ETT STORT HOPP FRAM TILL ROCKENS 50-TAL

Här blir det ett sådant där skönt hopp mellan genrerna igen. Bill Haley var en man som drogs med otur i sin karriär. Han var pionjär i 50-talets tidiga rock och upplevde en mycket kort guldålder runt 1955-56.

Så blev han brädad av den mycket yngre, mycket snyggare och mycket bättre Elvis Presley som sjöng skjortan av alla. Bill Haley framstod redan då som en töntig, överårig, småfet rockare med sin hopplösa hårlock i pannan.

Bortglömd och ute under flera år. I slutet av 1960-talet, mitt under hippieeran, fick Bill Haley & The Comets en liten renässans i en "rock revival"-vindpust. De turnerade runt och öste på efter bästa förmåga. I intervjuer upprepade Bill Haley patetiskt samma uttalande: "OK, vi är kanske inte bäst. Men vi var först." (De var inte först heller).

Sedan blev det åter glömska. Bill Haley sjönk in i bitterhet, alkoholism och psykisk sjukdom. När han så dog, i början av 1981, kom även den nyheten i skymundan. En kort tid innan hade John Lennon mördats brutalt utanför Dakota House i New York. Ett vansinnesdåd som skakade om hela världen, alla som växt upp med Beatles och popen. Inte många lade märke till notisen om gamle Bill Haleys död.. Till och med hans bortgång hamnade i skymundan och periferin.

Jag vill hävda att Bill Haley med sina Kometer är en djupt underskattad artist. Han har alltid fått leva med töntstämpeln. Musikaliskt sett aldrig tagits riktig på allvar. Elvis sopade vägen, OK. Och, jovisst, Chuck Berry, Little Richard och Jerry Lee Lewis hade säkert större påverkan på utvecklingen. Men Bill Haley hade något annat. Ett skönt gungande, ganska flyktigt stomp som hade rötter i country och jazzig Western-swing. En rockabilly kanske inte var så hård, men hade både spelglädje och elegans.

"Ultimate Legends" (Ultimate Legends saml.-CD 2003) är en samling så god som någon. Serie-utgåvans omslag ser ut som något man hittar i reabacken på macken. Men det gör inget. "Rock around the clock" har såklart alla hört. "See you later, alligator" är också en skönt gungande sak med Rudi Pompillis honkande tenorsax. Många roliga låtar med nonsenstexter ("Razzle dazzle", "ABC Boogie").

Och visst har covern av Big Joe Turners "Shake, rattle and roll" inte alls samma råa sexgung som originalet. Inte heller samma våldsamma, snabba racersväng som Elvis cover av den. Men Bill Haley & The Comets vaggar smidigt framåt i sin bakåtlutade mediumtempo. Den här skivan är kanske inte världens viktigaste att ta med sig på en öde ö. Men den är välkommen - och kul. Sådant räcker långt.

Betyg: ***