TURKISK ETNO-JAZZ I SVERIGE

Rikskonserter och skivbolaget Caprice startade sin serie "Jazz i Sverige" året 1972. Det var en lovvärd serie utgåvor som en del i den statliga kulturpolitiken. Det diskuterades mycket om "kommersiell musik" vid den tiden, och jazz var verkligen inte någon kommersiellt gångbar musik.

Först ut var ett djärvt och annorlunda projekt, den turkisk-svenska etno-jazzgruppen Sevda. Skivan hette följdaktligen "Jazz i Sverige ´72" (Caprice LP 1972). Turkiska musiker i Sverige med trumpetaren Maffy Falay i spetsen, spelar turkiska folklåtar i riviga, udda taktarter med jazzens attack.

Jag gillar själv Balkan- och turkisk musik och är svag för haltande ryckiga 5/4- och 7/8-delstakter. Grupper som Rena Rama, Arbete & Fritid & Archimedes Badkar var inne på liknande etno-jazz, men hos Sevda fanns ju de traditionella melodierna naturligt i bagaget.

I gruppen fanns också bröderna (gissar jag) Okay Temiz och Akay Temiz på slagverk samt violinisten Salih Baysal. Därtill de båda svenska jazzmusikerna Bernt Rosengren på tenorsax / flöjt , Gunnar Bergsten (från Fläsket Brinner) på barytonsax och Owe Gustafsson på kontrabas. Det är en stark musiker-uppsättning och låtmaterialet (genomgående med turkiska titlar) är det inget fel på.

Fel är däremot att hela skivan obegripligt nog är inspelad i mono. Varför spelade man in i mono år 1972? Det är helt barockt. En trolig förklaring är att inspelningarna gjordes för TV, dåvarande TV2 i det gemensamma bolag där TV-produktionen då fortfarande ingick i det som hette Sveriges Radio. TV-ljud på den tiden fanns bara i mono.

Men det är synd. Jag är ingen vän av mono och delar inte den allmänna mono-romantik som är vanlig i samlarkretsar nu. Ljudet här blir dovt och burkigt. I de kollektiva improvisationerna hade jag gärna hört trummisen Okay Temiz mera frilagd. Jag en konsert med Sevda på 80-talet och vet därför att han är en fantastisk musiker. Men det framgår tyvärr inte riktigt här.

Betyg: **