ESBJÖRNS NYSKAPANDE PIANOTRIO

"Seven Days of Falling", vilken poesi i själva albumtiteln! Och så är det (var det) med mycket av låttitlarna hos Esbjörn Svenssons Trio (E.S.T.). Titlarna är fantasifull poesi i sig som antagligen var utgångspunkten för själva musikskapandet. Vi ska strax titta mer på det.

"Seven Days of Falling" (Superstudio Gul CD 2003) var det åttonde albumet med Esbjörn Svensson och hans trio. Den minst sagt nyskapande jazzgruppen som utmanade den rätt puritana formen pianotrio.

Här har traditionellt funnits flygel, kontrabas och trummor, inget annat. Helt akustiskt förstås. Med mästare som Oscar Peterson, Errol Garner, Thelonius Monk, Bud Powell m.fl. Men Esbjörn Svenssons lade även till elektroniska klanger - eko på pianot, distorsion, bandloopar, fuzzbox på kontrabasen (ståbas med stråke och fuzz blir rena Jimi Hendrix-kaskaderna).

Rent musikaliskt var trion också påtagligt samtida. Förutom vissa självklara förebilder från jazzen (mycket Keith Jarrett ibland), så hämtade man också inspiration från samtida rock, triphop och acid house. Brittiska band som Oasis, Coldplay och Radiohead fanns bland inspiratörerna.

Framför allt var Esbjörn Svenssons Trio ett eget kraftpaket med enastående vackra, dramatiska och spännande egna kompositioner. En grupp med stor integritet och ett enormt lyhört samspel. På "Seven Days of Falling" florerar, förutom titellåten, också andra klangssköna pianonummer med lyriska titlar som "Ballad for the unborn", "Evening in Atlantis" och "Did you ever tell Cousteau?", samt den motoriskt drivande "Mingle in the mencing-machine".

Skivan avslutas också - ovanligt nog - med ett sångnummer. Esbjörn sjunger själv den gripande sorgeballaden "O.D.R.I.P. / Love is real". Jag kan inte alla gruppens skivor, och en del av dem känns snarlika, om än alltid av högsta klass. Men "Seven Days of Falling" är min favorit av dem jag hört.

Betyg: *****