VÄSTAFRIKANSK MAGI MED KIDJO

Jaha, då har man hunnit fylla 60. Passerat gränsen. Åldersnojor först, men har man blivit så härligt och kärleksfullt firad som jag har blivit så kan livet inte kännas annat än väldigt bra just nu.

Det är fredag oc det är exakt en vecka sedan DEN STORA FESTEN hemma. Säkert uppåt 50 vänner, släktingar, gamla och nya kompisar, arbetskamrater från olika SVT-avdelningar. Och så min underbara familj förstås : Eva, Malin, Matilda och Jens.

Och så klämmer vi en skiva. Jag börjar närma mig slutet i denna stora, kronologiska skivsamle-räkningen. Sedan följer en mängd tillägg, och de är inte så lite. Alla som kommit till under tiden denna diskografi skrivits.

Nu - Angelique Kidjo, "Oyo" (alternativt "Öyö" (Naive CD 2010), En härlig afroäsångerska som kommer från Benin, det lilla land i Västafrika som tidigare hette Dahomey. Hon är sedan länge bosatt och verksam i Frankrike. Här sjunger hon omväxlande engelska, franska och en del afrikanska språk, bland annat Yoruba.

En fin samling sånger där vi bland annat får möta en handfull mycket personligt utformade covers. Så sjunger hon till exempel gamla jazzballaden "Petite fleur" av Sidney Bechet, som blev en jättestor tradjazzhit med brittiska Monty Sunshine och Chris Barber's Jazz band på 50-talet. En underbar melodi som förr var näst intill sliten och uttjatad, men som i vår tid inte har hörts ofta och känns så välkommen igen.

En annan sensuellt tilltalande ballad är "Samba pa ti" som skrevs av Carlos Santana  och blev en instrumentalhit med gruppen Santana 1970 från albumet "Abraxas". Angelique Kijo sjunger den på Yoruba och lyfter verkligen fram melodins karaktär.

Mera sväng är det i soulklassiker som "Move on up" av Curtis Mayfield och "Cold sweat" av James Brown. Därtill finns ett rikt antal sånger av mera afrikanskt genuin karaktär. Vackra, melodiösa, lätta som flygande fåglar och behagligt rytmiska. Jag har inte kunskap nog att reda ut de stilistiska dragen i denna world-music, men njuter av Angelique Kidjos sång, som är både lätt, intesiv och temperamentsfull på samma gång.

Betyg: ***

SPÄNSTIG, NUTIDA SERIÖS MUSIK - AV B TOMMY ANDERSSON

Äntligen - äntligen får jag säga! Plats för samtida seriös musik, eller "klassisk musik" om man så vill. Ett fält som är viktigt och bärande för mig, fast det inte alltid är så lätt att få in i det allmänna, mera högljudda musikflödet.

Rock och pop, jazz, visor och populärmusik och klassiskt är områden av ungefär samma storlekar i min personliga värld av musiksmak. Inget är helt utan det andra. Jag har svårt att förstå musikälskare som bara lever i EN värld. Det gäller svartklädda nördar i rockmusiken likaväl som koketta operafantaster i "Forum för klassisk musik".

B Tommy Andersson (född 1964) är en lysande nutida tonsättare. Liksom bland andra Anders Hillborg, Mats Larsson Goethe, Brita Byström och Andrea Tarrodi. Det är skönt att återväxten är god. En riktigt ung, lovande tonsättare är Jacob Mühlrad, född 1991 ( ! ) och spelad både på Operan och i Berwaldhallen.

B Tommy Andersson får ett fint och mångfacetterat porträtt på denna skiva "Satyricon" (Phono Suecia CD 2009). Den frontas med det briljanta verket "Satyricon, koreografiskt poem för stor orkester" från 2000, som framförs av Mafred Honeck och Sveriges Radios Symfoniorkester. Det är en 18 minuter pyrande låga som expanderar och flammar upp i våldsamma crescendi.

Körverk brukar vanligtvis inte vara min bag (vilket bottnar i eget komplex eftersom jag inte kan sjunga och därmed saknar identifikation till musiken). Men två kortare körverk här - till texter av Shakespeare samt ur Bibelns Höga Vidan - sitter fint just i detta sammanhang av varierade besättningar. Peter Dijkstra och Radiokören respektive Olof Boman och kören Notus framför.

"Pieces for Pontus" för piano spelas av Magnus Svensson och bygger på byggstenar ur Anderssons opera "William" från 2006. Som pianolyrik lämnar det kanske inte stora avtryck, men även detta ett välkommer inslag i paletten av olika besättningar.

Slutligen finns här också två solokonserter, för valthorn respektive för sopransaxofon. Sören Hermansson resp. Anders Paulsson är solister, och här är även Helsingborgs Symfoniorkester med. Något som glädjer mig som gammal helsingborgare och vän av denna hemstadens orkester-förening. Speciellt hornkonserten här har sina vassa poänger.

Sedan kan jag väl sörja lite att den slagverkskonsert som B Tommy Andersson skrivit och som är omtalad inte finns representerad på denna platta. Slagverk är jag som bekant svag för, och det hade varit en extra fjäder i hatten för denna samling. Fördel är däremot att omslaget till "Satyricon"-albume utgörs av en målning av Gösta Adrian Nilsson (GAN), mina absoluta favoritkonstnär, alla kategorier.

Betyg: ****

I PIANOBAREN MED BEATLES

Jazzpianisten Stev Dobrogosz är född 1956, liksom jag själv. Därför är jag helt på den linje som han i olika sammanhang gett uttryck för - "Hittat fram till jazz, men uppväxt med pop", ungefär.

Ja, så är det. Jag var en av många som fängslades av jazzrock och fusion på 1970-talet. Och sedan - därifrån hittade till "riktig jazz" (ofta akustisk på ECM och liknande). Och sedan baklänges ner i jazzhistorien.

MEN - man var uppväxt med The Beatles, Tio-i-topp och hela den expansiva rockmusiken på 60-talet. Sådant sätter spår. Sådant är inget man lämnar i sticket. Förr eller senare hittar man tillbaka. Och så är det för Steve Dobrogosz. Född och uppväxt i USA (med polska rötter). Sedan 1978 bosatt och verksam i Sverige.

Sedan 1980 har han skapat pianojazz och spelat in en stor mängd skivalbum, såvitt jag vet aldrig på ECM men med samma sparsmakade, lyriska karaktär som präglar musiken på det skivmärket. Han har spelat in solo eller med liten jazzgrupp. Ofta med någon jazzsångerska som musikalisk partner. Vanligtvis med egna kompositioner, men ibland har han istället tolkat sina rötter i popen, som Elton John. Eller - The Beatles.

Det sistnämnda är precis vad han gör på denna skiva, "Golden Slumbers : Steve Dobrogosz Plays Lennon-McCartney" (Curling Legs CD 2009). De är därför med nyfikenhet jag kastar mig över hans stora kärlek till Beatles. En kärlek som jag delar till fullo. Är uppväxt med Beatles. Har återupptäckt demi i flera omgångar. Har alla deras skivor. Kan alla deras låtar. Vet allt om gruppens historia, uppgång och fall.

Så här spelar Dobrogosz solo. Urvalet är konventionellt utan några överraskningar. "Blackbird", "Across the iniverse", "And I love her", "Goodnight", "If I fell", "The long and winding road", "Golden slumbers" förstås (från sviten på sida 2 på "Abbey "Road") och några till. Det gör ingenting att urvalet är så allmänt. Allt av Beatles är av intresse.

Tyvärr så planas det hela ut i något som får mig att tänka på en pianobar på ett större hotell. Dobrogosz skruvar ner tempi, även på redan långsamma ballader. Det kan vara ett konstgrepp att göra versioner stilistiskt så att de bara antyder originalen. Men i det här fallet blir det ganska poänglöst. Jag är ledsen att säga det, men så känns det.

Någon magi - sådan som lätt kan uppstå i ett virtuost hanterat, improviserat skimrande jazzpiano - uppstår inte heller. Inte som jag kan uppfatta i alla fall. Istället blir det långtråkigt, sövande och utan någon större eggelse i att kunna lista ut vilka Beatleslåtar som gömmer sig i flygelns upplösta klanger. Synd på en programidé som hade kunnat bli så bra.

Betyg: **

VISOR AV BEPPE, OLLE OCH ALLAN

"Monica & Monica Sjunger BOA" (Dominique CD 2009) heter skivan. Monica & Monica är Monica Nielsen och Monica Dominique. BOA kan utläsas Beppe Wolgers, Olle Adolphson och Allan Edwall. Antagligen som en travesti på BAO (Benny Anderssons Orkester).

Det är en fönämlig visskatt av klassiskt mått som den här erfarna duon tar sig an. Och det är verkligen ett roligt och välkommet återhörande. Att höra Monica Nielsen sjunga är en njutning i sig. Hon sjunger bättre nu än någonsin, och hennes mycket personliga röst och dramatiska sångsätt har en patina som man blir lycklig av. Och Monica Dominiques pianospel (och ibland sång) är som alltid kompetent och fullödigt.

En del av de fjorton visorna är välkända. Det gäller närmast Olle Adolphsons "Nu är de gott att leva", "Gustaf Lindströms visa"  och "En glad calypso om våren", liksom Beppe Wolgers och Olles odödliga "Mitt eget land". De tål alla mycket väl att höras igen  Kanske också Beppe Wolgers text "Sjuka skämt" (delvis talad, över Burt Bacharach-melodin "Anyone who had a heart").

Bacharach ligger också till grund för Beppes "Pjata pjata" som Dominique sjunger till den medryckande BB-melodin "Hopin' and wishin'", som sjungits av bl.a. Dusty Springfield. I utbudet finns också spännande kontraster. Mot Olle Adolphsons inkännande romantik (t.ex. "Om våren") och Beppe Wolgers underfundighet (t.ex. i "Män") står Allan Edwalls mera burleska och svartsynta visor.

En sådan är hans text "En glad calypso om kriget", ett svar på redan nämnda Olles dito om våren. Och skivans absoluta höjdpunkt står också Allan Edwall för. Det är det lätt ekivoka, inte helt rumsrena och mycket roliga "Gaskarln". En djärv skröna om hemmafrun som lever tryggt och motvilligt blir sexuellt attraherad av de där grova männen som dyker upp i hemmet ibland. I Monica Nielsens tolkning en given klassiker.

Mera förströdd är Beppes nostalgiska "Tack för kvartersbion", om de gamla matinéhjältarna från en svunnen tid. Slutligen framförs Tom Lehrers "Irländsk vaggvisa" som är lite utanför BOA-ramen, men mycket väl passar in i sammanhanget. "Monica & Monica Tolkar BOA" - en mycket trivsam skiva inom kategorin svenska visor, och en välkommen återkoppling till den svenska viskonstens guldålder kring 60- och 70-talet.

Betyg: ****

KEBNEKAISE SPELAR IGEN - 2009!

Kebnekaise - jag älskade bandet i min ungdom, åren runt 1973 då de gav ut sitt andra, självbetitlade album på Silence. De hade ett unikt koncept. De spelade svenska folklåtar på elektriska instrument - med en mycket egendomlig sättning.

Elfiol, tre elgitarrer, två elbasar, två trumslagare och congas. Hur i all världen kunde man komma på en så osannolik instrumentering? Jo, förklaringen var enkel. Det var helt enkel två olika band som slagits ihop - och bara körde.

Kanske var det någonstans också Miles Davis "Bitches Brew" som hade öppnat för att man faktiskt kunde köra med en så stor, otymplig sättning och spela fri, improviserad musik? Jag vet inte.

Men den väldiga tyngden i det dubbla kompet gav en utmärkt grund för Kebnekaise att stompa igång en lång, suggestiv upptakt till "Horgalåten" och "Rättvikarnas gånglåt". Gitarristerna Kenny Håkansson och Ingemar Böcker spann melodislingor i sina olika spelstilar. Mats Glenngård satte fin färg med sin elfiol. För att nämna några i det kollektiva niomanna-bandet.

Kebnekaise vävde ihop skönheten och mystiken i svensk folkmusik med tyngden hos Jimi Hendrix och den hypnotiska monotonin hos Terry Riley. De skapade en sällsamt vacker magi som aldrig Träd, Gräs & Stenar lyckade med och sällan heller Arbete & Fritid. Det är bara min egen åsikt och den kan diskuteras.

Men redan med sin tredje LP "Kebnekaise 3" från 1975 tappade man något. Efter den ändrade man kurs och utforskade afrikanska musik och engelsk-orienterad prog-rock. Sedan tog det slut. Kenny gick med i Dag Vag, Göran Lagerberg i Egba osv.

Och här - efter 30 års paus - är det klassiska Kebnekaise tillbaka igen. Hur bra som helst. "Kebnekaise [2009]" (Subliminal Sounds CD 2009) tar vid där 1973 års album slutade. Till och med omsagsmålningen är en variant av samma fjällmotiv som på deras gamla mästerverk.

Gruppen är mindre nu, men alla var med 1973 : Kenny Håkansson - elgitarr, Mats Glenngård - elfiol, Göran Lagerberg och Tomas Netzler - båda elbasar, Pelle Ekman - trummor och Hassan Bah - congas. Repertoaren är : "Polska från Enviken", "Leksands skänklåt", "Vallåt", "Farmors brudpolska" och så vidare.

Det är en annan tyngd nu. För trots det jag nämnde om att dubblerat komp gav tyngd åt polskorna då - 1973 - så kunde inte den tidens ljudteknik på alternativa Silence återge den kraft i basen som egentligen behövdes. Nu brummar det med en annan styrka. Först nu förstår jag att Kenny Håkansson sagt sig vara influerad av Metallica.

Det enda jag stör mig på nu är trumspelet. På gamla tiden spelade Pelle Ekman och Gunnar Andersson trummor bredvid varandra (ett effektfullt pjäsdrag som också känns igen från t.ex. Grateful Dead). De spelade samstämmigt men varierat och det blev underbart bra. Tragiskt nog begick Gunnar Andersson självmord redan 1974. Ekman blev ensam kvar på "Kebnekaise 3" och redan där tappade bandets musik en dimension.

Nu 2009 är Pelle Ekman åter kvar som ensam trumslagare (väl matchad av Hassan Bahs congas-spel). Men Ekman har inte utvecklats i sitt spel, om man säger så. Han spelar numera hårt, markerat och ytterst enformigt. Men det är en anmärkning i mariginalen. "Kebnekaise 2009" är en mycket bra skiva. Den innebar en nystart och följdes av flera skivor och turnéer av det gamla progg-bandet, som nu har både en äldre och en helt ny, ung, nyfiken publik.

Betyg:  ***

WIEHES INSTÄLLDA SKILSMÄSSA

"Sånger Från En Inställd Skilsmässa" (WM Records CD 2009) är väl en program-förklaring tydlig nog. Det är alltså den private relations-tolkaren Mikael Wiehe vi möter här. Inte den nödvändigtvis politiske.

Det kanske kan låta som en onödigt definierad polarisering, men faktum är att Mikael Wiehe direkt efter denna relations-psykologi gjorde en serie direkt politiska protestsånger (med början "Ta det tillbaka!" 2010) med udden riktad mot Alliansen.

Jag föredrar den psykologiske Mikael Wiehe. "Sånger Från En Inställd Skilsmässa" är faktiskt väldigt bra. Den är det i kraft av att Wiehe är och har alltid varit en ordets mästare. En verbal konstnär som även när han pratar väger formuleringarna med tunga betoningar och effektfulla konstpauser. Med samma långsamma, välformulerade skånska som själsfränden Jacques Werup levererar han sina meningar med både intelligens, fyndighet, skärpa och inte minst humor.

I sina sånger är han som bäst i allvaret. Texter med litterära kvaliteter till en musikalisk brygd av sköna melodier och en erfaren vispop med stor spännvidd. Och temat på denna sångsamling är alltså givet : Ett moget förhållande i uppbrott. Konflikt. Svartsjuka. Förestående skilsmässa och slutlig försoning.

Det är en mänsklig resa som Wiehe beskriver bättre än de flesta. "Bara som jag trodde" inleder, om den smärtsamma insikten i att två personer har upplevt sitt förhållande totalt olika. "Nu ger hon sig iväg" andas skenbar lättnad och frihetstörst. "Mannen" är en helt lysande beskrivning av hur svartsjukan brinner när de två måste ha sporadiska kontakter av rent praktiska skäl. "Men om mannen vid din sida / sa' du ingenting". Det är en lågintensiv jalousi nästan av John Lennon-mått. Och den är skivans enskilt bästa låt, fastän alla hänger ihop i en sångcykel.

Så följer "Bödeln" och den är riktigt plågsam. En mardröm i svartsjuka och förtvivlan där motiv hämtas från tortyrceller i latinamerikanska diktaturer. Ett ämne som Wiehe är väl bekant med genom sina politiska kunskaper. Men sångens bildspråk och uttryck blir just - outhärdligt. Till en effektivt monoton musik av mörka blåsare och tungt komp.

"Om jag ska klara av det här" är annorlunda. En talking blues (eller spoken poetry, eller raplåt) om hur ensamheten döljs i skenbart praktiska ting, som långa, dyrbara telefonsamtal om "boskillnad, valutaöverföring, skattekonsekvenser" (Wiehes kvinna befann sig under separationen i något land i Sydamerika).

Och så fortsätter det med mycket personliga, privat utlämnande och helt självbiografiska sånger, varierat med den mera symboliska "Skridskoprinsessan". Hela processen mynnar ut i den varmt kärleksfulla försoningen "Var med mej nu". Det är med glädje man hör hur krisen läker in i en vacker återförening och en nyförälskelse. Det är stort att Mikael Wiehe haft modet att bjuda oss på upplevelserna i denna starkt privata resa.

Musikaliskt är "Sånger Från En Inställd Skilsmässa" också utmärkt. Proffsig, enhetlig men varierad singer / songwriter-musik med spel av en liten ensemble multi-instrumentalister där Johan Lindström och Christer Karlsson m.fl. växlar mellan piano, saxofoner, vibrafon, gitarrer etc. Hela skivan är bra. även om "Bödeln" är krävande för den som lyssnar.

Betyg: ****

SALEM SVÄVAR VIDARE

Jag vet inte vad som hände. Salem Al Fakir var årets fynd och årets debutant 2007 när han öppnade sin karriär storartat med albumet "This Is Who I Am". Ett fempoängs popalbum av en ung, svensk sångare och multi-instrumentalist, som lätt och lekfullt bollade ur sig de mest bedårande melodier.

Han väckte ett visst uppseende då eftersom hans unga, öppna sinne gärna plockade referenser från ett glansigt, virtuost 1970-tal : Stevie Wonder, Steely Dan, Toto och till och med jazzrock av min gamle idol Chick Corea skymtade förbi i Salems njutbara hitlåtar,

Det var inte de creddiga referenser som anses "rätt" enligt ortodoxa kritiker och rock-förstå-sig-påare. Tvärtom. Hade det varit några år tidigare hade Salem Al Fakir sannolikt blivit söndersågad av maffian. Men 2000-talets framskridande har gett ett lite öppnare och mera tolerant musikklimat än vad som gällde efter postpunk och grunge.

Nåväl. "This Is Who I Am" blev väl emottagen och sålde bra när den kom. Här är alltså uppföljaren, "Astronaut" (Capitol CD 2009). Och här faller åtminstone mina höga förväntningar ganska platt. Underbarnet Salem (född 1981), som obehindrat spelar skickligt på vilket instrument han råkar komma i närheten av (gitarrer, bas, blås, klaviatur, trummor, fiol), sjunger med sin ljusa, nästan pojkaktiga röst och bara odlar fina melodier som blomsterfrön omkring sig.

Men - allt som var så utmejslat, profilerat, klart och personligt lysande på debuten får på "Astronaut" följas upp av en märkvärdigt anonym låtbrygd. Den skarpa förankring som han hade i 70-talets fusioner har här planat ut i någon väldigt allmän radiobrygd utan större riktning. Visst finns här ansatser i "Cold shower", titellåten och i balladen "Black sun, black moon". Men det räcker inte. Blir mera duktigt än berörande.

Betyg: **

DRÖMSKT OCH VACKERT MED LALEH

"Me and Simon" (Warner CD 2009) är det tredje albumet med Laleh Pourkarim, eller Laleh.Tretton egna sånger, och hon sjunger omväxlande på engelska, svenska och på sitt modersmål persiska.

Det ä en fascinerande brygd och en alldeles egen musikvärld som Laleh bjuder oss in i. En superbegåvad singer / songwriter som helt naturligt väver in en symbios av det gängse anglo-amerikanska musikarvet med underbara klanger av persisk folklore och en värld som lätt förknippas med orientaliska sagomönster.

Jag ska inte säga "exotiskt", för det låter förminskande. Hellre gränslöst färgrikt och mångfacetterat.
Ändå är det sångtexterna på engelska som dominerar på "Me and Simon". Men det är just denna sagotematik som ger färg åt "Go go", "Nation", "Roses", The end", "History" och persiska "Farda", medan titelsången "Me and Simon" pekar mera åt ett angliskt vispop-idiom.

Laleh har ett mycket speciellt sätt att sjunga, frasera och intonera, Hennes uttryck är både mjukt drömlikt och häftigt temperamentsfullt på samma gång. Hon har en förmåga att liksom ropa ut fraserna och plötsligt explodera i dynamiken. Det gör henne till en stor musikalisk personlighet med ett musikspråk som skiljer sig från de flestas.

Sångerna på svenska är bara fyra till antalet. "Snö", där hon sjunger till London Symphony Orchestra, var ledmotiv till långfilmen "Arn, tempelriddaren" efter Jan Guillou. Eftersom jag är helt ointresserad av Arn och fantasy-filmer hade jag inga sådana associationer och kände heller inte till sången innan jag hörda skivan. Men vacker är den.

Läckrast är dock sången "Bjurö klubb". En fantasi där en delfin (!) har berättarrollen. En otroligt medryckande melodi som borde varit en given hitlåt. Också ett utmärkt exempel på Lalehs temperament, att lugna låtar att växa till något stort och temperamentsfullt. Vackra melodier är för övrigt något som präglar Lalehs hela musikalitet och stora konstnärsskap.

Betyg: ****