UNDERBARA EVA

En singel. Kanske därför inte mycket att orda om. Sången "Underbara Människa" (Andersson Music CD-singel 1999) av och med Eva Dahlgren, var med på hennes album "Lai Lai" (1999), och gavs ut före det som promotion. Sången blev aldrig någon större singelhit.

En fin, bärande ballad med en inombords växande kraft och en poetisk, personlig text. Eva sjunger och spelar alla instrument själv.

Associerar också sången med min vän Nenne som jobbade på min avdelning just då och som samtidigt var engagerad som redaktör till tidskriften Corky.

Betyg: ***

I BAREN PÅ ETT FRANSKT  HOTELL 

Vad är det här egentligen? Skvalmusik? Bakgrundsmusik till hissar och barer? Och vem spelar? Remix-skivor? Någon DJ har plockat, klippt ihop och redigerat ett antal redan befintliga musik-inspelningar till en slags lättlyssnad mix. Får man göra så?

För en gammaldags lyssnare som jag ställer sådana här produkter en del knepiga frågor. Om jag gillar musiken, vad är det jag gillar? De ursprungliga, dvs de musiker som egentligen spelar - eller någon plattvändare som själv tar åt sig äran för ett nytt konstverk? Och upphovsrätterna då?

Kanske är det att teoretisera istället för att bara lyssna och njuta. Huvudsaken är väl att det låter bra? Tja. Men jag är helt enkelt inte uppväxt med begreppet DJ. Disco-kulturen, hiphop, house och techno har naturligtvis rört om de villkoren ordentligt. 

Nå. Det här är alltså första volymen i en serie album producerade av och för Hotel Costes i Paris. Följaktligen heter skivan "Hotel Costes 1" (Wagram Records remix-CD 1999) och är officiellt utgiven med epitetet "Div. artister", men den är remixad av DJ:n Stepháne Pompougnac, som hädanefter skulle stå som exekutör (eller upphovsman) på skivomslagen i serien.

Stilen kallas tydligen Lounge eller Triphop. Lounge är verkligen passande för karaktären av mondän, sofistikerad bakgrundsmusik till cocktailbaren. Triphop är väl en rolig ordlek som variant på Hiphop. Och Triphop är är långt från hysteriskt uppskruvad, utagerande Hiphop. Här är det istället Triphop med välvalda, finsmakande stycken av jazz, latinamerikanskt, soft soul och lite världsmusik.

Grace Jones dyker upp här och sjunger "Libertango" av Astor Piazzolla, från hennes läckra album "Nightclubbing" från 1981. Det är den enda artist jag känner igen här. Huruvida denna version är ommixad från originalet eller bara är DJ:ad som inlemmad i helheten är något som inte mitt öra kan avgöra. 

Almeidinha Do El Gringo är en fantastisk sångerska som jag blir nyfiken på, men som jag tyvärr inte lyckats hitta uppgifter om vem hon är eller varifrån hon kommer. En portugisisk Fado-sångerska? Vet inte. Men vackert själfullt låter det. Jo, gamle skådespelaren Yves Montand dyker också upp här med en rolig, fransk prata (förmodligen filmklipp) till musik.

För övrigt känner jag varken till Big Muff (som gör en sensuell version av "My funny Valentine"), Fantastic Plastic Machine, De Phazz, Rhinôcérôs eller några andra av namnen på musikerna eller vokalisterna här. Men jag måste erkänna att jag är rätt svag för den här typen av electronica. Vem det nu är som spelar eller som gömmer sig bakom. Hotel Costes har onekligen hittat ett framgångsrikt koncept. Och på något sätt känns det väldigt franskt över det hela, fast usrprungsspåren är från en rätt mångkulturell brygd. 

Betyg: *** 

BRYAN FERRY SJUNGER 30-TAL

Den här skivan sätter jag mycket, mycket högre än alla Rod Stewarts volymer av "American Songbook" tillsammans. "As Time Goes By" (Reprise CD 1999) med Bryan Ferry.

Den gamle eleganten från Roxy Music och som solo ställer sig här framför ett kapell med tidstypisk sättning och sound från 1930-talet och tolkar sånger av Cole Porter, Richard Rodgers, Jerome Kern, Oscar Hammerstein, Kurt Weill och många andra. Det är väl bara en slump att inte Gershwin och Irving Berlin kommit med.

Det hela låter fullständigt genuint och tidstroget. Inga överdrifter eller tillgjordheter alls. Bara en ren och skär kärlek till den här gamla musiken, evergreens som en gång lanserades av nobla kapell på danshallar och på knastriga 78-varvsskivor.

Bryan Ferry passar som hand i handske här. Det finns inte det minsta rockkänsla eller modernitet i detta. Bara en ödmjuk och insiktsfull stilkänsla. Violiner, klarinetter, en sordinerad trumpet, banjo, bandoneon och annat färgsätter den sofistikerade ljudbilden av en drygt tjugomanna-orkester. Ja, till och med det antika, för-elektroniska instrumentet Ondes Martenot har dammats av i Cole Porters "Miss Otis regrets".

Inledningen är, som framgår av skivtiteln, "As time goes by", som skrevs av Herman Hubfeld redan 1931, alltså långt före filmen "Casablanca". Sedan följer godbitar som "The way you look tonight", "I'm in the mood for love", "Where or when", "Sweet and lovely", "Falling in love again" och lika många till. Ferrys så typiska nasala stämma håller en försynt linje och förhäver sig inte onödigt över instrumenten. Däri ligger också det stiltrogna.

Skivan slutar med "September song" av Kurt Weill, som ju också är en del av den amerikanska, klassiska sångskatten. Weil hade ju på 30-talet flytt brunskjortornas Tyskland och etablerat en ny karriär i USA, där han i sin musikaliska spännvidd också ägnade sig åt att komponera schlagerlåtar med jazztycke.

Roxy Music är ett eget kapitel. Bryan Ferrys ena rockskivor är också ett eget kapitel, ärligt talat ganska snarlikt Roxys. Men denna skiva "As Time Goes By" liknar inte något annat i Ferrys produktion. En tillfällig novell som utspelas i en annan tid. En roll som skicklige Ferry både trivs med och axlar helt obekymrat och självklart. Synd att skivan inte fick mer uppmärksamhet. Inte minst av alla vi som verkligen tycker om den här gamla stenkaks-musiken. 

Betyg: *****

CHILI PEPPERS "KALIFORNISERING" 

Ja, så måste man väl översätta det. "Californication" (Warner Bros CD 1999) var titeln på den nya skivan med Red Hot Chili Peppers. Ett album som slog knockout på mig och många andra vid tiden för millennie-skiftet.

En överraskning för mig, för egentligen hade jag ju dissar det mesta av den hårdare 90-talsrocken. Grunge, heavy metal och här, funk metal. Inget för mig. Jag kände mig lika vilsen bland de ortodoxa rockfrälsta med påstådd "rätt smak" som jag gjort bland punken 15 år tidigare.

Men man kan ändra sig. Red Hot Chili Peppers, den brutalt funk-rockiga, tatuerade, drogflirtande och fysiskt utlevande kvartetten från Kalifornien hade jag stött på i samband med den år 1991-våg som jag tyckte så geniunt illa om. Sedan hade det varit rätt tyst om dem under många år.

Någon gång våren 1999 såg jag en spelning från Stockholm med den nu rätt tilltufsade gruppen, där de talade känslosamt om en stor återförening efter tidigare bråk. Ett gäng hippies i fel tid. En av dem var gitarristen David Frusciante som faktiskt såg ut som gamle Donovan gjorde på 60-talet. De spelade en låt "Emit Remmus", med en försiktigt prövande basgång som byggde upp en massiv rockfunk. Jag lade märke till bassisten "Flea" som verkligen var så skicklig som det sagts. Det där tände någon latent nyfikenhet, trots allt.

Senare spelade radion balladen "Scar tissue", och den var ju så bra, så bra, så bra, så bra. När ett rockband med skarp attack skruvar ner lågan och gör en ballad, då kan det bli riktigt rörande vackert. Det finns många exempel på det. "Scar tissue" med sin lugnt rullande basgång och klingande rena, odistade gitarr (jag såg Frusciante, fortfarande som en sentida Donovan framför mig). Och sångaren Anthony Kiedis, som jag visste brukade rappa till hårda funkmetal-spikmattor. Här sjöng han så melodiöst, med stor värme och med fyllig, vacker baryton.

Det är just det som är poängen med Red Hot Chili Peppers. De är så oerhört melodiösa. Mitt i all extatisk, fysisk utlevelse och hård funk lemmar de lätt in sångbara, bärande melodirefränger. Något som är en bristvara i samtida rock. Hela "Californication" bärs upp av dessa självklara melodilinjer i muskulösa rytmvaggor.

Det är gruppens mest säljande och mest kända album, och det album som tog dem utanför de renläriga rockkretsarna ut mot en bredare, mer allmän publik. Men mainstream-publiken satte nog kaffet i halsen vid öppningen. "Around the world" börjar med att Kiedis vrålar rakt ut, till Chad Smiths trumbombardemang. Men efter en snygg funkbas-slinga av Flea blir det inledande rapping av Kiedis som mynnar ut i en härlig melodirefräng. Tilltagen att blanda rappande med sång var en del i deras musikstil.

Fina, lyftande rockmelodier finns också i bl.a. "Parallell universe" och "Otherside", medan balladen och titellåten "Californication" sträcker ut i en underbar ackordföljd och en sångtext om resor och kvinnor, där "a little girl from Sweden" får vara med på ett hörn. Resor är för övrigt ett återkommande texttema.

I "Get on top" och "I like dirt" kommer den hysteriskt anarkistiska funken igen på gamla manér (nä, strömlinjeformade har de absolut inte blivit). Medan "Porcelain" och Road trippin'" är mera beslöjade ballader i en ton som erinrar om tiden de föddes, ett färgrikt San Francisco någonstans runt 1968-69.

"Californication" är en utmärkt skiva och Red Hot Chili Peppes är (eller var?) ett utmärkt band med en egen, utmejslad stil. Jag tänker mig en fyrkant. Beatles vita dubbel-LP - Led Zeppelin - Snärtig funk à la Stanley Clarke - Hiphop och rap. Där någonstans finns Red Hot Chili Peppers med sin pregnanta, personliga stil. Skivomslaget är också härligt abstrakt kaliforniskt. "Kalifornisering" är det ju.

Betyg: *****

MUSIK FÖR SLAGVERK

Återkommer till slagverkets fröjder och min faiblesse för slagverk. I mitt inre rum finns bland annat ett stort rum möblerat med arsenaler av alla slags pukor, trummor, gongs, vibrafoner och marimbor. Det är de olevda drömmarna om den perkussionist jag ville bli, men aldrig lyckades nå fram till.

Att se Kroumata-ensemblen live, till exempel vid deras tidigare återkommande konserter i Filadelfia-kyrkan, Birkastan i Stockholm, var en enorm upplevelse - musikaliskt, men också visuellt. Slagverk är rörelse, dynamik, variation, action.

Att höra Kroumata eller annan ensemble (t.ex. Les Percussion de Strasbourg) på skiva är inte lika självklart samma positiva upplevelse. Mycket av den bärande kraften kan ha svårt att nå fram genom högtalarna, och av den finstämda dynamiken blir mest tissel och tassel.

Ändå - här är Kroumata med deras album "Kroumata" (BIS CD 1998). På denna skivan består menyn av "Third Construction" av John Cage (alltid bra på kompositioner för slagverk), "Kroumata Pieces" av Sven-David Sandström, som är direkt skriven för gruppen, vilket också gäller den finkänsliga "gläntor" av Henrik Strindberg. Den senare var en gång  med i proggrock-gruppen Ragnarök och blev sedan seriös kompositör. Han är för övrigt också släkt med August Strindberg.

Här är vidare också kompositioner av de för mig obekanta George Katzer och Ch'ien-Hui Houng. Den senare bidrar med ett stycke för fem marimbor. Det är i mitt tycke det minst intressanta här, eftersom jag suktar efter slagverksgruppens mångfald av instrument-uppsättning. Alla stycken på skivan (utom möjligen Cages) rör sig inom begränsade grupperingar av slagverkets rum och uttrycksmöjligheter. Av den anledningen letar jag fortfarande efter den riktigt bra percussion-skivan, och den bästa skivan med Kroumata. Men - lågt betyg betyder här inte dålig, utan att det nakna slagverket trots allt har svårt att hitta riktigt hem på skivmediet.

Betyg: **

FLÄSKET OCH WADLING STYR MOT ENKLA VISOR

Kombon Fläskkvartetten med Freddie Wadling var min och Evas favoriter. Vi hade följt dem i många år. Förundrats över kvartettens gränslösa spännvidd och Wadlings dramatiska sångröst.

De tog ut svängarna och tangerade heavy metal på "Flow" (1993) för att sedan destillera uttrycket till kammarmusik i miniatyrer på "Pärlor från Svin" (1995), då i huvudsak enbart Fläskkvartetten.

Albumet "Fire Fire" däremellan har jag ingen koll på. Men här var de så framme vid ett nytt kapitel. "Jag Ger Vad Som Helst För Lite Solsken" (MVG CD 1998) med - åter - Fläskkvartetten & Freddie Wadling. En underbar titel på ett ganska lugnt opus där de närmar sig området Svensk Visa.

Helt svenskspråkigt denna gången. Nina Persson från The Cardigans är gäst och sjunger duett med Wadling i den dunkelt apokalyptiskt rockiga "Som glas", där mörka moln tornar upp sig som i en fast motion-filmsekvens. 

Men det bästa, och faktiskt ljusaste spåret är "Tåg och flyg och båt". En låt av Burt Bacharach (i original "Trains and boats and planes"), faktiskt översatt av Tomas Öberg från nyss nämnda Bob Hund. Cirklarna går verkligen igen här. Att Fläsket och Wadling, som tidigare bland annat tolkat Judy Garland, nu ger sig på Burt Bacharach, är både logiskt och visar på deras sympatiska bredd.

Men sedan brister bågarna faktiskt lite, tycker jag. Flera av skivans ballader som följer är episka sånger med många verser. Där skulle Fläskkvartetten haft något mera att bita i än som "bara" ackompanjerande syfte. De elektriska stråkarnas specialitet är ju att dramatisera, understryka och skapa dynamiska djup i sina uttryck. Därför blir resultatet här tyvärr mest långtråkigt.

Freddie Wadling själv skulle snart göra en rad egna soloskivor där han hittade helt rätt som vissångare. Fläskkvartetten skulle koncentrera sig mer på teater- och kammarmusik. Endast sporadisk skulle de samarbeta efter denna skiva, som alltså faktiskt inte är så lyckad. Men ett snyggt omslag och framför allt en välsmakande titel blev det: "Jag Ger Vad Som Helst För lite Solsken".

Betyg: ***

WILMER IGEN....

Sju år efter mästerverket, dubbeln "Mambo Feber". Tjugo år efter att Wilmer X bildades (som källarbandet Wilmer Pitt i Malmö). Nisse Hellberg och pågarna var vid det här laget mycket väl etablerade och ett av Sveriges bäst säljande rockband.

För att inte ramla in i de etablerade musikfårorna gjorde de då och då uppdateringar och rotade i sina rötter. Gammal Bo Diddley, gammal Stones, T Rex och det där.

Symptomatiskt nog hette denna skivan "Primitiv" (EMI CD 1998). Proffsigt, rutinerat och förbannat svängigt som alltid. Och som bekant här i spalten är stilen rårock / garagerock egentligen inte alls min påse. Men jag tycker om just Wilmer X.

Kanske för deras skånska härkomst som ger mig en glad igenkänning. Kanske för Nisse Hellbergs säkra attack i rösten. För att bandet står för en kontinuitet och åldrandets värdighet som ett Rolling Stones. Och, förstås, för att min kompis Mats Bengtsson från Ängelholm (f.d. Gutta Perka och Llongo) satt vid pianot och orgeln i Wilmer X under dessa gyllene år på 1990-talet.

"Primitiv" är ändå inte min favorit-Wilmer. Jag nöjer mig faktiskt med två låtar från detta album. Men de två, de är också desto mer kanon. "För dum för pop" är en svindlande svängig rocklåt i snabbt tempo med Nisses fyndiga text, smidiga vibrato och så med Jalle Lorenssons munspel ovanpå det. Nisse Hellberg, vilken rockkänsla och elasticitet. Så långt från ansträngda, svamligt otydliga röster som Ulf Lundell, Plura och (ursäkta jag säger det) - Thåström. 

Den andra suveräna Wilmer höjdaren här är "Du i din värld". En eftertänksamt dynamisk ballad som pendlar mellan ödmjukhet och kraftfullhet. En stor rocklåt med snyggt sidotema. Det är något okonstlat med Wilmer X som är väldigt bra. Eller var, kanske. Nu lär de väl inte finnas kvar som grupp längre.

Betyg: ***

BOB HUND ÄR ALLTID VAKNA

"Jag Rear Ut Min Själ, Allt Ska Bort" (Silence CD 1998). Finns det någon mer underbart lakonisk titel? Bob Hund är expert på sådana. Deras bisarra humor, både naivistisk och cyniskt träffsäker på samma gång.

Eller denna : "Tralala lilla molntuss, kom hit ska du får en puss". Där träffar de dessutom rakt i hjärtat. Bob Hund är något speciellt. Jag har aldrig varit någon större anhängare av "punkrock". Men när Tomas Öberg och bandet öser loss och röjer rockriff i snabba tempon, då är det som en frisk vind som sveper in.

Att Tomas Öberg sjunger pojkaktigt oförställt på bred skånska, ja faktiskt på helsingborgska, det gör förstås sitt till. Ändå är vi vid det här laget så vana vid att höra sång på bre' skånska. Peps, Wilmer X, Torsson, Kal P Dal, liksom Hasse Kvinnaböske ich Danne Stråhed har banat vägen.

Men Tomas Öberg slår ändå knockout med sin avväpnande, skeva buspågsvariant. Sedan är det något med Jonas Jonassons svepande syntlinjer och låtarnas ackordföljder som alltid överraskar. Alltid något oförutsett. Någon punkigt tysk avantgarde mitt i larmet.

Och texterna. Ja, egentligen beskriver de en tafflighet, en svårighet att hitta rätt i tillvaron. "Helgen v 48" är en annan sådan genial både låt och titel. Andra gånger kan det explodera i snabba utspel. "Nu är det revolution på gång?". Eller en charmigt fumliga ballader som "Raketmaskinen" och "Goddag & adjö".

En instrumental öppnare blev vid denna tiden standard på deras konserter. Och här rullar det igång med "Bob Hunds 115:e dröm". Titeln ett fräck svar på en hel annan Bobs gamla opus, "Bob Dylan's 115th dream" från 1965. Gruppnamnet finns för övrigt också med i "Bob Hund : 1999".

Tomas Öberg skriver de underfundiga texterna. Som en inspiratör har han nämnt sin gamle svensklärare på Olympiaskolan i Helsingborg, Helmer Lång (1924-2014). Det gläder mig eftersom jag också gick på Olympiaskolan (tio år tidigare) och hade samme mycket specielle litteraturvetare och humorist som lärare. "Jag Rear ut Min Själ, Allt Ska Bort" blev för övrigt Bob Hunds genombrott för en större publik. Här tog de klivet från mytiskt, lite mystiskt omtalat kultband till ett breda underhållningsrockare på de stora scenerna.

Betyg: ****