CHILI PEPPERS "KALIFORNISERING" 

Ja, så måste man väl översätta det. "Californication" (Warner Bros CD 1999) var titeln på den nya skivan med Red Hot Chili Peppers. Ett album som slog knockout på mig och många andra vid tiden för millennie-skiftet.

En överraskning för mig, för egentligen hade jag ju dissar det mesta av den hårdare 90-talsrocken. Grunge, heavy metal och här, funk metal. Inget för mig. Jag kände mig lika vilsen bland de ortodoxa rockfrälsta med påstådd "rätt smak" som jag gjort bland punken 15 år tidigare.

Men man kan ändra sig. Red Hot Chili Peppers, den brutalt funk-rockiga, tatuerade, drogflirtande och fysiskt utlevande kvartetten från Kalifornien hade jag stött på i samband med den år 1991-våg som jag tyckte så geniunt illa om. Sedan hade det varit rätt tyst om dem under många år.

Någon gång våren 1999 såg jag en spelning från Stockholm med den nu rätt tilltufsade gruppen, där de talade känslosamt om en stor återförening efter tidigare bråk. Ett gäng hippies i fel tid. En av dem var gitarristen David Frusciante som faktiskt såg ut som gamle Donovan gjorde på 60-talet. De spelade en låt "Emit Remmus", med en försiktigt prövande basgång som byggde upp en massiv rockfunk. Jag lade märke till bassisten "Flea" som verkligen var så skicklig som det sagts. Det där tände någon latent nyfikenhet, trots allt.

Senare spelade radion balladen "Scar tissue", och den var ju så bra, så bra, så bra, så bra. När ett rockband med skarp attack skruvar ner lågan och gör en ballad, då kan det bli riktigt rörande vackert. Det finns många exempel på det. "Scar tissue" med sin lugnt rullande basgång och klingande rena, odistade gitarr (jag såg Frusciante, fortfarande som en sentida Donovan framför mig). Och sångaren Anthony Kiedis, som jag visste brukade rappa till hårda funkmetal-spikmattor. Här sjöng han så melodiöst, med stor värme och med fyllig, vacker baryton.

Det är just det som är poängen med Red Hot Chili Peppers. De är så oerhört melodiösa. Mitt i all extatisk, fysisk utlevelse och hård funk lemmar de lätt in sångbara, bärande melodirefränger. Något som är en bristvara i samtida rock. Hela "Californication" bärs upp av dessa självklara melodilinjer i muskulösa rytmvaggor.

Det är gruppens mest säljande och mest kända album, och det album som tog dem utanför de renläriga rockkretsarna ut mot en bredare, mer allmän publik. Men mainstream-publiken satte nog kaffet i halsen vid öppningen. "Around the world" börjar med att Kiedis vrålar rakt ut, till Chad Smiths trumbombardemang. Men efter en snygg funkbas-slinga av Flea blir det inledande rapping av Kiedis som mynnar ut i en härlig melodirefräng. Tilltagen att blanda rappande med sång var en del i deras musikstil.

Fina, lyftande rockmelodier finns också i bl.a. "Parallell universe" och "Otherside", medan balladen och titellåten "Californication" sträcker ut i en underbar ackordföljd och en sångtext om resor och kvinnor, där "a little girl from Sweden" får vara med på ett hörn. Resor är för övrigt ett återkommande texttema.

I "Get on top" och "I like dirt" kommer den hysteriskt anarkistiska funken igen på gamla manér (nä, strömlinjeformade har de absolut inte blivit). Medan "Porcelain" och Road trippin'" är mera beslöjade ballader i en ton som erinrar om tiden de föddes, ett färgrikt San Francisco någonstans runt 1968-69.

"Californication" är en utmärkt skiva och Red Hot Chili Peppes är (eller var?) ett utmärkt band med en egen, utmejslad stil. Jag tänker mig en fyrkant. Beatles vita dubbel-LP - Led Zeppelin - Snärtig funk à la Stanley Clarke - Hiphop och rap. Där någonstans finns Red Hot Chili Peppers med sin pregnanta, personliga stil. Skivomslaget är också härligt abstrakt kaliforniskt. "Kalifornisering" är det ju.

Betyg: *****