BEACH BOYS BLOMSTRANDE STÄMSÅNG PÅ NYTT BOLAG

"Sunflower" (Reprise LP 1970) är det första album med The Beach Boys som gavs ut på detta nya skivbolag. De hade i knappt tio år varit guldkalvar på Capitol, och varit storsäljare där efter att Frank Sinatra övergett den platsen runt 1960 för att starta sitt eget skivmärke - som var just Reprise Records.

Skivbolagsbyte kan ofta innebära nytändningar. Så är det med The Beach Boys här. Det är samma stämsång, samma romantiska popmusik och utsökta melodier som tidigare.

En sak som skiljer är LJUDET. Det har hänt något. Brian Wilson hade (och har) nersatt hörsel på ena örat. Därmed föll hans egensinniga idéer om arrangemang och sound i samma jord som de Phil Spector odlat. Spector kämpade ju med sin paroll "Back to mono!" under det 60-tal som såg stereo-tekniken göra sitt segertåg.

Så kom det sig att Brians och Beach Boys mästerverk "Pet Sounds" från 1966 i praktiken har mono-ljud. Det står visserligen stereo på omslaget, men hela ljudbilden är tjock och sammanträngd i mitten. Det är liksom poängen där. De många märkliga klangerna kommer ofta från olika musik-instrument (inklusive leksaks-instrument) som kan vara svåra att urskilja för lyssnaren. Det ger "Pet Sounds" dess gåtfulla, spännande klangvärld.

Men för mig som inte gillar Phil Spector-estetik eller mono kan det vara en nackdel. Strand-pojkarnas 60-talsskivor som "Smiley Smile"  och "Wild Honey" har hyfsad stereo. Men samtidigt, ljudkvalitet var aldrig deras främsta fokus.

Så kom "Sunflower". Titeln är typisk Beach Boys. Vacker i all sin enkelhet, och dessutom så tidstypisk. Det här var väl sista året för flower-power-epoken. På omslaget ses Mike Love i guru-liknande helskägg, medan de andra har mera blandat, prydlig tröja eller cowboyhatt. Vuxna och barn , sommar och gemenskap.

Vad som också skiljde detta album från de tidigare var att hela gruppen, alltså inte bara Brian, produscerat. Dessutom växlade de sig emellan med låtskrivandet. Brian står för den fina "This whole world". Han och Mike Love lyckades tydligen (än så länge) enas om den meditativt minimalistiska "Cool, cool water". Trummis-brodern Dennis Wilson står för öppninen "Slip on through" medan fullblods-romantikern Bruce Johnston har knåpat ihop "Deirdre" och "Tears in the morning".

Låtarna hålls samman av en enhetlig stämning och av just den här sköna ljudbilden som lyfter. Det är alltid positivt med skivor som har enhetlig stämning, där låtarna är varierande beståndsdelar i en helhet (utan att det behöver vara koncept-album).

"Sunflower" är ett av The Beach Boys allra bästa album. Naturligtvis sålde det inget vidare då. Inte jämfört med hitlistetopparna i mitten av 60-talet. Bandet hade börjat bli lite för svårt, för marigt för den yngsta poppubliken. Samtidigt hade de glada surfpojkarna i randiga skjortor inte den bästa trovärdighet hos den vuxnare hippiepubliken. Inte ännu. Mot tunga, påtända bluesrockare kunde de tyckas för lättviktiga. Men ganska snart skulle allt det här flyta samman. Idag har "Sunflower" status som klassiker, inte långt efter "Pet Sounds" och "Surf's Up".

Betyg: ****