KEBNEKAISE SPELAR IGEN - 2009!

Kebnekaise - jag älskade bandet i min ungdom, åren runt 1973 då de gav ut sitt andra, självbetitlade album på Silence. De hade ett unikt koncept. De spelade svenska folklåtar på elektriska instrument - med en mycket egendomlig sättning.

Elfiol, tre elgitarrer, två elbasar, två trumslagare och congas. Hur i all världen kunde man komma på en så osannolik instrumentering? Jo, förklaringen var enkel. Det var helt enkel två olika band som slagits ihop - och bara körde.

Kanske var det någonstans också Miles Davis "Bitches Brew" som hade öppnat för att man faktiskt kunde köra med en så stor, otymplig sättning och spela fri, improviserad musik? Jag vet inte.

Men den väldiga tyngden i det dubbla kompet gav en utmärkt grund för Kebnekaise att stompa igång en lång, suggestiv upptakt till "Horgalåten" och "Rättvikarnas gånglåt". Gitarristerna Kenny Håkansson och Ingemar Böcker spann melodislingor i sina olika spelstilar. Mats Glenngård satte fin färg med sin elfiol. För att nämna några i det kollektiva niomanna-bandet.

Kebnekaise vävde ihop skönheten och mystiken i svensk folkmusik med tyngden hos Jimi Hendrix och den hypnotiska monotonin hos Terry Riley. De skapade en sällsamt vacker magi som aldrig Träd, Gräs & Stenar lyckade med och sällan heller Arbete & Fritid. Det är bara min egen åsikt och den kan diskuteras.

Men redan med sin tredje LP "Kebnekaise 3" från 1975 tappade man något. Efter den ändrade man kurs och utforskade afrikanska musik och engelsk-orienterad prog-rock. Sedan tog det slut. Kenny gick med i Dag Vag, Göran Lagerberg i Egba osv.

Och här - efter 30 års paus - är det klassiska Kebnekaise tillbaka igen. Hur bra som helst. "Kebnekaise [2009]" (Subliminal Sounds CD 2009) tar vid där 1973 års album slutade. Till och med omsagsmålningen är en variant av samma fjällmotiv som på deras gamla mästerverk.

Gruppen är mindre nu, men alla var med 1973 : Kenny Håkansson - elgitarr, Mats Glenngård - elfiol, Göran Lagerberg och Tomas Netzler - båda elbasar, Pelle Ekman - trummor och Hassan Bah - congas. Repertoaren är : "Polska från Enviken", "Leksands skänklåt", "Vallåt", "Farmors brudpolska" och så vidare.

Det är en annan tyngd nu. För trots det jag nämnde om att dubblerat komp gav tyngd åt polskorna då - 1973 - så kunde inte den tidens ljudteknik på alternativa Silence återge den kraft i basen som egentligen behövdes. Nu brummar det med en annan styrka. Först nu förstår jag att Kenny Håkansson sagt sig vara influerad av Metallica.

Det enda jag stör mig på nu är trumspelet. På gamla tiden spelade Pelle Ekman och Gunnar Andersson trummor bredvid varandra (ett effektfullt pjäsdrag som också känns igen från t.ex. Grateful Dead). De spelade samstämmigt men varierat och det blev underbart bra. Tragiskt nog begick Gunnar Andersson självmord redan 1974. Ekman blev ensam kvar på "Kebnekaise 3" och redan där tappade bandets musik en dimension.

Nu 2009 är Pelle Ekman åter kvar som ensam trumslagare (väl matchad av Hassan Bahs congas-spel). Men Ekman har inte utvecklats i sitt spel, om man säger så. Han spelar numera hårt, markerat och ytterst enformigt. Men det är en anmärkning i mariginalen. "Kebnekaise 2009" är en mycket bra skiva. Den innebar en nystart och följdes av flera skivor och turnéer av det gamla progg-bandet, som nu har både en äldre och en helt ny, ung, nyfiken publik.

Betyg:  ***