Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

tisdag, juli 11, 2017

SOULFUNK OCH DIVERSE FRÅN 70-TALET

Dags för  "ArkivSök-mix 70-tal" (egen saml.-2CD N.A.). Här finns verkligen mycket att plocka. Alla de där enstaka låtarna och hitsen som fanns där någonstans runt omkring i detta min ungdoms 1970-tal.

Det var annars ingen tid för hitlåtar. I varje fall inte för min del. Stora LP-format med Pink Floyd skulle det vara. Inåtvänd jazz på ECM, svensk gränslös progrock på diverse Silence-skivor, feta livedubblar med Frank Zappa och liknande. Det harmonierade med min vurm för klassiska symfoniverk på tyska LP.

Men det fanns ju så mycket annat runt omkring. I uppväxten, bland kompisar, på skoldanser. I radio och TV, som jag på den tiden hade rätt bra koll på. Och i schlager-festivalerna fanns ju hitlåtarna. Härligt, även om det inte var något man flaggade för då.

Därför blir denna egna samling en rätt läcker smörgåstårta. 60-talets soulhits vergick i 70-talets soulfunk och disco. Här är t.ex. dramatiskt upplagd soul som "Papa was a rolling stone" med The Temptations och "Theme from Shaft" med Isaac Hayes. De samsas med sexiga dansdängor som "Rock med baby" med George McCrae och "Can't get enough of you love, babe" med den store Barry White.

Något helt annat är folkrockjigen "The Hexamshire lass" med Fairport Convention. En enskild låt ur min vän Peter Fors skivsamling. En rolig rytmisk virtuositet från deras annars tradiga album "Nine".  I övrigt. Svensk progg har jag bra koll på ändå. Nationalteatern var aldrig mina favoriter, men Dylans "Bara om min älskade väntar" med Totta finns med.

Mera intressant är Greg Fitzpatrick, och hans verkligt svårfångade epos "Befria Norden", det bästa spåret från hans mycket udda LP "Det Persiska Äventyret". "Befria Norden" är en rörande, rolig kärlekshistoria i FNL-miljö, sjungen av Fitzpatrick på avväpnande svensk-amerikanska till tungt, samplat synt-komp. Något som måste ha satt myror i huvudet på den tidens proggpublik. "Befria Norden" med Greg är en raritet som jag är verkligt glad att ha fått tag på.

Och så då lite schlagers : "Bang en boomerang" med Svenne & Lotta och liknande. "Cum'n feel the noiz" med Slade är en skrik-glamrock intimt förknippad med gymnasiets klassfester i fina villan hos Holmgårds i Nyhamnsläge. En otypisk låt för mig, men därför riktigt kul. Ja, det var väl ungefär brygden för mina överblivna rester à la 70-tal för den här gången.

Betyg: ****



LJUSET KOMMER FRÅN NORR - LJUDET OCKSÅ

Gruppen Kornet existerade en kort tid i slutet av 70-talet. De hade inget emot genre-beskrivningen Jazzrock. Den står till och med på omslagets baksida.

Jazzrock, eller fusion, eller improviserad, elektrisk musik, hade det funnits gott om länge i Sverige. Tänk bara Hansson & Karlsson, Made in Sweden, Björn J:son Lindh, Fläsket Brinner, Samla Mammas Manna.

Men det här var delvis något annat. För under tiden (cirka 1973-74) hade amerikanska musiker slagit igenom rejält med den patenterade fusion som just då sålde riktigt bra på skivor med Chick Corea & Return to Forever, Herbie Hancock, Weather Report och Mahavisnhu Orchestra.

Kornet var alltså öppna med sina inspirationskällor. På debutskivan "Kornet" (Manifest LP 1975) finns snabba, komplexa låtar med de virtuosa melodislingor, tjutande mini-moogs och klanger som vi känner igen inte minst från Chick Coreas musik. Och just Chick Corea var min egen absoluta favorit vid denna tid.

Men Kornet tillförde också något eget. De kom från Luleå och framhävde gärna sitt norrländska ursprung. Låttitlar som "Skriket från vildmarken" och den folkloristiskt inspirerade "Jojk" vittnar om det. Stefan Nilsson på elpiano, synthesizers och flygel var främste låtskrivare. Han blev senare känd som musikalisk mångsysslare. Som piano-ackompanjatör till Tommy Körberg och Jacques Brel-föreställningen. Som filmmusikkompositör, främst då till "Skärgårddoktorn" och för "Gabriellas sång" ur "Så som i himmelen"

Men här var det jazzrock som gällde. Stefan Nilsson spelade med lätthet de snabba slingorna som inte stod Chick Corea långt efter. Fine gitarristen Stefan "Pygge" Björklund var superbegåvad och riktigt bra på Kornets skivor. Tyvärr försvann han ur rampljuset efter Konets korta karriär. I år läste jag att han avlidit.

Ett tiotal skickliga musiker medverkar här - på keyboards, sax, flöjt, komp och även udda instrument som xylofon och fagott. Medlemmarna träffades på en folkhögskola. Det är också den invändningen man kan ha mot musiken. Det låter mycket "folkhögskolemusik". Det är duktigt och kompetent, men också en smula som efter inövat recept. Här finns inte riktigt den sexigt spänstiga funk som hos de amerikanska förebilderna.

Ändå tycket jag om Kornet. Det är något sympatiskt ungt, nyfiket och hungrigt när de orädda kastar sig över konceptet med snabba dribblingar i sextondels-trioler. Det är mer konstruktion än improvisation. LP:n med låttitlar som "Sju hungriga år", "Friska fläktar" och "Frunk" skulle säkert lätt avfärdas av många som hopplöst daterad, tidsbunden och passé i både stil och ljudbild. Men kanske är det just därför jag ändå gillar den.

Betyg:: ***