MELANIE - VISSÅNGERSKAN MED DEN SOTIGA RÖSTEN

Kommer ni ihåg Melanie? Melanie Safka hette hon egentligen. Vissångerskan med den hesa, varmt sensuella rösten som var så jättestor åren runt 1970 i USA.

Det vill säga tiden när hippie-rörelsen fortfarande blommade, och all estetik runt omkring den med fredsrörelser, naturromantik och folklorism ännu var på modet, innan de hårdare och mer glittriga, spektakulära delarna av 70-talet på allvar bröt in och tog över.

Rent estetiskt var Melanie lite som Donovan i Storbritannien. Ett "blomsterbarn" i kaftan som sjöng till akustisk gitarr i gröngräset för fredsälskande ungdomar. Både Donovan och Melanie var så intimt förknippade med flower-power-epoken att deras senare karriärer bleknade bort efter att den epoken kommit till ända.

Jag har själv ingen större koll på Melanies karriär efter de gyllene åren. Men här är det väsentliga samlat. "The Very Best of Melanie" (Camden saml.-CD 1998) har fult omslag men snyggt innehåll. "The Nickle song", "What have they done to my song, ma?", "Beautiful people", "Good book" och andra fina ballader och visor till stearinljusens sken.

Bra låtskriverska var hon, och är hon. Många av hennes mera någorlunda kända sånger var covers. Med sin personliga, sotiga röst lyfter hon Rolling Stones "Ruby Tuesday" till nya höjder. Några Dylan-sånger var väl nästan obligatoriskt på den tiden i det här sammanhanget. "Lay lady lay" och "Mr Tambourine man" finns med här. Bland det mera udda är en egen tonsättning av en snutt "Nalle Puh" av A.A. Milne.

Snart ska jag skriva om Monica Törnell här. När hon slog igenom 1972 fick hon jämt höra att bli jämförd med Melanie. "En svensk Melanie" osv. Det var förstås en klyscha, men ändå inte helt tokigt. Var man kvinna och vissångerska runt 1970 handlade det ofta om klara sopraner (Joan Baez, Joni Mitchell, Judy Collins), medan tjejer med rå röst sjöng blues och soul (Janis Joplin, Etta James). Att med med oborstad stämma sjunga vispop var något helt nytt och banbrytande.

Betyg: ***