CHICAGOS TREDJE I STORFORMAT

Chicago var ett märkligt band, inte minst när det gällde skivformat och -utgivning. De debuterade med ett stort, brett anlagt dubbel-album, "The Chicago Transit Authority" 1969. En mycket stark debut, för övrigt.

Fenomenet dubbel-LP var relativt nytt men blev snabbt ett mode i slutet av 60-talet. Det var en slags kraftmätning. Dylans "Blonde on Blonde", Mothers of Inventions "Freak Out" och - inte minst - Beatles Vita Album banade vägen.

Just 1969 exploderade dubbel-LP-trenden. Då kom The Who med "Tommy" och mycket annat. Hade man inte klämt ur sig ett dubbelalbum var man inget riktigt stort rockband värt att ta på allvar.

Men - att DEBUTERA med ett dubbelalbum var ovanligt. Det var kaxigt. Chicagos kraftfyllda, nyskapande power-jazzrock slog knockout på de flesta. Här blev de plötsligt farliga konkurrenter till de samtida rivalerna Blood, Sweat & Tears - som de alltid kom att jämföras med. Lustigt nog var de skapade ur samma hand. Båda grupperna producerades av James William Guercio och låg på skivmärket Colombia (CBS).

Men Chicago fortsatte förvåna. Även deras andra album, "Chicago" från 1970, var ett dubbelalbum. Det här bandet tänkte utmärka sig för mer än musiken. Så kommer då "Chicago III" (CBS dubbel-LP 1971), och alltså även det ett dubbelalbum. De gjorde alltså klart för alla att dubbelalbum var deras standardformat.

De hade också påbörjat en egendomlig paketeringsformel. Det stod snart klart att alla skivor skulle få helt standardiserade omslag. Den typiska Chicago-logotypen, varierad i olika, inte särskilt fantasifulla utföranden. Logotyp på bakgrund av antingen tyg, flagga, glas, trä, chocklad (!) eller något annat.

I det starkt individualiserade men också starkt industriella USA fick Chicagos skivor med tiden parodiskt "tråkiga" skivomslag och ofta ingen annan titel än numrering. Det påminde mera om någon industriprodukt än konstnärliga verk. Men originellt var det.

Nå - Chicago III då? Jo, Chicago satsade verkligen stort, även konstnärligt här i början. Deras sound präglat av täta blåsarriff byggde inte bara på arrangemang, utan också på verkligt bra låtskrivande. Pianisten Robert Lamm stod för de mera poppiga, melodiösa låtarna. Basisten Peter Cetera sjöng med en gäll (och ganska hemsk) tenorstämma. Motpolen var gitarristen Terry Kath med sitt råa, bluesiga utspel, både som sångare och gitarrsolist.

De skapade en slags kollektiv, symbiotisk musik, inte sällan med växelsång av de nämnda vokalisterna. Och alltid med det skickligt, snyggt inprickade blåset som arrangerades av trombonisten James Pankow. Desstom hade gruppen i dessa tidiga år textmässigt ett starkt samhälls-engagemang. Något som "brodergruppen" Blood, Sweat & Tears helt saknade.

"Chicago III" är avancerad och experimentell i sin låtlista. Men också rörigare och mera jämntjock än t.ex. den glasklart upplagda tvåan från 1970 (som är min egen favorit med Chicago). Här är en stökig, virrig öppning med "Sing me a tune kid". Sedan snyggt jazziga spår (välkommet) som "Lonelyness is just a word", där Walter Parazaide får sträcka ut sig på flöjt eller sax. "Mother" med riktigt intrikata blås, något spår kammarmusik, lite diktläsning, en countrylåt "Flight 602" utan blås (!), och så åter igen de där trögtjocka bluesrock-numren som kan l´bli lite för mycket, Det mesta upplagt i en rad sviter på ett sätt som fungerar lite sådär.

Inte lika övertygande som de två första, men ändå mycket kreativt, nyfiket och med mycket ambitioner. Chicago skulle sedan få in en fullträff med enkelalbumet (jo) "Chicago V" året efter. Därefter skulle deras standardiserade utgåvor bli allt svårare att skilja från varandra. När Terry Kath dog under mycket tragiska omständigheter 1978 tappade den urkraft, svärta och blues de behövde. Efter det skulle Chicago bli ett hopplöst strömlineformat, melodiradio-band, bara som ett skugga av sin tidigare identitet.

Men här - 1971 - var de verkligen på topp. När Blood, Sweat & Tears började tappa stinget på grund av svårigheter att hålla ihop sitt otympliga niomannaband var Chicago ännu en väl sammanhållen enhet med otroliga resurser.

Betyg: ***