SNYGGT DESIGNAT OMSLAG TILL R.E.M.

Jag hade nog varit rätt svalt inställd till R.E.M. tidigare, även om deras "Out of Time" från 1991 förekommit här i spalten. Jag hade mest uppfattat dem som en amerikansk variant av U2, en grupp som jag aldrig fastnat för..

Det som fick mig att omvändas var faktiskt ett omslag. Detta omslag. Så kan det vara ibland. "Up" (Warner Bros CD 1998) har en stram, ovanlig design som snarare känns som kakel, tapet och galleri än traditionella skivomslag som ofta exekverar i expressiv fotokonst och mer eller mindre överlastade mixar av reklam, psykedelia eller fantasy.

Gruppen R.E.M. från Athens, Georgia, USA, har jag aldrig hört bättre än här. Deras 80-talsskivor är mig obekanta. Bästsäljarna "Out of Time" och "Automatic for the People" från 1991 och 1992 glänser i melodirik folkrock, men har samtidigt något gnälligt, malande över sig. Michael Stipe har en gäll sångröst som är både fascinerande och emellanåt tröttande.

"Monster" från 1994 var ett hemskt monster som lånade stil från den då så tidstypiska, mullrande Grunge-rock som jag avskydde. "New Adventures in High-Fidelity" från 1996 hade en attraktiv titel och drog åt det behagligt lyriska. Där började det likna något. Och här på väldesignade "Up" från 1998 var jag helt i hamn med R.E.M. De steg här fram som ett progressivt, intellektuellt rockband med den äran.

Stiilmässigt finns här vissa influenser av ambient och electronica. Till exempel i inledande, instrumentala "Airportman" som klingar drömsk stillhet och för tankarna till något ljudlandskap av Bian Eno. De visionära linjerna finns även i andra låtar, varvade med mera beat-markerade sånger som "Lotus". Där kan rytmen och rösten faktsikt erinra om gamla Genesis eller åtminstone Peter Gabriel.

Och ska jag fortstätta att referera så har många av de välskrivna sångerna en air av Brian Wilson och hans arbeten efter The Beach Boys. "Sad professor" och "The apologist" hör till dem, inlindade i ett milt vackert svårmod. Men R.E.M. är naturligtvis först och främst sig själva. Med en egen brygd av samtida, melodiös, ambitiös rockmusik med skärpa. Den förströstansfulla "Walk unafraid" och den längtansfulla "Daysleeper" är fina exempel på det. En musik med avstamp i klassiskt 60-tal men med vyer in mot framtiden. 

Betyg: ****