HIPPIEBAND BLIR FOLKROCK-BANDET GRATEFUL DEAD

Det var som en transformation. Ikoniska hippiebandet Grateful Dead från San Francisco började som ett psykedeliskt band. LP:n "Anthem of the Sun" från 1968 är bland det flippigaste man kan höra. Mycket elektronik och ljudbilder som går ut och in i varandra.

På "Live Dead" visade de upp de utsträckt improvisatoriska sidor som var typiska för deras konserter. Efter det vände de om, från det svåra till det enkla (även om långa jam och inslag av elektronik alltid skulle följa dem).

På de båda samtidiga albumen "American Beauty" (tidigare avhandlad här) och "Workingman's Dead" (Warner Bros LP 1970) visar Grateful Dead upp sig som ett avslappnat melodiöst country-band, och presenterar sig samtidigt som de utomordentliga sångskrivare som Jerry Garcia och Robert Hunter verkligen var.

Men den kollektiva stämningen är påtaglig. Jerry Garcias vemodiga, något sävliga och mjukt romantiska sångstil går direkt till hjärtat. "Äldstingen" Phil Lesh har en rakare sångstil, också mycket bra. Vid denna tid fanns ännu också Ron "Pigpen" McKernan som tillförde ett mera bluesigt drag. Här finns de karaktäristiska dubbla trumslagarna, som ärligt talat inte märks så mycket att de var två. Det var nog mer en kompisgrej som blev ett signum för gruppen.

Men musiken andas alltså avspänd folkrock, country och rötter. Sådant som idag kallas Americana. Stilmässigt ligger Grateful Dead här inte långt från The Band vid samma tid. Det är nog mest framtoningarna som skiljer. Mycket skägg, jeans och cowboyhattar i båda fallen ändå.

Men fina sånger är det på "Workingman's Dead", för här är det ett sångband och inte ett jammande flumband. "Uncle John's Band", "High time", "Dire wolf", "Black Peter" och "Casey Jones" är några av titlarna. Låtar som står sig och känns tidlösa. Ett luftigt sound, borta är den risiga diskant som präglade psykedeliska "Anthem of the Sun" bara två år tidigare. De här är mycket bra.

Betyg: ****