POLITISK POWERROCK FRÅN ETT DISIGT GÖTEBORG

Alltså. Jag var aldrig någon fan av Göteborgs-falangen av den svenska, progressiva musikrörelsen. Nationalteatern var aldrig min grej. Inte Motvind heller.

Medan fina instrumental-arupper som Bo Hansson, Samla Mammas Manna, Kebnekaise och Ragnarök gjorde nyskapande (oftast instrumental) musik på Silence, i en slags kvardröjd hippie-anda, stod de stentuffa göteborgarna i jeansjackor och öste på präktig rock'n'roll med beskäftiga, politiska texter där det ofta var den gråa förorten som belystes. Hur kul var det? Men naturligtvis fick de mest uppmärksamhet.

Bandet Nynningen var en hybrid som gjorde sig kända för mycket revolutionära texter och stentuff attityd. De låg nog närmast KFML(r), en maktfaktor i industristaden Göteborg på 70-talet. Nynningen gjorde LP:n "För Full Hals" med tonsättning av Vladimir Majakovskijs dikter. En skiva som hyllades i progg-kretsar men som i mina öron bara låter helt fel. Majakovskijs futuristiska dikter lever på fri vers. Att tvinga in dem i rimmad vers blir att ta gadden ur dem. Dessutom gjorde gruppen LP:n "Nynningen 1974", en förfärlig kalkon av plakatpolitik och groteskt vulgo-omslag.

Så vad återstår då, efter dessa mina dissar? Jo två opus. Det ena är detta album "Äntligen En Ny Dag" (Nacksving LP 1976), som faktiskt är bra, åtminstone rent musikaliskt. Det andra är Tältprojektet "Vi Äro Tusenden", den enorma kraftsamlingen 1977 som storslaget, både som skiva och inte minst musikteater.

Nynningen, "Äntligen En Ny Dag". Ja, jag måste erkänna att denna skiva har en musikalisk tyngd, kompetens och kraft som jag inte kan motstå. Fem proffsiga musiker spelar kraftfull rock med drag av Deep Purple, som inte viker för symfoniska slingor à la Zappa och jazzrock. Denna gång har man fått till ett mycket snyggt designat omslag. Den gryende solen är hoppet om bättre tider. Glasklar symbolik och det är inget fel i det.

Man dundrar in med öppningen "De verkliga terroristerna". I den skarpt politiska texten vänder man på dåtidens (ganska färska) terrorist-begrepp. Är det inte styrande fascist- och kapitalist-regimer som med sin vapenhandel är de verkliga terroristerna (snarare än Baader-Meinhof)? Som vanligt på den tiden glömmer man bort kritik mot den delen av världen som då bestod av stenhårda, kommunistiska diktaturer.

Nåväl. Texten är helt omöjlig i dagens läge. Nu har vi andra terroristhot som inte är att leka med. Men som ett pekoral från 70-talet kan jag ta den. Det intressanta är musiken. Bernt Anderssons grooviga Hammond-orgel och Bengt Blomgrens sologitarr spelar mot en symfoniskt upplagd klangmatta. Sam Westerberg sjunger texten med sammanbitet allvar. På något sätt tycker jag om honom som sångare.

Eva Wilhelmsson och skådespelerska Maria Hörnelius är andra vokalister. Hörnelius sjunger i en skarp Brecht / Weill-anda "Balladen om servitrisen och flyktingen" som är riktigt gripande och fruktansvärt bra. Klurige basisten Bertil Goldberg drar igång en råsvängig rock-boogie i "Säg Algots, det räcker!". En politisk satir à la Karl Gerhard där textilföretagets gamla slogan vänds till "Visst låter det välbekant? / Men om man synar det i sömmarna / är det en typisk imperialist-fabrikant".

Skivans tio spår är väl varierade men väl sammanhållna musikaliskt. I det tungt bluesrockiga titelspåret sjunger Sam Westerberg en fin vardagspoesi, medan Blomgren svävar ut i ett glänsande Clapton-likt gitarrsolo. Några fina instrumentala spår sätter relief. Jo, med visst politisk motstånd och filter måste jag erkänna att jag gillar den här LP:n. Den bästa som kom från 1970-talets Göteborg.

Betyg: ****