ALLT ÄR ÖVER - GEORGE TAR REVANSCH

"All things must pass" - "Allt ska dö" eller "Det hela är slut". Det finns mycket som är sorgligt kring The Beatles slutliga upplösning 1970. Hur pengar, avtal och rättstvister slet sönder det som varit tidernas bästa musikaliska, vänskapliga och även humoristiska kemi i ett band.

Men George Harrison var den som verkligen tog sin revansch i samband med splittringen. Han var den yngste i Beatles och alltid stått i skuggan av Lennon-McCartney. Som sångare, musiker men inte minst som låtskrivare.

Han hade fått i genomsnitt två egna låtar med på varje Beatles-album, inkluderat coverlåtar som han sjöng i början. Hans första sånger var inte så märkvärdiga, t.ex. "Don't bother me" på "With The Beatles". Men han utvecklades snabbt och hittade sitt personliga uttryck. Redan vid "Rubber Soul" och "Revolver" var han en säker låtsnickrare. På Beatles sist inspelade LP "Abbey Road" hör Georges båda bidrag "Something" och "Here comes the sun" till det starka albumets absoluta höjdpunkter.

Det är naturligt att George Harrison under alla Beatles-år hade samlat på sig rejäla mängder av egna sånger, låtar som ofta gallrades bort eftersom det var gängse att John och Paul skrev de flesta numren. Och framme vid sönderfallet låg nu chansen öppen för en rejäl revansch. George tog i ordentligt. Det blev inte bara en dubbel-LP, det blev något så ovanligt som en hel trippel-LP.

"All Things Must Pass" (Apple 3-LP 1970) torde vara en av de allra främsta de skivor som någon ex-Beatle gjort efter Beatles. Hela 23 spår, med väldigt kort speltid per LP-sida, det ska sägas. Jag har full förståelse för Georges väl tilltagna förmat och behov att bre ut sig för att bli tagen på allvar. Men den tredje skivan i denna trippel bär den egna deltiteln "Apple Jam" och är just en jamskiva. Den är faktiskt mindre bra och känns just som en välbehövd utfyllnad.

Resten, de två skivorna, är briljanta. "My sweet Lord" var den stora singelhiten, och Georges mest kända låt på egen hand. Paradoxalt nog blev just den stämd för plagiat. Låten var misstänkt likt "He's so fine" med The Chiffons, en tjejgrupphit från 1963. Samma gospelmelodik finns i "What is life?", "Beware of darkness", "The ballad of Sir Frankie Crisp" och titellåten. En magisk stund är också Georges cover av Bob Dylans "If not for you", en av Mr Harrisons allra finaste insjungningar.

Det är just den där gospelkänslan, med stort sound och svarande kör som blir hans stilsignum här. Producenten Phil Spector är verkligen inte min favorit. Jag hävdar att han förstörde mycket  när han gav sig på Beatles "Let It Be"-LP. Men på "All Things Must Pass" stämmer hans estetik med stora klanger som låter som om allt spelades i en stor hall.

Massor av kända musiker ställde förstås gärna upp med George. Det är Billy Preston på orgel (gospelkänslan igen), Eric Clapton, Dave Mason från Traffic, Gary Brooker från Procol Harum, Ringo, Klaus Voorman och många, många fler. Som delaktig låtskrivare figurerar även vännen Bob Dylan här. Han och George skulle 18 år senare återförenas i The Traveling Wilburys. Men det är ju en annan hsitoria.

Betyg: *****