VI SÖRJER DAVID BOWIE

Ett tillfälligt avsteg från kronologin. För i morse nåddes vi av den helt oväntade, tragiska nyheten att David Bowie har avlidit. Detta bara två dagar efter sin 69:de födelsedag.

Och mitt i den allmänna euforin över hans alldeles nya album "Blackstar" som fått lysande kritik och som, vid min första genomlyssning, låter mycket spännande. Ett album som jag säkert får anledning att återkomma till i denna spalt.

Det är en fruktansvärt sorglig förlust som jag tror berör de allra flesta. Är man som jag uppväxt på 1970-talet så fanns David Bowie alltid där.

Även om han inte tillhört mina främsta husgudar så är det omöjligt att inte ha blivit påverkad av hans sällsamma och egensinniga musikskapande, hans visuella och teatraliska idéer, hans expressiva sångröst och förmåga att skapa hitkänsla och musikalisk attraktion även när han experimenterat som allra mest och borde varit svårtillgänglig.

Han skapade sina egna konstnärliga världar. Aldrig realistiska utan alltid stiliserat dystopiska. Märkliga mardrömslika scenarier i förföriska, sceniska fantasier och alltid med någon särskild finess i det musikaliska. Han var en ständig sökare och han röjde verkligen upp nya vägar och fick ständiga efterföljare. En slipad aktör, men privat till synes en artig och trevlig, brittisk gentleman.

Mina favoritalbum med David Bowie är "Hunky Dory" (1971), "Aladdin Sane" (1973), "Station to Station" (1976) och inte minst den undergångssköna "Low" (1977), som var en del i den s.k. Berlin-triloin. Men en av de finaste enskilda låtarna jag vet med David Bowie är hans tidiga "The man who sold the world". Bilden ovan är däremot från ett samlings-album kallat "Changes Two" (RCA 1982).