KRAXIG KRÅKA FRÅN DALARNA

Varför finns det så många bra rocklåtar som handlar om Jo(h)anna ? Ett speciellt sångbart namn som ligger bra i munnen? Den smäktande, vackra "Joanna" med Scott Walker, "Visions of Johanna" med Bob Dylan och "Gimme hope, Johanna" med Eddie Grant är bara några av dem.

Nu sällar sig en till till dem ; "It's been hurting all the way with you, Joanna" (Burning Heart CD-singel 2003) med Moneybrother.

Moneybrother från Dalarna är både en han och ett dem. Både artistnamnet på den kraxigt hese rocksångaren Anders Wedin och namnet på hans grupp. Ungefär som Peps eller Alice Cooper.
Storvulen, brett anlagd och demoniskt producerad jordrock à la Bruce Springsteen.

"It's been hurting all the way with you, Joanna" är ett rätt klyschig komposition. Men den fungerar. Wedin sjunger ut ordentligt med sin parodiskt kraxiga pipa. Han uppbackas av en andre-sångare som står bredvid och galer för full hals i en fri stämsång. Det blir en effektivt, extatiskt besjungande lovsång i som en slags profan pseudo-gospel. Den är riktigt intagande. Och det är just här namnet "Joanna" får klinga ut och vibrera av valfria rockhistoriska referenser.

De övriga två låtarna på denna singel (eller EP) är däremot inte mycket att orda om. Alla tre sånger är hämtade från det årets album "Blood Panic" (2003) som blev en hygglig succé.

Betyg: ***

THE CARDIGANS I SUBTILT FINLIR

Det har inte blivit av att jag haft The Cardigans med här i räkningen. Jag var måttligt road av 90-talets svenska indie-popband. Men The Cardigans hade något speciellt.

De hittade tidigt sin stil. En melodiös rock där Nina Perssons ljusa, nästan naivistiska sångröst brann med värme genom skivspåren. Paradoxalt nog fanns i det flickaktigt ljusa anslaget också ett drag av mörker.

Deras fina melodisnickrande kulminerade med den underbara hitlåten "Love fool" 1996. Därefter blev de stora i USA och fick den omåttligt tjatiga, trista hiten "Erase / rewind".

Här är vi några år senare. Nina Persson hade startat en ny karriär med sitt nya projekt A Camp. Albumet "Long Gone Before Daylight" 2003 innebar något av en återförening och blev deras näst sista. Från den hämtades denna singel, "For what it's worth" (Stockholm Records CD-singel 2003).

Låten har ingenting med The Buffalo Springfield och deras gamla hit från 1967 med samma titel att göra. The Cardigans variant är en följsam, mjuk, drömsk rockballad. Nina Persson sjunger bättre än någonsin. Jag föredrar definitivt att höra henne med The Cardigans än med A Camp eller i eget namn.

Betyg: ****

JILL BORDE HA VUNNIT !

Melodifestivalen 2003. Det andra året när SVT hade det nuvarande systemet med deltävlingar för svenska kandidater. Året innan, 2002,  hade Afro-Dite vunnit en stor och rättvis seger med självklar succé i svenska uttagningen, för att sedan hamna på en än idag obegripligt neslig delad åttonde plats (bredvid usla Rumänien) och slagna av en massa strunt i finalen i Tallinn.

2003 vann duon Fame (med Jessica Andersson) den svenska finalen med "Gimme your love". Den var väl en hygglig popschlager men knappast något som går till historien. Min svenska favorit det året var istället denna : Jill Johnson - "Crazy in Love" (M&L Records CD-singel 2003).

Jill som nu är så välkänd tack vare den utmärkta och mycket lyckade TV-serien "Jills veranda" i SVT. Första gången jag hörde henne var i Melodifestivalen 1998. Hon vann svenska uttagningen med den rätt släpiga, menlösa balladen "Kärleken är". Men "Crazy in love är något helt annat. En fräck, hårdsvängande countryrock där hennes djupa, starka röst ligger helt rätt och hon fraserar utmärkt.

Sedan dess har jag inte varit jätteförtjust i hennes stil. Såg henne i en show på Hamburger Börs för några år sedan. Hennes kraftfulla röst kan låta rätt hård ibland, fast det kanske tillhör country-stilens idiom. Samtidigt kan hennes låtmaterial lätt plana ut i en rätt anonym bilradiorock utan alltför personligt utmejslade låtar.

Men "Crazy in Love" var en absolut lyckad hitlåt som borde vunnit 2003. Och "Jills veranda" fortsätter att vara ett underbart program fullt av lyhörda, musikaliska och mänskliga möten.

Betyg: ****

KAJSA GRYTT I GRUS OCH SAND

"Är Vi På Väg Hem?" (National CD 2003) är den rätt poetiska titeln på Kajsa Grytts album från 2003. Hennes tredje soloskiva efter gruppen Tant Strul och duon Kajsa & Malena. Dessutom hennes comeback efter nio års uppehåll, då hon bl.a. skrivit böcker istället.

Mycket personlig, lågmäld men med kraft och nerver under. Kärlek och hämnd. Mycket hämdmotiv. "Ökensand" (som finns i två versioner på skivan) är en fin låt med en tät koncentration om uppror efter ett sårigt förhållande.

"Farlig liten djävul" är också ett kraftpaket inpackat till viskande ballad. "Fallen i graven", "Tur för dig" och "Du är nästan här" är andra titlar. Men jag kan också ha svårt för hennes poesi. Det är rätt hårda känslor och elaka gruvanden på hämnd. Mycket sår, blod, grus, göra ont.

Jag kommer på mig med att längta tillbaka till den betydligt mer lekfulla och spirituella LP "Historier från en Väg" som hon gjorde 1986 tillsammans med pianisten och klaviaturspelaren Malena Jönsson (från Tant Strul). Kajsas första soloskiva, fast de då framträdde som duo.

"Är Vi På Väg Hem?" är intressant både musikaliskt och textmässigt, och skivan fick överlag mycket bra kritik när den kom ut 2003. Men den blir ändå lite för tung och mörk för min smak.

Betyg: ***

ESBJÖRNS NYSKAPANDE PIANOTRIO

"Seven Days of Falling", vilken poesi i själva albumtiteln! Och så är det (var det) med mycket av låttitlarna hos Esbjörn Svenssons Trio (E.S.T.). Titlarna är fantasifull poesi i sig som antagligen var utgångspunkten för själva musikskapandet. Vi ska strax titta mer på det.

"Seven Days of Falling" (Superstudio Gul CD 2003) var det åttonde albumet med Esbjörn Svensson och hans trio. Den minst sagt nyskapande jazzgruppen som utmanade den rätt puritana formen pianotrio.

Här har traditionellt funnits flygel, kontrabas och trummor, inget annat. Helt akustiskt förstås. Med mästare som Oscar Peterson, Errol Garner, Thelonius Monk, Bud Powell m.fl. Men Esbjörn Svenssons lade även till elektroniska klanger - eko på pianot, distorsion, bandloopar, fuzzbox på kontrabasen (ståbas med stråke och fuzz blir rena Jimi Hendrix-kaskaderna).

Rent musikaliskt var trion också påtagligt samtida. Förutom vissa självklara förebilder från jazzen (mycket Keith Jarrett ibland), så hämtade man också inspiration från samtida rock, triphop och acid house. Brittiska band som Oasis, Coldplay och Radiohead fanns bland inspiratörerna.

Framför allt var Esbjörn Svenssons Trio ett eget kraftpaket med enastående vackra, dramatiska och spännande egna kompositioner. En grupp med stor integritet och ett enormt lyhört samspel. På "Seven Days of Falling" florerar, förutom titellåten, också andra klangssköna pianonummer med lyriska titlar som "Ballad for the unborn", "Evening in Atlantis" och "Did you ever tell Cousteau?", samt den motoriskt drivande "Mingle in the mencing-machine".

Skivan avslutas också - ovanligt nog - med ett sångnummer. Esbjörn sjunger själv den gripande sorgeballaden "O.D.R.I.P. / Love is real". Jag kan inte alla gruppens skivor, och en del av dem känns snarlika, om än alltid av högsta klass. Men "Seven Days of Falling" är min favorit av dem jag hört.

Betyg: *****

PARIS DEN 13 NOVEMBER 2015

Sorg, skam och bedrövelse. Må terrorn och våldet aldrig segra över förnuft, frihet, demokrati och kärlek.

MED TUBA I NEW ORLEANS

Det finns tre musikmetropoler i USA jag alltid haft en längtan till : San Francisco, New York och New Orleans (i den ordningen). Än så länge har jag bara varit i de två första.

New Orleans, för evigt legendomspunnen som jazzens vagga. Historierna om Buddy Bolden och de andra legenderna som verkade här. Franska kvarteren och Vieux Carré. Flodbåtarna på Mississippi. Det vilda nöjesdistriktet Storyville som stängdes 1917. Musikerna som flyttade norrut, jazzens centrum flyttade till Chicago. Louis Armstrong, King Oliver och Jelly Roll Morton osv. osv. osv.

Sedan är ju New Orleans förknippat med mycket annat också i musikväg. Fats Domino och hans lojt gungande rocklåtar på 50-talet, gospelsångerskan Mahalia Jackson, rthythm'n blues-artister som Professor Longhair, Dr John, Neville Brothers och den nyligen avlidne Alain Toussaint. Mycket "rötter", fast i ren dur, med glatt humör och ett härligt utspel.

Dessutom zydeco, cajunn och så en jäkla massa dixieland och revival-jazz av det mera turist-inriktade slaget. Denna antologi, "Mardi Gras : Language of New Orleans, vol. 7" (Louisiana Red Hot Records saml.-CD 2003) med diverse artister handlar inte om historiska jazz-inspelningar utan om samtida populärmusik från New Orleans. En skiva som jag fick av min arbetskamrat Åsa Sandström efter hennes resa dit för några år sedan.

17 nummer med namn som Wardell & His Slammin' Big Band, The Storyville Stompers, Al Jackson Jr (inte den bortgångne trummisen i Booker T & The MG's), Sweet Kathleen & The Vieux Carré Band (alltså inte den gamla jazzgruppen från Helsingborg, såklart), New Orleans Rhythm & Blues Company och Rebirth Brass Band.

Okända namn för mig. Bäst och roligast är det när brassbanden får tuta och bröla på i härliga fusioner mellan jazz, rock, blues, cajunn och annat. "Smältdegel" har alltid varit synonymt med Louisianas musikbrygder. Bäst också när bastuban får ösa på och ersätta vanlig elbas. I andra nummer kan det låta mera mainstream-rock och det är mindre kul. Men en småtrevlig samling är det. Tänder åter igen min längtan till vaggan där nere vid Mississippis delta.

Betyg: ***

FYNDET AMY WINEHOUSE

Nu efteråt vet vi hur det gick. Vi vet att unga och så oerhört begåvade, brittiska sångeskan Amy Winehouse dog alldeles för tidigt och alldeles för tragiskt 2011.

Dessutom i en ålder av 27 år. Den vidrigt mytomspunna åldern 27 år, liksom många andra av rockmyternas offer (Brian Jones, Hendrix, Joplin, Morrison, Pigpen, Cobain och många fler).

Det är trist och jag avskyr verkligen de där rock'n'roll-myterna. De förhärligar ett destruktivt liv och förminskar musiken och artisternas seriösa konstnärsskap.

Hur som helst så upptäcktes Amy Winehouse som mycket ung, med sin enastående vita soul- och soulrockröst. Under sin korta karriär hann hon bara göra två skivalbum. Detta är det första, "Frank" (Island / Universal CD 2003).

Det är en säker, fullmogen sångerska som här träder fram. Med en djup, stark, känslig och mycket personlig soulröst som med självklarhet rör sig över soul, rock, reggae och jazz, Just det jazziga anslaget är det som skiljer "Frank" från hennes senare och mer kända album "Back to Black" (som jag återkommer till).

"Frank" blev en omedelbar framgång och ett stort genombrott för Amy Winehouse. Inte konstigt med sånger som "Fuck me pumps", "I heard love is blind", "In my bed", "What is it about men?" och den vackra "October song". Låtar som hon skrivit själv i samarbete med olika medmusiker. Det var något av en skön, lite gammaldags jazzdiva över Amys gestalt. Hon hade verkligen framtiden för sig.

Betyg: ***