CLAYTON-THOMAS TILLBAKA I B,S&T

Är man fan så är man. Jag har alltid varit varmt förtjust i Blood, Sweat & Tears. Jag har inte ens haft vett att vända dem ryggen, när de redan i mitten av 70-talet blev omoderna. Och med punken blev bara ett dåligt skämt sedan bortglömda.

För så var det. Jazzrock-gruppen Blood., Sweat & Tears upplevde en vacker, kort och intensiv blomstring i och med sin andra LP 1969. Sedan gick det utför. De blev omkörda av Chicago (som de alltid jämfördes med) och hade svårt att hålla den större publikens intresse uppe.

Det var inte bara trendernas fel. Det nio man stora bandet var en otymplig kombo som drogs med ideliga medlemsbyten och bristande kontinuitet. Jag envisas med att älska allting B,S&T gjorde - från debuten under ledning av Al Kooper med "Child is Father to the Man" 1968, via de fantastiska självbetitlade albumen 2 och 3. Till de mindre glänsande men alltjämt intressanta 4, "New Blood" och "No Sweat". Deras snitsiga arrangemang och snygga upplägg av låtar är än idag oöverträffade.

Med "No Sweat" är vi framme vid 1973. Då hade jazzige men något anonyme sångaren Jerry Fisher ersatt mäktige David Clayton-Thomas, och vår egen Georg "Jojje" Wadenius blivit gitarrist i gruppen. Den skivan som detta handlar om - "New City" (CBS LP 1975) - innebar återkomsten för sångaren Davis Clayton-Thomas, som är den som mer än någon annan har personifierat gruppen.

Jag var länge rätt sval för detta album. Tyckte att gruppen nog hade haft sin tid. Ett snyggt designat omslag hjälpte inte upp sällskapets trötthet. Men jag har ändrat mig. "New City" är naturligtvis inte i närheten av mästerberket andra LP:n från 1969, men heller inte utan poänger.

Visst kan man tycka att covern av Beatles "Got to get you into my life" är för förutsägbar. Beatles låt från "Revolver" hade ju redan från början ett soul-inspirerat blås-arrangemang, och här tillför Blood, Sweat & Tears ingenting nytt.

Men i eftertänksamma nummer som "Yesterday's music" och "Appleuse" blir det riktigt poetiskt. David Clayton-Thomas låter vid det här laget väldigt ärrad (eller låt säga, drucken) och det ger djup åt hans personliga röst. "Ride captain ride" och "Naked man" (av Randy Newman) sitter också fint, liksom gamla bluesen "One room country shack". Covers har de alltid varit bra på.

Jojje är alltså med på fin gitarr. Bland de ständigt skiftande blåsarna tycks starke trombonisten Dave Bargeron ligga i främsta positionen. Tony Klatka är en av trumpetarena. Och så är det då den fine trumslagaren Bobby Colombo som nu är den ende som varit med konstant sedan starten 1968. "New City", inget mästerverk men en bra LP om man som jag följt gruppens utveckling.

Betyg: ***