JA, PUGH LEKER VIDARE MOT NYA ÄVENTYR

"Pugh, Ja Dä Ä Dä" från 1969 är nog den svenska skivhistoriens allra mest hyllade, omtalade och ikoniska debutskiva någonsin. Med all rätt. Historien om hur producenten Anders Burman på Metronome upptäckte den egensinnige låtskrivaren från Västerås har berättats ofta.

Burman var känd för att ha särskilt varsam känsla för att låta varje artists särpräglade, musikaliska personlighet få blomma ut, utan att dränka produktionen i överdubbningar, slipningar och filter.

Pugh (Torbjörn) Rogefeldt sammanfördes då med två kända supermusiker : gitarristen Georg Wadenius från Made in Sweden - som spelade både gitarr och elbas - och trummisen Janne Carlsson från Hansson & Karlsson (senare känd som "Loffe" tack vare en filmroll).

Pugh hade verkligen vilda, musikaliska idéer och de tre blev en supertrio av sällan skådat virke i vårt land. Inte många har fått till samma rockiga, lekfulla, fantasifulla råsväng sedan dess. Jojje var den som ibland fick lugna ner mina alltför vilda idéer, har Pugh senare berättat.

Succén var given med "Ja Dä Ä Dä", både konstnärligt och kommersiellt. Få svenska skivor kan nog mäta sig med att enskilt ha gjort sådant avtryck och fått så avgörande inflytande som den. Att Pugh sjöng rock på svenska, och en härligt ordvitsande svenska, är bara en del i sammanhanget.

Så kom då uppföljaren, "Pughish" (Metronome LP 1970). Den är verkligen en rak fortsättning på debuten, med samma starka kärntrio. Jag hade länge intrycket av att den var FÖR flippig, för vild och bångstyrig. Men oj så fel jag hade! "Pughish" är kanonbra, om än kanske inte med lika starka enskilda låtar som på "Ja, Dä Ä Dä", där varenda spår var en tänkbar hit.

På "Pughish" öser man på med fria improvisationer, friform-rock och bitvis till och med ett eget fantasispråk, det är det som kallas just Pughish. Det kunde väl varit helknäppt och spårat ur om det inte hade varit för Pughs enorma kärlek till språk och ordlekar. Som språkförnyare är han en virtuos i en stolt tradition av genier som Povel Ramel, Owe Thörnqvist och senare Olle Ljungström och raptrion Just D. Det är den där klurigheten och lekfulla nonsenshumorn som är så underbar.

"Föräldralåten" är kanske den mest kända sången från "Pughish". En kul tonårstrotsig text till ett grymt rocksväng. "Stinsen i Bro" och "Klöver Linda" är andra höjdpunkter. Bara sex spår totalt på skivan. Ibland lite väl långa jam, men samtidigt är det så underbart med den frihet som Anders Burman gav dem, att verkligen sträcka ut sig och ta tid.

Men det är kanske också "Pughish" inte fått samma starka position som debuten 1969, Den är lite svårare och marigare än "Ja, Dä Ä Dä". Nästa Pugh-skiva, hans tredje LP, skulle bli "Hollywood" och från och med den är Pugh mera sångbaserad och mindre utsvävande improvisatorisk. Alla dessa sidor av honom är lika bra. En ångbåtsspelning med honom i Stockholms skärgård förra året visade dessutom att vår främste rocklegend ännu idag är lika bra.

Betyg: ****