SUPERGRUPPEN SOLAR PLEXUS 

Det här är en intressant historia om en väldigt bra grupp som liksom ramlade mellan stolarna i det tidiga, svenska 70-talet. De hette från början Bäska Droppar, men döpte om sig till Solar Plexus med tanke på en kommande internationell lansering (som aldrig blev av).

Gruppen bestod från början av paret Carl-Axel och Monica Dominique (elpiano, orgel etc) och hela gruppen Made in Sweden - Georg Wadenius - gitarr, Bosse Häggström - bas och Tommy "Slim" Borgudd - trummor. Till och från medverkade även sångaren Tommy Körberg.

Alla var de lysande musiker med bred erfarenhet av åtskilliga genrer från jazz till pop,rock, visor, fusion och populärmusik etc. I Dominiquarnas fall även av konstmusik. Solar Plexus musik var en slags jazzrock med öppenhet mot alla tänkbara ytor och plattformar. De syntes ibland i TV, inte sällan i sammanhang där också Monica Zetterlund var med.

Skivdebuten blev "Solar Plexus" (Odeon 2LP 1972). Det var stort satsat. Dubbel-LP var ännu ovanligt i Sverige. Möjligen kan detta vara den första svenska original-dubbeln (alltså ej inräknat samlingsskivor med Evert Taube o.a.). Musikklimatet i Sverige tidigt 70-tal var öppet, nyfiket, överskridande.

Det var en tid med just artister som Wadenius och Monica Z. där fanns Metronome-stallet och Anders Burmans många artister. Trubadurer som sökte sig mot pop. Jazzmusiker som tog nya kliv. Schlager-artister som sökte sig mot visor. Den nyvakna, progressiva musikrörelsen - som visserligen positionerade sig med gränser och politiska tvång - men som musikaliskt sett ofta var öppen till sinnet, i synnerhet musiken på märket Silence.

Och mitt i dessa flöden fanns Solar Plexus. De var konstnärligt framgångsrika, men gjorde aldrig några större publika eller kommersiella succéer. Efter deras upplösning runt 1976 tycktes de bortglömda. På något sätt var de så breda i sin repertoar att de föll mellan stolarna.

De var för proffsiga för proggrörelsen (och spelade dessutom in på "fel" bolag). De var för svåra för den bredare schlager-publiken. För mera renläriga jazz- och rockfantaster var de lite för "allmänna". För konstmusikpubliken togs de inte på allvar, trots att både Carl-Axel och Monica Dominique kunde spela både Liszt och Béla Bartok.

På denna debut-dubbel med Solar Plexus finns t.e.x en hel skivsida med "Concerto Grosso för popgrupp och symfoniorkester" tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester. Den är ambitiös och lite haltande, fungerar väl sådär. Men jag kan ändå uppskatta upplägget. Samarbeten rock och symfoniker hade gjorts av Jon Lord i Deep Purple. Även Keith Emerson (med The Nice) och holländska Ekseption hade varit inne på liknande.

I övrigt finns här fin jazzrock som "Bouillabaisse" och "Frygisk samba". Det politiska anslaget som låg så starkt i tiden (och nästan förväntades) lyckas däremot inget vidare i "Wallenberg". En yxigt plakatpolitisk sak, trots att texten är signerad Lars Forssell.

Jag tycker om Solar Plexus debut, för musikalitetens och just för breddens skull. Ändå saknas det något. Det saknas ett starkt personligt uttryck, trots all beundransvärd kompetens. Men kanske är den trots allt intressanta gruppens bortglömdhet på väg att vändas.I vår tid finns stort intresse (även från yngre vinylnördar) för just den här guldperioden tidigt 70-tal i svensk musik. Och i Sveriges Radio P3 gjorde producenten detta år 2019 en lysande dokumentär om dem.

Betyg: ***