FINE TED

Jag måste få berätta historien. Jag upptäckte Ted Gärdestad på allvar via min dotter, som då var barn, vid mitten på 90-talet. Då var Ted inte särskilt omtalad. Han hade gjort en svajig comeback, bland annat med singeln "Ge en sol".

Vår dotter Malin älskade den sången och undrade vem denne Ted var. Det fick oss att leta fram min fru Evas gamla LP, framför allt denna ,"Ted" (Polar LP 1973). Vi alla i familjen spelade den och älskade Teds sånger. Ljusa och vackra som en kristallklar bäck om sommaren.

Så, något år senare, blev denne Ted plötsligt ett namn på löpsedlarna. Han hade tragiskt begått självmord efter en svårartad psykisk sjukdom en sammardag 1997. Så fick Ted Gärdestad uppmärksammad och blev ofta spelad i radio, när det hela var för sent. Behöver jag säga att vi fortsatte lyssna på Ted i vår familj?

Då - på 70-talet - kände jag ju självklart till Ted Gärdestad. Han var ung, stor stjärna. Jag tyckte han skrev bra sånger och var otvivelaktigt begåvad. Men jag gick i gymnasiet och lyssnade på tuffa grejor som Frank Zappa och Pink Floyd. Jag var för gammal för Teds barnpop-målgrupp och det var inget som angick mig.

Men sedan 90-talet är jag alltså stort Ted-fan. Mycket tack vare att jag då fick uppleva Teds musik via barnens öron. Samtidigt var det lätt att höra vilka kvaliteter som finns i musiken. I de bärande, super-musikaliskt snickrade tonslingorna. I de till höres naiva texterna om tonårskärlek. Texter av brodern Kennet som har fler bottnar än vad man först tror. Hur stavelserna samverkar med melodierna. Och så de utmärkta arrangemangen där ofta Björn och Benny var inblandade.

Ted Gärdestads samlade skivproduktion är rätt liten eftersom han bara var aktiv under vissa år. Och av hans sju ordinarie album är det framför allt de fyra första som utmärker sig. "Ted" är det andra. Kanske det bästa och också det mest kända.

"Jag ska fånga en ängel" är en spiksäker öppning med sin text om diskotek, sin wahwah-gitarr av Janne Schaffer och sitt Blood, Sweat & Tears-liknande blås-arrangemang (något som var i ropet runt 1973). Därefter Teds kanske allra mest fulländade sång, den livsbejakande balladen "Sol, vind och vatten" som inte behöver någon närmare presentation.

"Skolsång", "Come give me love", "Oh, vilken härlig dag" och "Universum" är bland de lyriska schlagerpop-paletter som fulländar LP:n, för att avsluta med ett ledmotiv ur Janne Halldoffs film "Stenansiktet". Och betyget? Ja, det här är klassisk musik. Tidlös vispop som alltid kommer att hålla, samtidigt som den är en säker tidsmarkör. Vi kommer alltid att minnas Ted.

Betyg: *****

FIN JAZZINSPELNING I SLARVIG CD-UTGÅVA

Som LP var den bra. Jazzgruppen Rena Rama blev den andra svenska gruppen i Rikskonserters serie "Jazz i Sverige". Skivan hette följd-aktligen "Jazz i Sverige '73" (Caprice LP 1973). Den första hade gjorts året innan av gruppen Sevda och är nyss avhandlad här.

Rikskonserter var modiga och tog gärna ut svängarna med fräck, modern jazz som inte strök medhårs. Rena Rama var en suverän kvartett jazzmusiker med stor integritet och med dragning åt friform-jazz  à la Coltrane och Ayler, och utom-europeisk musik från bl.a. Indien och Afrika.

Bobo Stenson, en underbar pianist - han skulle senare spela in för ECM med Keith Jarrett och Jan Garbarek. Lennart Åberg på tenor- , sopransax och flöjt. Fanns med i gänget kring Jan Johansson och spelade både storband och funk. Palle Danielsson, den fine kontrabasisten (lillebror till Monica Dominique) och liksom Stenson senare på ECM-skivor inspelade i Oslo.

Och så Bengt Berger, den energiske trummisen och slagverkaren med närmast hysteriskt drivande och mycket okonventionella trumspel. Han behärskade också indiska tablas och stod för mycket av de österländska influenserna. Hans egenartade stil (på gott och ont) kunde också höras i grupper som Arbete & Fritid, Archimedes Badkar och Bitter Funeral Beer Band.

LP:n börjar starkt med låten "Test". Den är rena urladdningen när de drar igång med korta pianointro följt av vildsint sopran och Bergers virvlar. Något av det häftigaste och absolut bästa som hörts inom svensk jazz genom alla tider. Definitivt skivans höjdpunkt. Sedan snirklar man sig fram i olika tempi och med tuggmotstånd som ger mycket tillbaka.

Ett avsnitt, "Maquam", är komponerat av den fine, märkligt bortglömde seriöse avantgarde-tonsättaren Bo Nilsson. Sedan blandas hypnotiska indiska slingor med spräckjazz-friform för att sluta i en medryckande pakistansk folkmelodi på flöjt och piskande rytm.

Så långt är allt bra. Så långt är allt utmärkt. Men så skulle härligheten ges ut på CD 30 år senare av Caprice (Caprice CD utg 2003) med samma omslag, och då blev det rena haveriet. Då har man slagit ihop den med deras senare album "Inside Outside" från 1979. Inget fel i det. Men låtarna på "Jazz i Sverige '73" är i omkastad ordning. Den bästa låten "Test" saknas helt och vissa spår är felredigerade.

Var det av nödvändighet tvunget att gallra bort låtar för att få in på en CD? Och då valde man bort det starkaste spåret "Test"? Nej, värre än så, Ett spår kommer tillbaka, och är således med två gånger fast med olika titlar !!! Hur kan sådant slarv ha gått igenom? Fanns det ingen på hela redaktionen som kontrollyssnade innan man prångalde iväg mastern till fabriken? Jag har påtalat fiaskot för nuvarande Caprice-redaktionen, men där finns ingen kvar som jobbade 2003 och kan svara på hur det kunde bli så.

Betyg:
LP:n  ****
CD:n  -

OCH DEN ANDRA COVER-JUVELEN FRÅN 1973

Som svar på nyss nämnda David Bowie "Pinups". Jag nämnde att två av rockhistoriens bästa coveralbum kom ut ungefär samtidigt, daterade London 1973.

Och här är det andra : "These Foolish Things" (Island LP 1973) med Bryan Ferry. Ett så oemotståndligt charmigt, roligt och väl-producerat album med lika smarta urval av poplåtar, mest från 60-talet men även äldre.

Trendsättaren Bryan Ferry jobbade samtidigt för fullt med sin karriär i Roxy Music. De hade bara hunnit ge ut två album, de yvigt experimentella "Roxy Music" och "For Your Pleasure". Båda präglade av Brian Eno och hans originella idéer. När Eno slutade efter bara ett år tappade Roxy Music enligt min mening mycket av sitt unikum.

Men Roxy fortsatte att odla sin mondäna, sofistikerade dandy-pop och skulle bli stilbildande för 80-talets synt- och posörband. Bryan Ferrys parallella solokarriär, som börjar här med "These Foolish Things", är inte väsenskild från Roxys stil. Det är samma eleganta, teatraliska musikaliska uttryck och många gånger ungefär samma musiker. Skillnaden är att på Ferrys soloskivor (i alla fall nu i början) är ljuset riktat på covers.

Och covers är det, som inte går av för hackor. Det väckte stort uppseende när han här gjorde sin lustiga version av Bob Dylans gamla protestsång "A hard rain's a-gonna fall". Det predikande tungsinnet var här förbytt till en snabb, uppsluppen, poppig rocklåt. Fick man verkligen göra så här? Gjorde Ferry narr av Dylan? Eller åtminstone parodi på? Nej, Ferry gjorde bara en annan version. En version som FÖRESTÄLLDE Dylans låt. Vi är här inne i Andy Warhol-tänk och post-modernism.

Men grejen är att Ferrys version är så himla svängig och bra. Den blev en stor hit 1973. Och många Dylan-fans vred nog på sig. Rolling Stones "Sympathy for the devil" har samma upplägg och piskas upp till en ihärdig rytm med dubbla trumset. Allt är ändå gjort med stilsäkerhet och kärlek.

Därför är det bara att njuta. Av Beatles "You won't see me", Beach Boys "Don't worry baby", Smokey Robinsons "The tracks of my tears" osv. Slagdängan "It's my party" känner vi igen som Lill-Babs "Leva livet". Carole King finns representerad och så vidare. Allt slutar med titellåten som istället är hämtad ur "American Songbook". Jag älskar Bryan Ferrys musikalitet och känsla för stil och mode. Av hans influenser från 60-talets rockmusik, den moderna konstväldens ismer och ädel populärmusik på stenkaka blir det en alldeles egen, underbar mix.

Betyg: *****  

DÄR GÅR DEN RIMMANDE SIMON

Vilken härlig titel! Och vilket härligt omslag! "There Goes Rhymin' Simon" (CBS LP 1973) med Paul Simon är hans tredje album i eget namn (den första kom redan 1965 och hette "The Paul Simon Songbook").

Här botaniserar Simon vidare i egna, subtilt fulländade sånger och finessrika arrangemang. Ett slags tema denna gång är New Orleans och den färgrika, kreolska musiken där runt omkring.

"Take me to the Mardi Gras" är en av de ljusaste, mest glädjefyllda och hoppingivande sånger jag vet. Det sparsamma kompet med elpiano i centrum avslutas med att brassbandet brister ut i riktigt berusat, livsbejakande brölande på äkta New Orleans-vis. Synd att denna sköna avslutning på låten är kort och tonas ner hastigt. Den kunde gärna fått ligga kvar och växa.

"Kodachrome" är en annan sång i smma avslappnade, ljusa laidback-tempo. Gospel hörs i "Love me like a rock" där The Dixie Hummingbirds medverkar. Producenten Phil Ramone har ingenting med de yngre gossarna i blivande The Ramones att göra. Han är född i Sydafrika men legendarisk som ljudtekniker och producent i USA. Ska man fortsätta rabbla namn så medverkar även självaste Quincy Jones på plattan.

Det här är en av de Paul Simon-skivor jag sätter även om han har en jämn, hög kvalitet genomgående som skivartist. Kanske är ""There Goes Rhymin' Simon" fröet till den Sydafrika-sejour med "Graceland" som ska komma drygt tio år senare. Här finns samma fruktbara och nyfikna samarbete över gränserna. Men här är det alltså New Orleans som gäller.

Betyg: *****

ETT AV DE BÄSTA COVER-ALBUM SOM GJORTS

Ja, det måste man säga. "Pinups" (RCA LP 1973) med David Bowie. Det ena av de två helt lysande cover-album som gavs ut i England 1973. Jag återkommer snart till det andra.

Urvalet här är både roligt och intressant. Rocklåtar från det svängiga, engelska 60-tal som David Bowie växte upp i. Han var jämnårig med The Kinks, The Who och kompani. Själv debuterade han faktiskt som popsångare redan 1967. Men hans genombrott och epokgörande perioder dröjde till 70-talet.

Bowie undviker här de två största elefanterna - Beatles och Rolling Stones (han spelade på andra album in "Let's spend the night together" och "Across the universe").  Istället blir det hela det övriga lagret eminens av rotrockig 60-talsrock från ett färggrant klubbliv någonstans runt Piccadilly Circus och Leicester Square ungefär kring 1966.

Inledning med The Pretty Things "Rosalyn", och senare "Don't bring me down" av samma grupp. Pretty Things var en hafsigt garage-rockig grupp som knappast var i min smak. Men Bowie lyfter proffsigt fram låtarna med en ny strålglans. Snygg övergång till "Here comes the night" av Them (där en ung Van Morrison var med).

The Who finns representerade i urvalet med riviga "I can't explain" och "Anyhow, anyway, anywhere". Då två gyllene singlar från singlarnas gyllene epok. The Kinks förstås med "Where have all the good times gone?" Även den ett hörn av The Kinks mera slamrigt, garage-rockiga sida som Bowie tycks ha tagit avstamp i. Kanske i något eget garage på den tiden.

Intressant val är The Yardbirds och "Shapes of things". Lite av en finsmakargrupp bland rockhistoriska nördar. Ännu mer intressant är Pink Floyd och deras "See Emily play". Här handlar det om riktigt tidiga Pink Floyd, när Syd Barrett var. Det vill säga från året 1967 och bara då.

Sedan varvar Bowie med låtar av mindre kända eller nu bortglömda band som The Mojos, The Easybeats och The Merseybeats. Från de senare hämtas låten "Sorrow" som blev en singelhit med David Bowie och fick många i den då unga Bowie-publiken att tro att det var ännu en ny, bra Bowie-låt.

Hela skivan "Pinups" är gjord med en sådan glans, klarhet och rockkänsla att den därför måste ses som en av historiens allra bästa coverskivor och en självklar pärla i Bowies egen katalog. Sedan slumpade det sig alltså att en annan engelsk artist gjorde en annan av historiens bästa cover-skivor samma år. På CD-versionen av David Bowies "Pinups" finns också hans expressiva och mycket övertygande tolkning av Jacques Brels "Amsterdam". Bowie som trubadur. Ännu en av aktörens välspelade roller.

Betyg: ****

OCH SEVDA LIVE I KÖPENHAMN

Eftersom nyss nämnda Sevda-skiva var skaplig men tyvärr i mono, vilket förtog upplevelse, ställer jag mitt hopp till denna utgåva istället. "Live at Jazzhouse Montmartre" (Caprice live-LP 1972).

Som CD-utgåvor ligger båda prydligt i samma box utgiven av Rikskonserter. Snygga remakes av LP-omslagen, som i sig är snygga och lite tidstypiskt naivistiska à la "hemgjort" 70-tal.

Och ja, Sevdas live-LP från anrika Montmartre i Köpenhamn är mycket riktigt i stereo. Så långt väl. Kruxet här är att det på denna inspelning är gruppens violinist Salih Baysal som får det mesta utrymmet. Hans fiol är, ja hur ska jag säga, säkert genuin och äkta rent musik-etnologiskt.

Men inte lättsmält. Nä, jag tycker att jag ändå är van vid att lyssna på det mesta och tålmodig. Men vid Salih Baysals blåtonsfärgade, gälla, mycket intesiva fiol går faktiskt min gräns. Jag är ledsen men jag klarar inte av det. En annan nackdel är att den fine tenorsaxofonisten Bernt Rosengren sakns på denna skivan. Visserligen är det mera kollektiva improvisationer än solon i Sevdas musik (förutom Baysals fiol intar huvudrollen). Men jag saknar ändå Rosengren där. I övrigt är sättningen densamma som på "Jazz i Sverige '72".

Betyg: *

TURKISK ETNO-JAZZ I SVERIGE

Rikskonserter och skivbolaget Caprice startade sin serie "Jazz i Sverige" året 1972. Det var en lovvärd serie utgåvor som en del i den statliga kulturpolitiken. Det diskuterades mycket om "kommersiell musik" vid den tiden, och jazz var verkligen inte någon kommersiellt gångbar musik.

Först ut var ett djärvt och annorlunda projekt, den turkisk-svenska etno-jazzgruppen Sevda. Skivan hette följdaktligen "Jazz i Sverige ´72" (Caprice LP 1972). Turkiska musiker i Sverige med trumpetaren Maffy Falay i spetsen, spelar turkiska folklåtar i riviga, udda taktarter med jazzens attack.

Jag gillar själv Balkan- och turkisk musik och är svag för haltande ryckiga 5/4- och 7/8-delstakter. Grupper som Rena Rama, Arbete & Fritid & Archimedes Badkar var inne på liknande etno-jazz, men hos Sevda fanns ju de traditionella melodierna naturligt i bagaget.

I gruppen fanns också bröderna (gissar jag) Okay Temiz och Akay Temiz på slagverk samt violinisten Salih Baysal. Därtill de båda svenska jazzmusikerna Bernt Rosengren på tenorsax / flöjt , Gunnar Bergsten (från Fläsket Brinner) på barytonsax och Owe Gustafsson på kontrabas. Det är en stark musiker-uppsättning och låtmaterialet (genomgående med turkiska titlar) är det inget fel på.

Fel är däremot att hela skivan obegripligt nog är inspelad i mono. Varför spelade man in i mono år 1972? Det är helt barockt. En trolig förklaring är att inspelningarna gjordes för TV, dåvarande TV2 i det gemensamma bolag där TV-produktionen då fortfarande ingick i det som hette Sveriges Radio. TV-ljud på den tiden fanns bara i mono.

Men det är synd. Jag är ingen vän av mono och delar inte den allmänna mono-romantik som är vanlig i samlarkretsar nu. Ljudet här blir dovt och burkigt. I de kollektiva improvisationerna hade jag gärna hört trummisen Okay Temiz mera frilagd. Jag en konsert med Sevda på 80-talet och vet därför att han är en fantastisk musiker. Men det framgår tyvärr inte riktigt här.

Betyg: **