COOL JAZZ FRÅN EN DISIG ÄNG I NORGE

Jag högaktar den tyske skivproducenten Manfred Eischer som kring 1970 startade sitt skivbolag ECM, specialiserat på modern jazz och improvisations-musik av och med ett internationellt spektrum av musiker.. Många av dem var norska. Musiken var avskalad och helt fri från kommersiella tricks.

Ett bolag för inåtvänd, inte alltid helt lättillgänglig jazz. Det borde vara ett självmordsuppdrag. Endast en dåre skulle väl driva en sådan idé konsekvent, utan tillskott av rock och annat som gick att sälja.

Men Manfred Eischer lyckades skriva kontrakt med artister som Keith Jarrett, Chick Corea och Gary Burton. Han upptäckte själv musiker som Jan Garbarek, Terje Rypdal, Arild Andersen och Eberhard Weber. Alla dessa utom Weber var från Norge alla har varit trogna ECM-stallet genom åren.

Och på något sätt lyckade eldsjälen Eischer göra succé och ECM blev ett framgångsrikt varumärke utan motstycke - av kvalitet, ärlighet, förstklassigt ljud och avskalade naturnära omslag som speglade stämningen i den ordlösa musiken. Utan minsta sneglingar mot anpassning har ECM fortsatt genom decennierna. Snart tillkom även nutida klassisk musik. Ofta kammarmusik av t.ex. estniske tonsättaren Arvo Pärt.

ECM-skivorna inger respekt och jag lyssnade mycket på dem under mitt unga 70-tal. Sedan tröttnade jag. Det blev lite FÖR introvert och tungsint. Lite för enformigt och lite FÖR lite inställsamt. Till slut längtade man efter en glättig schlager med Siw Malmkvist som motvikt.

Efter en längre tids paus kan jag nu se tillbaka och plocka åt mig av det gottaste. Ta fram några väl valda ECM-pärlor och skippa de andra. Jan Garbarek-Bobo Stenson Quartet och deras "Dansere" (ECM LP 1976) är en av många fina som då fanns i min kompis Peter Fors skivhylla. Omslagsfotot visar en disig äng och andas norska kustlandskap. Det är så långt från rökig jazzklubb i New York man kan  komma. Verkligen olika dimensioner av jazzmusik.

Kvartetten är norske Jan Garbarek på tenor- och sopransax, svenska Bobo Stenson på piano (en rent klingande flygel, inga elektriska keyboards), svenske Palle Danielsson på kontrabas och norske Jon Christensen på trummor. Alla fyra är ypperliga musiker av första klass.

Och visst är det vackert. Den inledande, långa titellåten börjar med öppna pianoackord och försiktigt tassande på cymbaler och kontrabas. Man hittar en tematisk punkt och kör vidare i ett lugnt jazztempo där solisterna får växa i intensitet.

Andra spår, med titlar som "Svevende" och "Bris", går i långsamt eller mycket långsamt tempo. Allt är subtilt, rent och njutbart. Allt utom den korta "Skrik og Hyl", där Garbarek ensam spränger sönder trumhinnorna med överblåsning på sopraninosax, i syfte att imitera någon traditionell kulning eller jojkning från fjället. Jag har aldrig förstått mig på Garbareks tendens att spräcka uppåt i höga lägen på saxen. Men bortsett från dessa två minuter är "Dansere" en mycket bra ECM-skiva.

Betyg: ****