TRADITIONELL FOLK - OCH LÅNGT FRÅN LED ZEPPELIN

Om Abbey Lincolns mogna vokaljazz-CD gick spårlöst förbi kritik och publik 2007 var det annorlunda med denna. Robert Plant och Alison Kraus, "Raising Sand" (Rounder Records CD 2007). Den hyllades samstämmigt, sålde bra och utsågs av många till årets skiva.

Man kan inte låta bli att slås av den långa resan i stil och uttryck av den förre Led Zeppelin-sångaren Robert Plant. Hans ylande mistlur till Zeps öronbedövande urladdningar ligger många, många mil från den nedtonade, varsamma och mycket nyanserade folkrock som presenteras här.

Visserligen har Plant hunnit med en egen, rätt lyckosam solokarriär sedan alla år som gått sedan luftskeppet LZ ankrade för gott, men ändå. Hans duettpartner på denna skiva är Alison Kraus, betydligt yngre amerikanska, väl förankrad i country och bluegrass. Det är alltså inte smör-country, utan den mera genuint traditionella folkmusiken hon har som arbetsfält. Som skicklig violinist och sångerska har hon hunnit med en lång karriär och stor skivkatalog, fastän hon för mig var obekant innan denna skiva.

Detta musikaliska möte inom den musik som kallas Americana kompletteras här av en tredje musikskapare, T-Bone Burnett som producerat och spelar sträng-instrument. Här är en ren, klar ljudbild med mycket fingerpicking, gitarrer, banjo, fiol och cittra i kompet, liksom av dova trummor som ofta spelas utan cymbaler.

Det finns många skäl att beundra detta möte, som verkligen doftar av musikaliska fusioner. Alison Kraus sjunger fin country utan alltför bräkiga manér, och Robert Plant lyckas ingjuta rockkänsla även om det handlar stillsamma ballader och fiollåtar.

Det rullar på bra och rockigt i "Gone, gone, gone" av Everly Brothers. Att det låter både modernt och som 1959 samtidigt är väl ett bevis på tidlösheten. Gene Clark från gamla The Byrds bidrar med "Polly come home" och "Through the morning, through the night". Plant och hans gamle parhäst Jimmy Page har skrivit den vackert folkloristiska "Please read the letter", och Alison Kraus sjunger själv Tom Waits "Trampled rose" till stompigt banjo-komp. Och så vidare.

Det är bra, det är snyggt, det är begåvat. Ändå når denna skivan inte riktigt fram till mitt hjärta, såsom den fått många andra att falla pladask. Kanske är det något filter i den där dova trumman, eller - jag vet icke vad. Värd all uppmärksamhet, men för min del blir betyget bara -

Betyg: ***