PEPS UTMÄRKTA HYLLNING TILL SINA BLUESRÖTTER

Första gången jag hörde "Rotblos" (Sonet CD 1997) med min gamle favorit Peps Persson - här som Peps Persson & The Downhome Blues Band - tyckte jag den lät konstig. Inte som han brukade. Kanske inte så lyckad denna gången?

Så fel jag hade. "Rotblos" är en av Peps allra bästa skivor - någonsin. Och det säger inte lite. För Peps har en diger skivkatalog och han är så otroligt proffsig. Alltid med känsla, närvaro, bred musikalitet, lyhördhet och ett säkert hantverk som omfattar många instrument och studioteknik. Peps har aldrig gjort en dålig skiva. Därtill är han för rutinerad och entusiastisk.

Så vad var det då jag tyckte var konstigt med "Rotblos" första gången? Jo, det var skivans andra spår, "Pistolblues", där han ger sig på gamle Howlin' Wolf och dennes "Forty-four". Och det är verkligen att utmana det invanda. Chicago-bluesmannen Howlin' Wolf var känd för sin ropande, råa sångstil som gärna gick över i extas. Något som annars är ovanligt för bluesmän som hellre muttrar i butterhet. "Pistolblues" är verkligen inte det mest lättsmälta med sitt primitiva bultande. Men Peps är djärv och antar utmaningen. Fast det för många kan låta "konstigt".

"Rotblos" med Peps är helt enkelt hans hyllning till rötterna i gammal blues från Mississippi och Chicago. Det är inte ovanligt för en man som Peps. Men han gör det här med relief i det egna åldrandet och med ett helt livs musikalisk erfarenhet i bagaget. Mycket här är sparsmakat, Det är mest låtar av Sonny Boy Williamson och Elmore James. Två likartade nummer av Howlin' Wolf (som egentligen hette Chester Burnett) som sticker med sin primitiva stil. Och så "Got my mojo workin'" av Muddy Waters, som här blir "Min trollmoj funkar". Det är det enda riktigt snabba numret, jämfört med övriga mera loja, gungande bluestolvor.

Översättningarna är lysande. peps har varit mån om att behålla den sexuella taggen i bluesens texter. Den tvetydighet (eller icke-tvetydighet) som annars ofta har tvättats bort när vita artister gjort covers ligger här ogenerat öppen. Att det sedan blir en och annan plattityd kan vara förlåtet. Den åldrade bluesens texter skrevs av män i patriarkala miljöer.

Peps sjunger, spelar munspel och gitarr bättre än någonsin. Som sagt en avskalad, okonstlad ljudbild. Här finns Peps evige musikaliske broder Bosse Skoglund på trummor, bättre än någonsin. Bara han kan få det att svänga så i nämnda "Min trollmoj funkar". Och här finns Fjellis. Den fine gitarristen Jan-Erik "Fjellis" Fjellström. Vi har tidigare hört honom spela med Mikael Wiehe i dennes mera rockiga grupper på 1980-talet. Här visar sig Fjellis som den alldeles lysande bluesmusiker han i grunden alltid varit. Bara två år efter denna skiva avled Fjellis 1999, alldeles för tidigt.

Betyg: *****