JANE B ÅTERVÄNDER TILL LONDON
Dags för den tredje skivan Med Jane Birkin från 2000-talet i denna spalt. "Fictions" (Capitol CD 2006). Hon är en fransk stilikon ich jag gillar hennes smart designade omslag.
Men egentligen är Jane Birkin brittiska. Var ganska känd skådis i 60-talets Swinging London (bl.a. i drama-thrillern "Blow Up") innan hon träffade Serge Gainsbourg och flyttade till Frankrike i sluter av 60-talet.
Och det är just uppväxten hemma i England det handlar om på denna skiva. Sångerna är växelvis på franska och engelska. Vid första lyssningen blev jag besviken på det. Att höra Jane Birkin sjunga på franska är läckert, sensuellt, en smula exotiskt. På engelska blir hon lätt slätstruken i en allmänt hållen popschlager-populärmusik.
Men här finns ljuspunkter. "Waterloo Station" (av Rufus Wainwright) är en sång om en sång. När hon reser tillbaka hem till London kommer ungdomens intryck emot henne och hon tänker på gamla "Waterloo sunset" med The Kinks". Den citeras också och sången blir en slags symbios. Nostalgiska tankar vävs in i sången om låten och blir till en kärleksfull ljus eloge av hemlängtan och minnen. Jag tror att Ray Davies uppskattade denna snygga parering.
"Home" och hennes egen "Living in limbo" är på samma tema. Hon gör också en skaplig cover av "Harvest moon" av Neil Young. Den passar in i den lugna, drömmande lunken. En annan bra cover är "Mother stans for onfort" av Kate Bush.
På franska sjunger hon bl.a. "Où est la ville?", "La Reine sans Royame" och den som är min egen favorit : den avslutande "Image Fantome" som är hennes textläsning över pianostycket "Pavane för en död prinsessa" av Maurice Ravel. Ett av de vackraste musikstycket jag vet, skrivet av min favorit-kompositör. Jane Birkin framför sin speciella version med den äran. Som helhet en skiva som inte är särskilt märkvärdig på något vis, men trivsam och med en närhet som känns varm.
Betyg: ***
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home