inte den. För jag har svårt för techno. Jag har svårt för helt dator-programmerade musik-bakgrunder, som dessutom oftast är överstyrda så in i helvete.

Men det är något speciellt med Loreen och "Euphoria". Den jublande, frihetslängtande refrängen och den spännande taggiga versen med sina motrytmer. Loreens skönhet och dans och koreografi med danspartnern. Allt blir en sensuell, sagolik balett i en estetisk symbios. Inte konstigt att hon med detta scenframträdande knockade hela det tävlande Europa.

Jag fick nätt och jämt tag i CD-singeln, för nu är det ute med skivmedier över huvud taget, och en ljudfil är den naturliga bäraren. Som samlare är det lite frustrerande. En fil är praktisk men ack så anonym. Men det är en annan diskussion. På denna CD-singel finns den egentliga låten. Därefter en handfull remixer. I mina öron fullkomligt meningslösa och ohörbara. Rytmdunket frilagt och utdraget till 8 minuters epileptiskt helvete. Nä, betyget gäller naturligtvis den ordinarie inspelningen.

Betyg: ****

MELANKOLISK KIWANUKA

En ung, begåvad singer / songwriter dyker upp från England, Michael Kiwanuka. Född 1987 i Muswell Hill i norra London. Föräldrarna flydde från Idi Amins Uganda.

Jag har ingen bra koll på nya artister eller utbudet nu för tiden. Skyller på åldern. Och att historien ändå är så fullproppad med spännande musik, från Praetorius på 1600-talet till Fleet Foxes nyss, och allt däremellan.

Därför blir jag så glad när jag av en händelse (via min fru Eva förstås) råkar snubbla över en så här bra artist. "Home Again" (Polydor 2CD 2012) var hans debutalbum, som med rätta fick mycket bra kritik.

Musikaliskt en klassisk singer / songwriter i en anda av Neil Young, Bob Dylan och Joni Mitchell, men också med ett svårmodigt drag av soul i rösten som ger sångerna en vacker melankoli. Välgjorda arrangemang i en traditionell anda där en flöjt eller ett blåsarinpass ger den där extra lilla färgen som behövs. En lågmäld sångstil som inte skriker och tar plats, utan snarare går mot det eftertänksamma, reflekterande. "Tell a tale", "Always waiting" och "Any day will do fine" är några av titlarna på "Home Again". Också titellåten är mycket vacker.

Betyg: ***

STJÄRNOR FRÅN EN TV-SÅPA

Ja, det här blir ju pinsamt. Garanterat okreddigt. Hur ska jag kunna upprätthålla någon slags finsmakar-status när jag samtidigt tar upp en trivialitet som "Så Mycket Bättre, säsong 2" (TV4 / SMB2 CD 2011) med diverse svenska artister? Lika illa som att jag kan ta med en skiva med titeln "The Best of Mozart".

Men har jag nu en gång föresatt mig att gå igenom hela min skivsamling så får det bli så här. När det gällde Mozart-utgåvan handlade det mest om att kunna plocka russin ur kakan.

Nå, "Så Mycket Bättre" på TV4 är en TV-serie som faktiskt ibland kan ha sina poänger. Programídén påminner om "Stjärnorna på Slottet" på SVT. Men i "Så Mycket Bättre" är det enbart sångare som tokar varandras låtar, och det ger faktiskt en dimension extra. Därtill mänskliga möten, lite sensationella avslöjanden och - det ska sägas -  en mycket kompetent orkester som verkligen borde lyftas fram mer.

Året 2011 sändes säsong 2 av serien på TV4, och den intresserade mig lite extra. En orsak var att Mikael Wiehe medverkade. Den gamle proggräven som jag förr lyssnat mycket på. En man som dels är suveränt vältalig och har många kloka tankar, dels är en tjurskallig fan med hårda principer och markeringar som kan vara nog så dömande. Hur skulle han samspela med resten av gänget? Och det i en kommersiell TV-kanal? Intressant.

Jo, det blev en rätt kul omgång. Faktiskt den bästa hittills i mitt tycke. Det har ju hunnit gå en hel del säsonger sedan dess. Lustigt nog tycks det finnas någon personlig och musikalisk samstämmighet mellan Mikael Wiehe och Tomas Ledin. De ser ut att vara varandras motsatser. Den vänster-politiske trubaduren med höga sanningskrav, och den mera borgerligt framtonande underhållaren och glassige jetset-popparen.

Men de har mötts förr, bland annat i projektet "Svensk Rock Mot Apartheid". Tomas Ledin är enligt min mening underskattad och förtalad av kritikereliten. Han är en proffsig artist och verkar dessutom mycket sympatisk. I denna säsong av TV4-serien medverkade också Eva Dahlgren, Lena Philipsson, Laleh, Timbukt2 och E-Type. Alla utom E-Type är intressanta som musikskapare, var och en på sitt sätt.

Och tolkningarna då? Laleh fick ett stort genomslag i serien, bland annat för sin känslostarka version av Eva D:s "Ängeln i rummet". Tomas Ledin svänger till det bra i Timbuk2:s politiska "Gott folk", Och Timbuk2 (egentligen Jason Diakaté) gör en rätt bra version av Wiehes "Flickan och kråkan", medan Lena Ph gör en komisk sexversion av Ledins gamla "Sensuella Isabella":

Så där håller de på och korsbefruktar varandra. Wiehe gör Lena Ph.s "Om igen" till en ballad som kunde den vara av Neil Young anno 1973 eller så. Det mesta håller bra klass. En del blir lite för gapigt. Det enda verkligt dåliga spåret är när E-Type gör Wiehes Titanic-sång till en jönsig cirkus-polka, helt utan känsla för textens innehåll.

En annan miss stör jag mig på. Varför har TV4 (eller skivbolaget) valt bort när Tomas Ledin sjöng Lalehs sång "Bjurö Klubb"?. Den är Lalehs i särklass bästa låt någonsin, och den lyfter här ytterligare av Ledins melodiösa pondus och fina frasering.

Betyg: ***