MED TUBA I NEW ORLEANS

Det finns tre musikmetropoler i USA jag alltid haft en längtan till : San Francisco, New York och New Orleans (i den ordningen). Än så länge har jag bara varit i de två första.

New Orleans, för evigt legendomspunnen som jazzens vagga. Historierna om Buddy Bolden och de andra legenderna som verkade här. Franska kvarteren och Vieux Carré. Flodbåtarna på Mississippi. Det vilda nöjesdistriktet Storyville som stängdes 1917. Musikerna som flyttade norrut, jazzens centrum flyttade till Chicago. Louis Armstrong, King Oliver och Jelly Roll Morton osv. osv. osv.

Sedan är ju New Orleans förknippat med mycket annat också i musikväg. Fats Domino och hans lojt gungande rocklåtar på 50-talet, gospelsångerskan Mahalia Jackson, rthythm'n blues-artister som Professor Longhair, Dr John, Neville Brothers och den nyligen avlidne Alain Toussaint. Mycket "rötter", fast i ren dur, med glatt humör och ett härligt utspel.

Dessutom zydeco, cajunn och så en jäkla massa dixieland och revival-jazz av det mera turist-inriktade slaget. Denna antologi, "Mardi Gras : Language of New Orleans, vol. 7" (Louisiana Red Hot Records saml.-CD 2003) med diverse artister handlar inte om historiska jazz-inspelningar utan om samtida populärmusik från New Orleans. En skiva som jag fick av min arbetskamrat Åsa Sandström efter hennes resa dit för några år sedan.

17 nummer med namn som Wardell & His Slammin' Big Band, The Storyville Stompers, Al Jackson Jr (inte den bortgångne trummisen i Booker T & The MG's), Sweet Kathleen & The Vieux Carré Band (alltså inte den gamla jazzgruppen från Helsingborg, såklart), New Orleans Rhythm & Blues Company och Rebirth Brass Band.

Okända namn för mig. Bäst och roligast är det när brassbanden får tuta och bröla på i härliga fusioner mellan jazz, rock, blues, cajunn och annat. "Smältdegel" har alltid varit synonymt med Louisianas musikbrygder. Bäst också när bastuban får ösa på och ersätta vanlig elbas. I andra nummer kan det låta mera mainstream-rock och det är mindre kul. Men en småtrevlig samling är det. Tänder åter igen min längtan till vaggan där nere vid Mississippis delta.

Betyg: ***