SALEM SVÄVAR VIDARE

Jag vet inte vad som hände. Salem Al Fakir var årets fynd och årets debutant 2007 när han öppnade sin karriär storartat med albumet "This Is Who I Am". Ett fempoängs popalbum av en ung, svensk sångare och multi-instrumentalist, som lätt och lekfullt bollade ur sig de mest bedårande melodier.

Han väckte ett visst uppseende då eftersom hans unga, öppna sinne gärna plockade referenser från ett glansigt, virtuost 1970-tal : Stevie Wonder, Steely Dan, Toto och till och med jazzrock av min gamle idol Chick Corea skymtade förbi i Salems njutbara hitlåtar,

Det var inte de creddiga referenser som anses "rätt" enligt ortodoxa kritiker och rock-förstå-sig-påare. Tvärtom. Hade det varit några år tidigare hade Salem Al Fakir sannolikt blivit söndersågad av maffian. Men 2000-talets framskridande har gett ett lite öppnare och mera tolerant musikklimat än vad som gällde efter postpunk och grunge.

Nåväl. "This Is Who I Am" blev väl emottagen och sålde bra när den kom. Här är alltså uppföljaren, "Astronaut" (Capitol CD 2009). Och här faller åtminstone mina höga förväntningar ganska platt. Underbarnet Salem (född 1981), som obehindrat spelar skickligt på vilket instrument han råkar komma i närheten av (gitarrer, bas, blås, klaviatur, trummor, fiol), sjunger med sin ljusa, nästan pojkaktiga röst och bara odlar fina melodier som blomsterfrön omkring sig.

Men - allt som var så utmejslat, profilerat, klart och personligt lysande på debuten får på "Astronaut" följas upp av en märkvärdigt anonym låtbrygd. Den skarpa förankring som han hade i 70-talets fusioner har här planat ut i någon väldigt allmän radiobrygd utan större riktning. Visst finns här ansatser i "Cold shower", titellåten och i balladen "Black sun, black moon". Men det räcker inte. Blir mera duktigt än berörande.

Betyg: **