I PIANOBAREN MED BEATLES

Jazzpianisten Stev Dobrogosz är född 1956, liksom jag själv. Därför är jag helt på den linje som han i olika sammanhang gett uttryck för - "Hittat fram till jazz, men uppväxt med pop", ungefär.

Ja, så är det. Jag var en av många som fängslades av jazzrock och fusion på 1970-talet. Och sedan - därifrån hittade till "riktig jazz" (ofta akustisk på ECM och liknande). Och sedan baklänges ner i jazzhistorien.

MEN - man var uppväxt med The Beatles, Tio-i-topp och hela den expansiva rockmusiken på 60-talet. Sådant sätter spår. Sådant är inget man lämnar i sticket. Förr eller senare hittar man tillbaka. Och så är det för Steve Dobrogosz. Född och uppväxt i USA (med polska rötter). Sedan 1978 bosatt och verksam i Sverige.

Sedan 1980 har han skapat pianojazz och spelat in en stor mängd skivalbum, såvitt jag vet aldrig på ECM men med samma sparsmakade, lyriska karaktär som präglar musiken på det skivmärket. Han har spelat in solo eller med liten jazzgrupp. Ofta med någon jazzsångerska som musikalisk partner. Vanligtvis med egna kompositioner, men ibland har han istället tolkat sina rötter i popen, som Elton John. Eller - The Beatles.

Det sistnämnda är precis vad han gör på denna skiva, "Golden Slumbers : Steve Dobrogosz Plays Lennon-McCartney" (Curling Legs CD 2009). De är därför med nyfikenhet jag kastar mig över hans stora kärlek till Beatles. En kärlek som jag delar till fullo. Är uppväxt med Beatles. Har återupptäckt demi i flera omgångar. Har alla deras skivor. Kan alla deras låtar. Vet allt om gruppens historia, uppgång och fall.

Så här spelar Dobrogosz solo. Urvalet är konventionellt utan några överraskningar. "Blackbird", "Across the iniverse", "And I love her", "Goodnight", "If I fell", "The long and winding road", "Golden slumbers" förstås (från sviten på sida 2 på "Abbey "Road") och några till. Det gör ingenting att urvalet är så allmänt. Allt av Beatles är av intresse.

Tyvärr så planas det hela ut i något som får mig att tänka på en pianobar på ett större hotell. Dobrogosz skruvar ner tempi, även på redan långsamma ballader. Det kan vara ett konstgrepp att göra versioner stilistiskt så att de bara antyder originalen. Men i det här fallet blir det ganska poänglöst. Jag är ledsen att säga det, men så känns det.

Någon magi - sådan som lätt kan uppstå i ett virtuost hanterat, improviserat skimrande jazzpiano - uppstår inte heller. Inte som jag kan uppfatta i alla fall. Istället blir det långtråkigt, sövande och utan någon större eggelse i att kunna lista ut vilka Beatleslåtar som gömmer sig i flygelns upplösta klanger. Synd på en programidé som hade kunnat bli så bra.

Betyg: **