I BAREN PÅ ETT FRANSKT  HOTELL 

Vad är det här egentligen? Skvalmusik? Bakgrundsmusik till hissar och barer? Och vem spelar? Remix-skivor? Någon DJ har plockat, klippt ihop och redigerat ett antal redan befintliga musik-inspelningar till en slags lättlyssnad mix. Får man göra så?

För en gammaldags lyssnare som jag ställer sådana här produkter en del knepiga frågor. Om jag gillar musiken, vad är det jag gillar? De ursprungliga, dvs de musiker som egentligen spelar - eller någon plattvändare som själv tar åt sig äran för ett nytt konstverk? Och upphovsrätterna då?

Kanske är det att teoretisera istället för att bara lyssna och njuta. Huvudsaken är väl att det låter bra? Tja. Men jag är helt enkelt inte uppväxt med begreppet DJ. Disco-kulturen, hiphop, house och techno har naturligtvis rört om de villkoren ordentligt. 

Nå. Det här är alltså första volymen i en serie album producerade av och för Hotel Costes i Paris. Följaktligen heter skivan "Hotel Costes 1" (Wagram Records remix-CD 1999) och är officiellt utgiven med epitetet "Div. artister", men den är remixad av DJ:n Stepháne Pompougnac, som hädanefter skulle stå som exekutör (eller upphovsman) på skivomslagen i serien.

Stilen kallas tydligen Lounge eller Triphop. Lounge är verkligen passande för karaktären av mondän, sofistikerad bakgrundsmusik till cocktailbaren. Triphop är väl en rolig ordlek som variant på Hiphop. Och Triphop är är långt från hysteriskt uppskruvad, utagerande Hiphop. Här är det istället Triphop med välvalda, finsmakande stycken av jazz, latinamerikanskt, soft soul och lite världsmusik.

Grace Jones dyker upp här och sjunger "Libertango" av Astor Piazzolla, från hennes läckra album "Nightclubbing" från 1981. Det är den enda artist jag känner igen här. Huruvida denna version är ommixad från originalet eller bara är DJ:ad som inlemmad i helheten är något som inte mitt öra kan avgöra. 

Almeidinha Do El Gringo är en fantastisk sångerska som jag blir nyfiken på, men som jag tyvärr inte lyckats hitta uppgifter om vem hon är eller varifrån hon kommer. En portugisisk Fado-sångerska? Vet inte. Men vackert själfullt låter det. Jo, gamle skådespelaren Yves Montand dyker också upp här med en rolig, fransk prata (förmodligen filmklipp) till musik.

För övrigt känner jag varken till Big Muff (som gör en sensuell version av "My funny Valentine"), Fantastic Plastic Machine, De Phazz, Rhinôcérôs eller några andra av namnen på musikerna eller vokalisterna här. Men jag måste erkänna att jag är rätt svag för den här typen av electronica. Vem det nu är som spelar eller som gömmer sig bakom. Hotel Costes har onekligen hittat ett framgångsrikt koncept. Och på något sätt känns det väldigt franskt över det hela, fast usrprungsspåren är från en rätt mångkulturell brygd. 

Betyg: ***