RAY DAVIES OM THE KINKS HISTORIA

Det här är en rolig historia. Den brittiske rockveteranen Ray Davies, motor i gamla The Kinks, skrev på 1990-talet ner sina memoarer i en bok vitsigt kallad "X-Ray",

Skivan "The Storyteller" (EMI live-CD 1998) är till stora delar hans uppläsningar av valda delar ur boken, varvat med Kinks-klassiker i sparsmakade versioner. Plus den helt nya "London song" som framförs både akustiskt live och i en elektrifierad studio-version.

"The Storyteller" är en mycket underhållande och rolig skiva. Mer prat än sång. Det gör inget, för Ray Davies är en mycket god berättare, med väl inlagda konstpauser och talang för träffsäkra oneliners.

Davies berättar om uppväxten i föräldrahemmet, om "the front-room", hur lillebror Dave Davies och han upptäckte bluesen, rocken, tjejerna, det goda livet. Det blir mycket Swinging London och mycket 60-talskänsla. "Vi gick på konstskola och försökte prata in oss hos de snygga tjejerna. Om konsten, politiken, filosofin och annat för att ha en chans, tills tjejen sa' : Jag är inte intresserad".

Det blir också fina bakgrundsberättelser till flera av låtarna. Vägen till skivkontrakt, flopparna, den dandylike managern på Pye Records osv. Där emellan små, akustiska brottstycken av "Autumn almanac", "Set me free", "You really got me" och andra klassiksa Kinks-hits. Bra, trivsamt, men oftast inte mer än brottstycken.

Jag tycker om "The Storyteller" och jag tror nog att många med mig som har stor kärlek till 1960-talets klassiska popperiod tycker om den. Bara man är beredd på att det är en till största delen pratskiva.

Betyg: ***

SNYGGT DESIGNAT OMSLAG TILL R.E.M.

Jag hade nog varit rätt svalt inställd till R.E.M. tidigare, även om deras "Out of Time" från 1991 förekommit här i spalten. Jag hade mest uppfattat dem som en amerikansk variant av U2, en grupp som jag aldrig fastnat för..

Det som fick mig att omvändas var faktiskt ett omslag. Detta omslag. Så kan det vara ibland. "Up" (Warner Bros CD 1998) har en stram, ovanlig design som snarare känns som kakel, tapet och galleri än traditionella skivomslag som ofta exekverar i expressiv fotokonst och mer eller mindre överlastade mixar av reklam, psykedelia eller fantasy.

Gruppen R.E.M. från Athens, Georgia, USA, har jag aldrig hört bättre än här. Deras 80-talsskivor är mig obekanta. Bästsäljarna "Out of Time" och "Automatic for the People" från 1991 och 1992 glänser i melodirik folkrock, men har samtidigt något gnälligt, malande över sig. Michael Stipe har en gäll sångröst som är både fascinerande och emellanåt tröttande.

"Monster" från 1994 var ett hemskt monster som lånade stil från den då så tidstypiska, mullrande Grunge-rock som jag avskydde. "New Adventures in High-Fidelity" från 1996 hade en attraktiv titel och drog åt det behagligt lyriska. Där började det likna något. Och här på väldesignade "Up" från 1998 var jag helt i hamn med R.E.M. De steg här fram som ett progressivt, intellektuellt rockband med den äran.

Stiilmässigt finns här vissa influenser av ambient och electronica. Till exempel i inledande, instrumentala "Airportman" som klingar drömsk stillhet och för tankarna till något ljudlandskap av Bian Eno. De visionära linjerna finns även i andra låtar, varvade med mera beat-markerade sånger som "Lotus". Där kan rytmen och rösten faktsikt erinra om gamla Genesis eller åtminstone Peter Gabriel.

Och ska jag fortstätta att referera så har många av de välskrivna sångerna en air av Brian Wilson och hans arbeten efter The Beach Boys. "Sad professor" och "The apologist" hör till dem, inlindade i ett milt vackert svårmod. Men R.E.M. är naturligtvis först och främst sig själva. Med en egen brygd av samtida, melodiös, ambitiös rockmusik med skärpa. Den förströstansfulla "Walk unafraid" och den längtansfulla "Daysleeper" är fina exempel på det. En musik med avstamp i klassiskt 60-tal men med vyer in mot framtiden. 

Betyg: ****

FIN POP MED EAGLE-EYE

Man kan inte låta bli att fascineras över klanen Jah / Cherry. Slag-verkaren, afro-musikern och rytmikpedagogen Ahmadu Jarr (senare Jah) är en av mina favoritmusiker från bl.a. Egba. Jazztrumpetaren Don Cherry (pappa till Eagle-Eye) var en egensinng och kreativ musikskapare. Mamman Moki konstnär.

Både Titiyo och Neneh Cherry är gudabenådade röster inom soul, r&b och (Neneh) hiphop. Lillebror Eagle-Eye Cherry har mera orienterat sig mot pop och rock med lätt färg av jazz i en luftigt flexibel singer-/songwriter-tradition.

"Save tonight" är hans stora hitlåt. En livsbejande, svängig poplåt som gör att man bara vill flyga med och sväva. Eagle-Eye sjunger med en avspänd värme till en vinande komp-gitarr. "Save tonighet" är med på detta album, "Desireless" (Diesel CD 1997).

Tyvärr är inte hela skivan av samma dignitet. Det blir lätt en dragning åt AOR (skvalrock med andra ord). Kompetent men lite friktionslöst. "Rainbow wings" och "When mermaids cry" är bra, men resten blir lite för jämntjockt laidback-amerikanskt. 

Värd att framhålla är däremot det sista spåret, titellåten "Desireless", som är en bubblande färgrik jazzlåt komponerad av pappa Don Cherry. Denne hade avlidit strax innan dess, 1995. Istället är det här fine jazztrumpetaren Goran Kajfes som blåser det skönt luftiga, lätt afro-klingande solot.

Betyg: ***

PEPS UTMÄRKTA HYLLNING TILL SINA BLUESRÖTTER

Första gången jag hörde "Rotblos" (Sonet CD 1997) med min gamle favorit Peps Persson - här som Peps Persson & The Downhome Blues Band - tyckte jag den lät konstig. Inte som han brukade. Kanske inte så lyckad denna gången?

Så fel jag hade. "Rotblos" är en av Peps allra bästa skivor - någonsin. Och det säger inte lite. För Peps har en diger skivkatalog och han är så otroligt proffsig. Alltid med känsla, närvaro, bred musikalitet, lyhördhet och ett säkert hantverk som omfattar många instrument och studioteknik. Peps har aldrig gjort en dålig skiva. Därtill är han för rutinerad och entusiastisk.

Så vad var det då jag tyckte var konstigt med "Rotblos" första gången? Jo, det var skivans andra spår, "Pistolblues", där han ger sig på gamle Howlin' Wolf och dennes "Forty-four". Och det är verkligen att utmana det invanda. Chicago-bluesmannen Howlin' Wolf var känd för sin ropande, råa sångstil som gärna gick över i extas. Något som annars är ovanligt för bluesmän som hellre muttrar i butterhet. "Pistolblues" är verkligen inte det mest lättsmälta med sitt primitiva bultande. Men Peps är djärv och antar utmaningen. Fast det för många kan låta "konstigt".

"Rotblos" med Peps är helt enkelt hans hyllning till rötterna i gammal blues från Mississippi och Chicago. Det är inte ovanligt för en man som Peps. Men han gör det här med relief i det egna åldrandet och med ett helt livs musikalisk erfarenhet i bagaget. Mycket här är sparsmakat, Det är mest låtar av Sonny Boy Williamson och Elmore James. Två likartade nummer av Howlin' Wolf (som egentligen hette Chester Burnett) som sticker med sin primitiva stil. Och så "Got my mojo workin'" av Muddy Waters, som här blir "Min trollmoj funkar". Det är det enda riktigt snabba numret, jämfört med övriga mera loja, gungande bluestolvor.

Översättningarna är lysande. peps har varit mån om att behålla den sexuella taggen i bluesens texter. Den tvetydighet (eller icke-tvetydighet) som annars ofta har tvättats bort när vita artister gjort covers ligger här ogenerat öppen. Att det sedan blir en och annan plattityd kan vara förlåtet. Den åldrade bluesens texter skrevs av män i patriarkala miljöer.

Peps sjunger, spelar munspel och gitarr bättre än någonsin. Som sagt en avskalad, okonstlad ljudbild. Här finns Peps evige musikaliske broder Bosse Skoglund på trummor, bättre än någonsin. Bara han kan få det att svänga så i nämnda "Min trollmoj funkar". Och här finns Fjellis. Den fine gitarristen Jan-Erik "Fjellis" Fjellström. Vi har tidigare hört honom spela med Mikael Wiehe i dennes mera rockiga grupper på 1980-talet. Här visar sig Fjellis som den alldeles lysande bluesmusiker han i grunden alltid varit. Bara två år efter denna skiva avled Fjellis 1999, alldeles för tidigt.

Betyg: *****

GRÄSLIGT OMSLAG GÖMMER BRA ROCK

Ja, man måste bortse från omslaget, "Bridges to Babylon" (Virgin CD 1997) med The Rolling Stones har ett ovanligt fult omslag. Stenarna har en hel del gräsliga omslag i sin stora skivkatalog, och ofta har bildlayouten spretat hit och dit utan enhetlig linje. Men det överlastade, barocklika "Babylon" tar nog ändå priset i kitsch.

Men skivan är bra. Än en gång kunde man faktiskt överraskas av det här 35-åriga bandet kunde fortsätta göra så potent och spänstig rock.
Det gick nu många år mellan studioalbumen, men det gjorde ingenting.

"Flip the switch" är en typisk Stones-öppnare. En rakrock med full gas i svindlande tempo. Redan i spår 2 har vi en fin hitlåt, "Anybody seen my baby". En melodiös mediumtempo-låt (som påstås ha alltför stora likheter med en sång av K.D. Lang), där en inlånad rappare får stå för uppdateringen i tid. Så kör man på i vanlig ordning med kompetenta nummer i varierade tempi. "Gunface" är en annan hårdkokt sak. 

Ibland går det på rutin. Fläskiga rocklåtar kan Stones göra nästan i sömnen. Men så bränner det till. Den starkaste låten på skivan är inte den nämnda hitlåten, utan "Saint of me". Ett kraftpaket där Mick först bara sjunger till Charlie Watts trummor, för att sedan växa och bli en riktig språngbräda. En riktigt häftig Stones-låt.

Keith Richards är i fin form och bidrar med hela tre sångnummer, alla ovanligt lyckade. Två av dem, "Thief in the night" och "How can I stop?" är lugna ballader och har placerats i rad sist på skivan. Ett ovanligt grepp som är ett nytänk. Lyssnar man noga kan fine jazzmusikern Wayne Shorter från Weather Report höras på sax, om än alltför nedtonat.

"Bridges to Babylon", kanske inte en av de främsta eller viktigaste Stones-plattorna i deras långa historia. Men en låtstark och kompetent brygd på hela 13 nummer och drygt en timmes speltid. Och det räcker långt, trots en och annan rutinlåt i mängden.

Betyg: ***

DYLAN INNAN SKYMNINGENS HÖST

Många Dylan-fans över hela världen blev allvarligt oroade när nyheten gick ut runt 1997 att den gamle mästaren blivit akut inlagd på sjukhus för problem med svullet hjärta.

Det tycks ha ordnat upp sig senare med Dylans hälsa. Det var inte dags att dö än. Men den då 56-årige legenden fick sig nog en rejäl knäck och blev naturligt nog ännu mer dyster än han brukar.

Händelsen inträffade strax innan skivsläppet "Time Out Of Mind" (Columbia CD 1997), Ett av hans bästa, allvarligaste och mest drabbande album på många, många år. Ja, någonsin.

Huruvida sångerna skrevs före eller efter sjukdomsförloppet vet jag inte, men nog känns det att denna sångsamling har ett allvar så ligger direkt och öppet i dödens närhet. Den producerades av Daniel Lanois, som såg till att hålla en ovanligt sparsam, nerdtonad musik-uppbackning till Dylans starka sånger. Musiken rör sig i ballad, country och blues. Dvs en elementär och föga originell plattform för att vara Bob Dylan.

Olycklig kärlek, svek, dödsmedvetande, åldrande. Eviga ämnen. Inledande "Love sick" fångar lyssnaren direkt. Ett långsamt tempo med några skarpt markerade gitarrackord och ett elpiano. Dylans ord "I'm sick and tired..." drar med oss i ett djup av allvar som berör.

Mellan några råare bluesnummer i mediumtempo ("Dirt road blues", "Cold iron bounds") ligger så de svidande sorgligt vackra "Trying to get to heaven" och "Not dark yet". De enkla men säkra metaforerna för åldrande här harmonierar med när Frank Sinatra en gång sjöng "September of my Years". Lika vackert, lika vemodigt.

Sist på detta album ligger det drygt 16 minuter långa eposet "Highlands". Det väl tilltagna formatet gör att man lätt associerar till klassiska, episka evighetslåtar av Dylan såsom "Desolation Row" och "Sad-eyed lady of the Lowlands". Kanske är titeln "Highlands" ett svar på den förra. 

Men där t.ex. "Desolation Row" är en intensiv, engagerad ballad på 16 verser av surrealistiska bildbyggen är "Highlands" istället en dämpad, återhållsamt sjungen historia om ett febrigt tillstånd av dödsmedvetande där fantasier och minnesfragment dyker upp och blandas så rapsodiskt som bara ett sjukdomstillstånd kan framkalla. Det är just i sin monoton återhållsamhet är "Highlands" så plågsam. Men av stor konstnärlig dignitet.

"Time Out of Mind" placerar sig lätt som ett av Bob Dylans 7-8 främsta album någonsin. Bredvid de klassiska 60-talsskivorna, 70-talsalbum som "Blood on the Tracks" och "Slow Train Coming" och enstaka senare som "Oh Mercy" finns "Time Out Of Mind" från 1997 som ett av de riktigt livskraftiga, konstnärligt stora verken.

Betyg: *****

SOFISTIKERAD JAZZPOP MED BO KASPERS

Jag älskar Bo Kaspers Orkester. Jag gillar deras mjuka anslag av tillbakalutad jazzpop med välgjorda melodier, kluriga texter och ytterst välgjorda arrangemang. Jag tycker om Bo Kasper Sundströms mjuka röst med en stråk av norrländskt vemod.

"Amerika" (Columbia CD 1996) var deras tredje album. De hade redan från debuten "Söndag i Sängen" 1993 hittat sitt personliga uttryck. Men de hade nu slipat på sina uttryck och sitt låtskrivande.

Ändå har de haft en påfallande enhetlighet i sin sofistikerade popstil under drygt tjugo års tid. Och detta inte sagt som någonting negativt. Tvärtom, de har en konsekvens i sitt språk och varierar sitt tema i oändliga variationer.

Redan i öppningsspåret "Vi kommer aldrig att dö" slår Bo Sundström fast det svårmodiga draget. Ett stråk av sorg, trots att texten andas tillförsikt och förtröstan. Men det är i spår två, "En ny, skön värld", som de klockrent träffar mitt hjärta. 

"Jag ska sluta se på TV / Jag ska se efter om jag kan. / För jag har svårt att se nåt nöje / i att man slår ihjäl varann. / Jag ska inte längre lyssna / å dom som bor här ovanför. / Det dom säger till varandra / är nå't jag hoppas att vi aldrig gör. / Vi bygger en ny skön värld......." osv.

Det är så bra. Så stark och träffsäker text. Precis så introvert som jag själv reagerar. Och detta till en inåtvänt jazzig melodi i samma anda som öppningslåten. Bo Kaspers Orkester har ibland jämförts med vad Hansson de Wolfe United höll på med på 1980-talet. Samma "snälla", inåtvända tilltal till en sofistikerat jazzig cool-pop. Hos båda texter som ibland kunde verka kryptisk banala men som i själva verket hade större djup och psykologi än vad som först anades. Och som plötsligt kunde öppna sig i träffsäkra iakttagelser.

Men där Hansson De Wolfe ofta hade något kyligt 80-talsaktigt i soundet, har Bo Kaspers istället en värme som slår an direkt. Hela "Amerika" är en lysande skiva, men "En ny, skön värld" är sången jag skulle lyfta ut och spela om jag fick ha ett "Sommar"-program i radion.

Ändå är som sagt plattan enhetlig i sin stil med sensuell mjukhet och genomgående vilsamt temp, "Ett & noll", "Gott, nytt år" och "En världsomsegling under havet" är andra titlar från denna underbara CD. Och vilka musiker ! Förutom Bo Sundströms mjukt introverta röst - Mats Schubert på elpiano, med Michael Malmgrens och Fredrik Dahls täta, följsamma komp. Och blåsarna! Per "Texas" Johansson lyser på tenorsax.

Betyg: *****