OCH DEN ANDRA COVER-JUVELEN FRÅN 1973

Som svar på nyss nämnda David Bowie "Pinups". Jag nämnde att två av rockhistoriens bästa coveralbum kom ut ungefär samtidigt, daterade London 1973.

Och här är det andra : "These Foolish Things" (Island LP 1973) med Bryan Ferry. Ett så oemotståndligt charmigt, roligt och väl-producerat album med lika smarta urval av poplåtar, mest från 60-talet men även äldre.

Trendsättaren Bryan Ferry jobbade samtidigt för fullt med sin karriär i Roxy Music. De hade bara hunnit ge ut två album, de yvigt experimentella "Roxy Music" och "For Your Pleasure". Båda präglade av Brian Eno och hans originella idéer. När Eno slutade efter bara ett år tappade Roxy Music enligt min mening mycket av sitt unikum.

Men Roxy fortsatte att odla sin mondäna, sofistikerade dandy-pop och skulle bli stilbildande för 80-talets synt- och posörband. Bryan Ferrys parallella solokarriär, som börjar här med "These Foolish Things", är inte väsenskild från Roxys stil. Det är samma eleganta, teatraliska musikaliska uttryck och många gånger ungefär samma musiker. Skillnaden är att på Ferrys soloskivor (i alla fall nu i början) är ljuset riktat på covers.

Och covers är det, som inte går av för hackor. Det väckte stort uppseende när han här gjorde sin lustiga version av Bob Dylans gamla protestsång "A hard rain's a-gonna fall". Det predikande tungsinnet var här förbytt till en snabb, uppsluppen, poppig rocklåt. Fick man verkligen göra så här? Gjorde Ferry narr av Dylan? Eller åtminstone parodi på? Nej, Ferry gjorde bara en annan version. En version som FÖRESTÄLLDE Dylans låt. Vi är här inne i Andy Warhol-tänk och post-modernism.

Men grejen är att Ferrys version är så himla svängig och bra. Den blev en stor hit 1973. Och många Dylan-fans vred nog på sig. Rolling Stones "Sympathy for the devil" har samma upplägg och piskas upp till en ihärdig rytm med dubbla trumset. Allt är ändå gjort med stilsäkerhet och kärlek.

Därför är det bara att njuta. Av Beatles "You won't see me", Beach Boys "Don't worry baby", Smokey Robinsons "The tracks of my tears" osv. Slagdängan "It's my party" känner vi igen som Lill-Babs "Leva livet". Carole King finns representerad och så vidare. Allt slutar med titellåten som istället är hämtad ur "American Songbook". Jag älskar Bryan Ferrys musikalitet och känsla för stil och mode. Av hans influenser från 60-talets rockmusik, den moderna konstväldens ismer och ädel populärmusik på stenkaka blir det en alldeles egen, underbar mix.

Betyg: *****