FINE TED

Jag måste få berätta historien. Jag upptäckte Ted Gärdestad på allvar via min dotter, som då var barn, vid mitten på 90-talet. Då var Ted inte särskilt omtalad. Han hade gjort en svajig comeback, bland annat med singeln "Ge en sol".

Vår dotter Malin älskade den sången och undrade vem denne Ted var. Det fick oss att leta fram min fru Evas gamla LP, framför allt denna ,"Ted" (Polar LP 1973). Vi alla i familjen spelade den och älskade Teds sånger. Ljusa och vackra som en kristallklar bäck om sommaren.

Så, något år senare, blev denne Ted plötsligt ett namn på löpsedlarna. Han hade tragiskt begått självmord efter en svårartad psykisk sjukdom en sammardag 1997. Så fick Ted Gärdestad uppmärksammad och blev ofta spelad i radio, när det hela var för sent. Behöver jag säga att vi fortsatte lyssna på Ted i vår familj?

Då - på 70-talet - kände jag ju självklart till Ted Gärdestad. Han var ung, stor stjärna. Jag tyckte han skrev bra sånger och var otvivelaktigt begåvad. Men jag gick i gymnasiet och lyssnade på tuffa grejor som Frank Zappa och Pink Floyd. Jag var för gammal för Teds barnpop-målgrupp och det var inget som angick mig.

Men sedan 90-talet är jag alltså stort Ted-fan. Mycket tack vare att jag då fick uppleva Teds musik via barnens öron. Samtidigt var det lätt att höra vilka kvaliteter som finns i musiken. I de bärande, super-musikaliskt snickrade tonslingorna. I de till höres naiva texterna om tonårskärlek. Texter av brodern Kennet som har fler bottnar än vad man först tror. Hur stavelserna samverkar med melodierna. Och så de utmärkta arrangemangen där ofta Björn och Benny var inblandade.

Ted Gärdestads samlade skivproduktion är rätt liten eftersom han bara var aktiv under vissa år. Och av hans sju ordinarie album är det framför allt de fyra första som utmärker sig. "Ted" är det andra. Kanske det bästa och också det mest kända.

"Jag ska fånga en ängel" är en spiksäker öppning med sin text om diskotek, sin wahwah-gitarr av Janne Schaffer och sitt Blood, Sweat & Tears-liknande blås-arrangemang (något som var i ropet runt 1973). Därefter Teds kanske allra mest fulländade sång, den livsbejakande balladen "Sol, vind och vatten" som inte behöver någon närmare presentation.

"Skolsång", "Come give me love", "Oh, vilken härlig dag" och "Universum" är bland de lyriska schlagerpop-paletter som fulländar LP:n, för att avsluta med ett ledmotiv ur Janne Halldoffs film "Stenansiktet". Och betyget? Ja, det här är klassisk musik. Tidlös vispop som alltid kommer att hålla, samtidigt som den är en säker tidsmarkör. Vi kommer alltid att minnas Ted.

Betyg: *****