BEACH BOYS-TRUMMIS DENNIS SJUNGER SOLO

1977 gjorde trummisen i The Beach Boys, Dennis Wilson, sin första och enda solo-LP, "Pacific Ocean Blue" (Carribou LP 1977). Det var såvitt jag vet första gången någon i The Beach Boys gjorde något solo. Då räknar jag inte in Bruce Johnston. Han var ju bara med tidvis på ett hörn.

Men storebror och geniet Brian Wilson hade alltid jobbat inom Beach Boys (förutom att "Caroline no" hade getts ut som singel i hans namn). Nu i det sena 70-talet var The Beach Boys storhetstid över. De hade haft ett gyllene 1960-tal med framgångar utan motstycke, då de lätt utmanade The Beatles i hitlåtar. Precis i början av 70-talet var de fortfarande mycket kreativa med album som "Sunflower" och "Surf's Up", om än lite tilltufsade.

Sedan gick det utför. Brian Wilson gick vilse i droger och psykisk ohälsa. Myten säger att han isolerade sig i sin villa i en jättelik sandlåda och betedde sig allmänt underligt. Även mellanbrodern Dennis Wilson var vid denna tiden svårt medtagen av droger. Ökänt är hans förvirrade tilltag tidigare med samröre med Charles Manson-sekten.

Dennis hade alltså varit trumslagaren och "snyggingen" i The Beach Boys. Som trummis var han tämligen medioker. Som sångare var han en del - om än inte den främste - i gruppens täta stämsång. Som låtskrivare hade han varit obetydlig. Men som personlighet var han ändå en viktig del i gruppens identitet (likt Ringo i Beatles).

När Dennis nu överraskade med denna solo-LP 1977 var det med något som ligger långt ifrån Beach Boys. Ja, det här är något helt annat. Visserligen är de drömmande, saltstänkta, kaliforniska stämningarna där. Men musiken är tyngre, råare och betydligt rockigare.

Dennis sjunger med en förvånansvärt hes och ärrad stämma. Det är inte så konstigt. Han var verkligen märkt av både det ena och det andra och brottades med demoner och stimulantia. Det är påfallande långt från Beach Boys ljusa, rena "soliga" vokalsound. Här finns nästan inte alls någon stämsång. Dennis sjunger allt själv med ett sorgset, inåtvänt vemod.

Kompet består av stora, kompakta ljudmassor. Visserligen hade Brian varit mycket inne på Phil Spector-liknande metoder. Men Brian och Beach Boys hade ändå en lätthet och frånvaro av aggressivitet och attack. Dennis drar mer åt en traditionell, amerikansk rockmusik.

"River song", "Dreamer", "Moonshine", "End of the show" och titellåten med flera är kanske inga märkvärdiga sånger och knappast något i närheten av Beach Boys hitlåts-kapaciteter. Men jag tycker om det ärrade, tilltufsade och ganska vackra vemod som präglar skivan. Något som harmonierar med vemodet på det snygga omslaget. "Pacific Ocean Blue" blev alltså Dennis enda solo-opus. Han hämtade sig aldrig på allvar från sitt dåliga leverne. 1983 hittades han drunknad i Marina Del Rey, Kalifornien.

Betyg: ***

TEDS FJÄRDE FULLTRÄFF

Den fjärde i raden av de ordinarie albumen med Ted Gärdestad. Här är "Franska Kort" (Polar LP 1976). Jag har redan skrivit så mycket om Ted tidigare att jag här bara fyller på med några låttitlar från denna LP.

Ted höll, åtminstone på dessa fyra första album, en jämn och mycket hög musikalisk kvalitet med sitt och broder Kennets starkt begåvade låtskrivande, där anslående melodier och skenbart enkla texter kunde ha djupare dimensioner än vad som först anades.

Hitlåtar, eller sånger med hitkvaliteter, kommer på rad här. Här är den härliga "Angela", titellåten "Franska kort" som jag är speciellt förtjust i. Liksom "Chapeau-claque" ("...och Cadillac, höga skor och frack / det är nå´t för killar, som Jack"). En lekfullt ordvrickande ballad som fick många ungar på den tiden att fråga föräldrarna vad chapeau-claque vad för något.

"När showen är slut" är en finstämd sak, medan avslutande "Klöversnoa" är lite påfrestande i sin gammeltjo-stil, när Benny Anderssons syntar rullar på utan andhämtning. Men allt är kompetent, välgjort och mycket begåvat. Unge Ted Gärdestad, som här hade hunnit fylla 20 år, är i trygga händer med Björn och Benny, större delen av Sveriges musikerelit och med geniet Michael B Tretow vid spakarna. Tretow kunde konsten att skapa snygga sound som både var komplexa och luftigt lätta på samma gång. Känt inte minst i hans arbete med ABBA-soundet precis vid samma tid.

Ted skulle sedan göra ytterligare två album under sin aktiva tid ("Blue Virgin Isles" och "Stormvarning") innan den stora tystnaden inträdde. Sedan gick han vilse i livet. En enda comeback-skiva gjorde han på 90-talet, med den talande titeln "Äntligen På Väg". En sommardag 1997 kom den så oerhört tragiska nyheten att Ted Gärdestad hade dött. Minnet av honom lever starkt och vi lyssnar gärna på Teds fins skivor. Så tidstypiska 70-tal och samtidigt så evigt tidlösa.

Betyg: ****

EGBA - MED RÅSVÄNGIG, SVENSK JAZZROCK

Jag skrev nyligen om norrländska Kornet, som gick upp som ett ungt, svenskt alternativ till den amerikanska jazzrock- / fusion-våg som firade stora framgångar vid åren kring 1974-75.

Kornet var bra, men deras musik på första LP:n lät lite stel och konstruerad mitt i alla snabba 16-delsdribblingar. Snart kom utmanarna - gruppen Egba från Stockholm.

Det här är inte deras debut. De hade gjort en självbetitlad LP redan 1974. Men det var den här som blev det riktiga kraftprovet : "Jungle-Jam" (Sonet LP 1976). Och det här är en makalös skiva med ett makalöst drag.

Henri Rousseaus naivistiska djungel-målning inklippt i ett sällsynt snyggt designat skivomslag får sätta an tonen. Ett diffust djungel-tema kan anas i musiken. Man öppnar häftigt med "Turtle dance", där funkig synt-bas och blåsarna Ulf Adåker (trumpet) och Ulf Andersson (sax) sätter temat. Sedan tar fine klaviatur-spelaren Lars Jansson över på minimoog-solo i duett med virtuose trumslagren Åke Eriksson. Det är bra. Det är mycket, mycket bra.

Av skivans tio nummer är endast två lugna vilopunkter. Den lyriska "Bland tomtar och kontroller" (många vitsiga titlar) och det mäktiga crescendot "EKG". I resten är det fullt drag hela tiden, och i en proffsig jazzfunk som inte står Herbie Hancock eller Weather Report långt efter.

Slagverkaren Ahmadu Jarr ger gruppens musik en speciell karaktär. Han kommer från Sierra Leone och bidrar med mycket rytmik och afro-inslag, bland annat i introt till "Trabajo para Egba". Förutom att vara en underbar musiker och rytmik-pedagog är han annars känd för att vara far till Titiyo och Neneh Cherry.

I låten "Apkalops" leker gitarristen Bjarne Roupé Jimi Hendrix i ett våldsamt intro som sedan övergår i ännu en tät funkjazz-låt med stadig rytm och pricksäkra blåsriff. Bland musikerna finns också fine basisten Göran Lagerberg. Han är en svensk musikhistoiria i sig. Ett CV som går från 60-talspop med Tages, via prog, rock och jazzrock med i tur och ordning Heta Linjen, Kebnekaise, Egba, Bolon Bata, Grymlings och Mikael Ramels Till Dej-band är svårt att slå.

Egbas andra LP "Jungle-Jam" från 1976 är en av de bästa svenska skivor som gjorts. Tyvärr gavs den aldrig ut på CD. Det gjorde ingen av Egbas skivor från före 1989. De finns däremot tillgängliga numera på olika streaming-tjänster. Men just denna deras bästa, "Jungle-Jam", finns bara i en knastrig vinylkopierad version (är mastern försvunnen?). Och deras näst bästa album "Fuse" från 1983 finns inte alls. Men denna text gäller alltså LP:n "Jungle Jam" och den får solklart betyget :

Betyg: *****

POLITISK POWERROCK FRÅN ETT DISIGT GÖTEBORG

Alltså. Jag var aldrig någon fan av Göteborgs-falangen av den svenska, progressiva musikrörelsen. Nationalteatern var aldrig min grej. Inte Motvind heller.

Medan fina instrumental-arupper som Bo Hansson, Samla Mammas Manna, Kebnekaise och Ragnarök gjorde nyskapande (oftast instrumental) musik på Silence, i en slags kvardröjd hippie-anda, stod de stentuffa göteborgarna i jeansjackor och öste på präktig rock'n'roll med beskäftiga, politiska texter där det ofta var den gråa förorten som belystes. Hur kul var det? Men naturligtvis fick de mest uppmärksamhet.

Bandet Nynningen var en hybrid som gjorde sig kända för mycket revolutionära texter och stentuff attityd. De låg nog närmast KFML(r), en maktfaktor i industristaden Göteborg på 70-talet. Nynningen gjorde LP:n "För Full Hals" med tonsättning av Vladimir Majakovskijs dikter. En skiva som hyllades i progg-kretsar men som i mina öron bara låter helt fel. Majakovskijs futuristiska dikter lever på fri vers. Att tvinga in dem i rimmad vers blir att ta gadden ur dem. Dessutom gjorde gruppen LP:n "Nynningen 1974", en förfärlig kalkon av plakatpolitik och groteskt vulgo-omslag.

Så vad återstår då, efter dessa mina dissar? Jo två opus. Det ena är detta album "Äntligen En Ny Dag" (Nacksving LP 1976), som faktiskt är bra, åtminstone rent musikaliskt. Det andra är Tältprojektet "Vi Äro Tusenden", den enorma kraftsamlingen 1977 som storslaget, både som skiva och inte minst musikteater.

Nynningen, "Äntligen En Ny Dag". Ja, jag måste erkänna att denna skiva har en musikalisk tyngd, kompetens och kraft som jag inte kan motstå. Fem proffsiga musiker spelar kraftfull rock med drag av Deep Purple, som inte viker för symfoniska slingor à la Zappa och jazzrock. Denna gång har man fått till ett mycket snyggt designat omslag. Den gryende solen är hoppet om bättre tider. Glasklar symbolik och det är inget fel i det.

Man dundrar in med öppningen "De verkliga terroristerna". I den skarpt politiska texten vänder man på dåtidens (ganska färska) terrorist-begrepp. Är det inte styrande fascist- och kapitalist-regimer som med sin vapenhandel är de verkliga terroristerna (snarare än Baader-Meinhof)? Som vanligt på den tiden glömmer man bort kritik mot den delen av världen som då bestod av stenhårda, kommunistiska diktaturer.

Nåväl. Texten är helt omöjlig i dagens läge. Nu har vi andra terroristhot som inte är att leka med. Men som ett pekoral från 70-talet kan jag ta den. Det intressanta är musiken. Bernt Anderssons grooviga Hammond-orgel och Bengt Blomgrens sologitarr spelar mot en symfoniskt upplagd klangmatta. Sam Westerberg sjunger texten med sammanbitet allvar. På något sätt tycker jag om honom som sångare.

Eva Wilhelmsson och skådespelerska Maria Hörnelius är andra vokalister. Hörnelius sjunger i en skarp Brecht / Weill-anda "Balladen om servitrisen och flyktingen" som är riktigt gripande och fruktansvärt bra. Klurige basisten Bertil Goldberg drar igång en råsvängig rock-boogie i "Säg Algots, det räcker!". En politisk satir à la Karl Gerhard där textilföretagets gamla slogan vänds till "Visst låter det välbekant? / Men om man synar det i sömmarna / är det en typisk imperialist-fabrikant".

Skivans tio spår är väl varierade men väl sammanhållna musikaliskt. I det tungt bluesrockiga titelspåret sjunger Sam Westerberg en fin vardagspoesi, medan Blomgren svävar ut i ett glänsande Clapton-likt gitarrsolo. Några fina instrumentala spår sätter relief. Jo, med visst politisk motstånd och filter måste jag erkänna att jag gillar den här LP:n. Den bästa som kom från 1970-talets Göteborg.

Betyg: ****

COOL JAZZ FRÅN EN DISIG ÄNG I NORGE

Jag högaktar den tyske skivproducenten Manfred Eischer som kring 1970 startade sitt skivbolag ECM, specialiserat på modern jazz och improvisations-musik av och med ett internationellt spektrum av musiker.. Många av dem var norska. Musiken var avskalad och helt fri från kommersiella tricks.

Ett bolag för inåtvänd, inte alltid helt lättillgänglig jazz. Det borde vara ett självmordsuppdrag. Endast en dåre skulle väl driva en sådan idé konsekvent, utan tillskott av rock och annat som gick att sälja.

Men Manfred Eischer lyckades skriva kontrakt med artister som Keith Jarrett, Chick Corea och Gary Burton. Han upptäckte själv musiker som Jan Garbarek, Terje Rypdal, Arild Andersen och Eberhard Weber. Alla dessa utom Weber var från Norge alla har varit trogna ECM-stallet genom åren.

Och på något sätt lyckade eldsjälen Eischer göra succé och ECM blev ett framgångsrikt varumärke utan motstycke - av kvalitet, ärlighet, förstklassigt ljud och avskalade naturnära omslag som speglade stämningen i den ordlösa musiken. Utan minsta sneglingar mot anpassning har ECM fortsatt genom decennierna. Snart tillkom även nutida klassisk musik. Ofta kammarmusik av t.ex. estniske tonsättaren Arvo Pärt.

ECM-skivorna inger respekt och jag lyssnade mycket på dem under mitt unga 70-tal. Sedan tröttnade jag. Det blev lite FÖR introvert och tungsint. Lite för enformigt och lite FÖR lite inställsamt. Till slut längtade man efter en glättig schlager med Siw Malmkvist som motvikt.

Efter en längre tids paus kan jag nu se tillbaka och plocka åt mig av det gottaste. Ta fram några väl valda ECM-pärlor och skippa de andra. Jan Garbarek-Bobo Stenson Quartet och deras "Dansere" (ECM LP 1976) är en av många fina som då fanns i min kompis Peter Fors skivhylla. Omslagsfotot visar en disig äng och andas norska kustlandskap. Det är så långt från rökig jazzklubb i New York man kan  komma. Verkligen olika dimensioner av jazzmusik.

Kvartetten är norske Jan Garbarek på tenor- och sopransax, svenska Bobo Stenson på piano (en rent klingande flygel, inga elektriska keyboards), svenske Palle Danielsson på kontrabas och norske Jon Christensen på trummor. Alla fyra är ypperliga musiker av första klass.

Och visst är det vackert. Den inledande, långa titellåten börjar med öppna pianoackord och försiktigt tassande på cymbaler och kontrabas. Man hittar en tematisk punkt och kör vidare i ett lugnt jazztempo där solisterna får växa i intensitet.

Andra spår, med titlar som "Svevende" och "Bris", går i långsamt eller mycket långsamt tempo. Allt är subtilt, rent och njutbart. Allt utom den korta "Skrik og Hyl", där Garbarek ensam spränger sönder trumhinnorna med överblåsning på sopraninosax, i syfte att imitera någon traditionell kulning eller jojkning från fjället. Jag har aldrig förstått mig på Garbareks tendens att spräcka uppåt i höga lägen på saxen. Men bortsett från dessa två minuter är "Dansere" en mycket bra ECM-skiva.

Betyg: ****

SOULFUNK OCH DIVERSE FRÅN 70-TALET

Dags för  "ArkivSök-mix 70-tal" (egen saml.-2CD N.A.). Här finns verkligen mycket att plocka. Alla de där enstaka låtarna och hitsen som fanns där någonstans runt omkring i detta min ungdoms 1970-tal.

Det var annars ingen tid för hitlåtar. I varje fall inte för min del. Stora LP-format med Pink Floyd skulle det vara. Inåtvänd jazz på ECM, svensk gränslös progrock på diverse Silence-skivor, feta livedubblar med Frank Zappa och liknande. Det harmonierade med min vurm för klassiska symfoniverk på tyska LP.

Men det fanns ju så mycket annat runt omkring. I uppväxten, bland kompisar, på skoldanser. I radio och TV, som jag på den tiden hade rätt bra koll på. Och i schlager-festivalerna fanns ju hitlåtarna. Härligt, även om det inte var något man flaggade för då.

Därför blir denna egna samling en rätt läcker smörgåstårta. 60-talets soulhits vergick i 70-talets soulfunk och disco. Här är t.ex. dramatiskt upplagd soul som "Papa was a rolling stone" med The Temptations och "Theme from Shaft" med Isaac Hayes. De samsas med sexiga dansdängor som "Rock med baby" med George McCrae och "Can't get enough of you love, babe" med den store Barry White.

Något helt annat är folkrockjigen "The Hexamshire lass" med Fairport Convention. En enskild låt ur min vän Peter Fors skivsamling. En rolig rytmisk virtuositet från deras annars tradiga album "Nine".  I övrigt. Svensk progg har jag bra koll på ändå. Nationalteatern var aldrig mina favoriter, men Dylans "Bara om min älskade väntar" med Totta finns med.

Mera intressant är Greg Fitzpatrick, och hans verkligt svårfångade epos "Befria Norden", det bästa spåret från hans mycket udda LP "Det Persiska Äventyret". "Befria Norden" är en rörande, rolig kärlekshistoria i FNL-miljö, sjungen av Fitzpatrick på avväpnande svensk-amerikanska till tungt, samplat synt-komp. Något som måste ha satt myror i huvudet på den tidens proggpublik. "Befria Norden" med Greg är en raritet som jag är verkligt glad att ha fått tag på.

Och så då lite schlagers : "Bang en boomerang" med Svenne & Lotta och liknande. "Cum'n feel the noiz" med Slade är en skrik-glamrock intimt förknippad med gymnasiets klassfester i fina villan hos Holmgårds i Nyhamnsläge. En otypisk låt för mig, men därför riktigt kul. Ja, det var väl ungefär brygden för mina överblivna rester à la 70-tal för den här gången.

Betyg: ****

LJUSET KOMMER FRÅN NORR - LJUDET OCKSÅ

Gruppen Kornet existerade en kort tid i slutet av 70-talet. De hade inget emot genre-beskrivningen Jazzrock. Den står till och med på omslagets baksida.

Jazzrock, eller fusion, eller improviserad, elektrisk musik, hade det funnits gott om länge i Sverige. Tänk bara Hansson & Karlsson, Made in Sweden, Björn J:son Lindh, Fläsket Brinner, Samla Mammas Manna.

Men det här var delvis något annat. För under tiden (cirka 1973-74) hade amerikanska musiker slagit igenom rejält med den patenterade fusion som just då sålde riktigt bra på skivor med Chick Corea & Return to Forever, Herbie Hancock, Weather Report och Mahavisnhu Orchestra.

Kornet var alltså öppna med sina inspirationskällor. På debutskivan "Kornet" (Manifest LP 1975) finns snabba, komplexa låtar med de virtuosa melodislingor, tjutande mini-moogs och klanger som vi känner igen inte minst från Chick Coreas musik. Och just Chick Corea var min egen absoluta favorit vid denna tid.

Men Kornet tillförde också något eget. De kom från Luleå och framhävde gärna sitt norrländska ursprung. Låttitlar som "Skriket från vildmarken" och den folkloristiskt inspirerade "Jojk" vittnar om det. Stefan Nilsson på elpiano, synthesizers och flygel var främste låtskrivare. Han blev senare känd som musikalisk mångsysslare. Som piano-ackompanjatör till Tommy Körberg och Jacques Brel-föreställningen. Som filmmusikkompositör, främst då till "Skärgårddoktorn" och för "Gabriellas sång" ur "Så som i himmelen"

Men här var det jazzrock som gällde. Stefan Nilsson spelade med lätthet de snabba slingorna som inte stod Chick Corea långt efter. Fine gitarristen Stefan "Pygge" Björklund var superbegåvad och riktigt bra på Kornets skivor. Tyvärr försvann han ur rampljuset efter Konets korta karriär. I år läste jag att han avlidit.

Ett tiotal skickliga musiker medverkar här - på keyboards, sax, flöjt, komp och även udda instrument som xylofon och fagott. Medlemmarna träffades på en folkhögskola. Det är också den invändningen man kan ha mot musiken. Det låter mycket "folkhögskolemusik". Det är duktigt och kompetent, men också en smula som efter inövat recept. Här finns inte riktigt den sexigt spänstiga funk som hos de amerikanska förebilderna.

Ändå tycket jag om Kornet. Det är något sympatiskt ungt, nyfiket och hungrigt när de orädda kastar sig över konceptet med snabba dribblingar i sextondels-trioler. Det är mer konstruktion än improvisation. LP:n med låttitlar som "Sju hungriga år", "Friska fläktar" och "Frunk" skulle säkert lätt avfärdas av många som hopplöst daterad, tidsbunden och passé i både stil och ljudbild. Men kanske är det just därför jag ändå gillar den.

Betyg:: ***

CLAYTON-THOMAS TILLBAKA I B,S&T

Är man fan så är man. Jag har alltid varit varmt förtjust i Blood, Sweat & Tears. Jag har inte ens haft vett att vända dem ryggen, när de redan i mitten av 70-talet blev omoderna. Och med punken blev bara ett dåligt skämt sedan bortglömda.

För så var det. Jazzrock-gruppen Blood., Sweat & Tears upplevde en vacker, kort och intensiv blomstring i och med sin andra LP 1969. Sedan gick det utför. De blev omkörda av Chicago (som de alltid jämfördes med) och hade svårt att hålla den större publikens intresse uppe.

Det var inte bara trendernas fel. Det nio man stora bandet var en otymplig kombo som drogs med ideliga medlemsbyten och bristande kontinuitet. Jag envisas med att älska allting B,S&T gjorde - från debuten under ledning av Al Kooper med "Child is Father to the Man" 1968, via de fantastiska självbetitlade albumen 2 och 3. Till de mindre glänsande men alltjämt intressanta 4, "New Blood" och "No Sweat". Deras snitsiga arrangemang och snygga upplägg av låtar är än idag oöverträffade.

Med "No Sweat" är vi framme vid 1973. Då hade jazzige men något anonyme sångaren Jerry Fisher ersatt mäktige David Clayton-Thomas, och vår egen Georg "Jojje" Wadenius blivit gitarrist i gruppen. Den skivan som detta handlar om - "New City" (CBS LP 1975) - innebar återkomsten för sångaren Davis Clayton-Thomas, som är den som mer än någon annan har personifierat gruppen.

Jag var länge rätt sval för detta album. Tyckte att gruppen nog hade haft sin tid. Ett snyggt designat omslag hjälpte inte upp sällskapets trötthet. Men jag har ändrat mig. "New City" är naturligtvis inte i närheten av mästerberket andra LP:n från 1969, men heller inte utan poänger.

Visst kan man tycka att covern av Beatles "Got to get you into my life" är för förutsägbar. Beatles låt från "Revolver" hade ju redan från början ett soul-inspirerat blås-arrangemang, och här tillför Blood, Sweat & Tears ingenting nytt.

Men i eftertänksamma nummer som "Yesterday's music" och "Appleuse" blir det riktigt poetiskt. David Clayton-Thomas låter vid det här laget väldigt ärrad (eller låt säga, drucken) och det ger djup åt hans personliga röst. "Ride captain ride" och "Naked man" (av Randy Newman) sitter också fint, liksom gamla bluesen "One room country shack". Covers har de alltid varit bra på.

Jojje är alltså med på fin gitarr. Bland de ständigt skiftande blåsarna tycks starke trombonisten Dave Bargeron ligga i främsta positionen. Tony Klatka är en av trumpetarena. Och så är det då den fine trumslagaren Bobby Colombo som nu är den ende som varit med konstant sedan starten 1968. "New City", inget mästerverk men en bra LP om man som jag följt gruppens utveckling.

Betyg: ***