DYLAN INNAN SKYMNINGENS HÖST

Många Dylan-fans över hela världen blev allvarligt oroade när nyheten gick ut runt 1997 att den gamle mästaren blivit akut inlagd på sjukhus för problem med svullet hjärta.

Det tycks ha ordnat upp sig senare med Dylans hälsa. Det var inte dags att dö än. Men den då 56-årige legenden fick sig nog en rejäl knäck och blev naturligt nog ännu mer dyster än han brukar.

Händelsen inträffade strax innan skivsläppet "Time Out Of Mind" (Columbia CD 1997), Ett av hans bästa, allvarligaste och mest drabbande album på många, många år. Ja, någonsin.

Huruvida sångerna skrevs före eller efter sjukdomsförloppet vet jag inte, men nog känns det att denna sångsamling har ett allvar så ligger direkt och öppet i dödens närhet. Den producerades av Daniel Lanois, som såg till att hålla en ovanligt sparsam, nerdtonad musik-uppbackning till Dylans starka sånger. Musiken rör sig i ballad, country och blues. Dvs en elementär och föga originell plattform för att vara Bob Dylan.

Olycklig kärlek, svek, dödsmedvetande, åldrande. Eviga ämnen. Inledande "Love sick" fångar lyssnaren direkt. Ett långsamt tempo med några skarpt markerade gitarrackord och ett elpiano. Dylans ord "I'm sick and tired..." drar med oss i ett djup av allvar som berör.

Mellan några råare bluesnummer i mediumtempo ("Dirt road blues", "Cold iron bounds") ligger så de svidande sorgligt vackra "Trying to get to heaven" och "Not dark yet". De enkla men säkra metaforerna för åldrande här harmonierar med när Frank Sinatra en gång sjöng "September of my Years". Lika vackert, lika vemodigt.

Sist på detta album ligger det drygt 16 minuter långa eposet "Highlands". Det väl tilltagna formatet gör att man lätt associerar till klassiska, episka evighetslåtar av Dylan såsom "Desolation Row" och "Sad-eyed lady of the Lowlands". Kanske är titeln "Highlands" ett svar på den förra. 

Men där t.ex. "Desolation Row" är en intensiv, engagerad ballad på 16 verser av surrealistiska bildbyggen är "Highlands" istället en dämpad, återhållsamt sjungen historia om ett febrigt tillstånd av dödsmedvetande där fantasier och minnesfragment dyker upp och blandas så rapsodiskt som bara ett sjukdomstillstånd kan framkalla. Det är just i sin monoton återhållsamhet är "Highlands" så plågsam. Men av stor konstnärlig dignitet.

"Time Out of Mind" placerar sig lätt som ett av Bob Dylans 7-8 främsta album någonsin. Bredvid de klassiska 60-talsskivorna, 70-talsalbum som "Blood on the Tracks" och "Slow Train Coming" och enstaka senare som "Oh Mercy" finns "Time Out Of Mind" från 1997 som ett av de riktigt livskraftiga, konstnärligt stora verken.

Betyg: *****