JETHRO TULLS MÄSTERVERK

Eller ett av dem i alla fall. "Aqualung" (Island LP 1971) var det fjärde albumet med Jethro Tull. Ian Andersons gräns-överskridande rockgrupp gick nu från klarhet till klarhet.

Här har de verkligen hittat sin unika formel med inslag av blues, hårdrock, folkrock, progrock och en egen textvärld, allt formulerat utifrån Andersons speciella sångskrivande och uppenbarelse som frontfigur.

För här kan man verkligen tala om frontfigur. Ian Anderson i vilt, långt hår och skägg, spelandes flöjt och sjungandes, ståendes på ett ben är väl en bild som frammanar hela gruppens image av luffare och underdogs som ser det gamla England från ett både samhällskritiskt, poetiskt och filosofiskt perspektiv.

Titellåten börjar med blytunga hårdrocksackord. Feta riff som sätter tonen direkt. Men den utvecklar sig till en mångfacetterad låt med flera sidoteman med akustisk gitarr. Och åter till det tunga inlednings-riffet. "Aqualung" är en av Jethro Tulls mest storartade enskilda låtar.

Allt hänger ihop i detta tematiska album. "Locomotive breath" har samma kombination av tyngd och avancerad struktur. Där hörs också Andersons karaktäristiska, fräsande flöjtspel. Det som ger klanfärg och karaktär åt hela Tulls samlade ljudbild.

"Wind up" är avslutningssången, en betraktelse över religion och liv. Den har gjordes strax efter på svenska med Monica Törnell på hennes debut-LP "Ingica", då med titeln "När jag var ung". En sagolikt fin tolkning.

Trots att jag vid den tiden, tidigt 70-tal, var mycket inne på gränsöverskridande rock och var helsåld på sådana som Pink Floyd och Frank Zappa, trots det missade jag av någon anledning Jethro Tull. Det är det jag håller på att reparera nu. Här finns mycket att botanisera i, men "Stand Up!" och "Aqualung" k'nns som de rätta ingångarna.

Betyg: ****