JAZZ I ATOMBOMBENS SNYGGA LJUSSKEN

Ja ja, rubriken är ironi förstås. Få skivomslag i historien har väl fått tiden emot sig så mycket som "The Atomic Mr. Basie" (Capitol LP 1958) med Count Basies orkester.

På 50-talet levde alla i skuggan av Kalla kriget och kärnvapenhotet. Skrämmande, ogreppbart, mystiskt och hotfullt. Men kanske också på något diffust sätt spännande. Det talades om atomkraft, rymdfart och science fiction. I Sverige marknadsfördes något slags rakvatten med ord av atom- och radium-.

Och andemeningen med "The Atomic Mr. Basie", och dess smaklösa omslag med en kärnsprängning, var säkert att det här var musik med en djävla kraft, och att Mr. Basie själv var en krutgubbe med sitt dynamiskt laddade storband. Omslaget var (såvitt jag förstått) redan på 50-talet kontroversiellt. Med 60-talets pacifistiska rörelser blev det snarast omöjligt.

Men ett omslag är ett omslag. Och är det bra musik så får både skivan och omslaget leva sitt eget liv. Hur många gräsliga hårdrock-omslag (eller för den delen bisarra Zappa-omslag) har inte väckt anstöt när de kommit ut, för att senare ha levt vidare som klassiker utan ha någon ryckt på ögonbrynen.

Grejen med denna Count Basie-LP är att den var en nytändning (ursäkta dålig ordvits igen) för honom och hans band. Han hade, liksom rivalen Duke Ellington, haft sin verkligen guldålder på 30- och 40-talen när storbandsjazzen blommade. De två var hjältar i en jättelik musikalisk våg av drösar av storband där också Earl Hines, Fletcher Henderson, Benny Goodman och andra axlade hela Swing-epokens vilda era.

Sedan, efter väldskriget, föll den eran ihop som ett korthus. Ellington och Basie fortsatte, liksom tuffe Dizzy Gillespie. Woody Herman och Stan Kenton lyckades förnya genren. Men dessa nämnda var undantag. Det fanns ingen "rörelse" längre, utan på 50-talet var det mindre grupper som gällde.

Men Count Basies Atom-LP är känd i historien som en mycket stark comeback efter en låg period. Och, hur låter den idag? Nja, mina förväntningar var nog högre än så här. "Whirly-Bird" är den låt som under min uppväxt blev någorlunda känd eftersom den var vinjett,usik till TV:s "Tekniskt magasin" (med Erik Bergsten). Ni vet, de snurrande kugghjulen.... (se SVT Öppet Arkiv).

Den är ganska typisk för låtmaterialet. Fräsig storbandsjazz nästan i punktempo. Ja, ett jäkla drag finns här. Bra spel  av ett förstklassigt bigband. Fina detaljer. Men för mig känns musiken daterad. Count Basie har aldrig tillhört mina större husgudar inom jazzen. Ellington ligger mig mycket närmre (från hans guldålder, märk väl, medan hans 50-talsskivor kan låta ganska trötta). "The Atomic Mr. Basie" är absolut inte dålig. Men det intressantaste med den är nog ändå att diskutera olika tidsaspekter av det underliga omslaget.

Betyg: ***