GRÄSLIGT OMSLAG GÖMMER BRA ROCK

Ja, man måste bortse från omslaget, "Bridges to Babylon" (Virgin CD 1997) med The Rolling Stones har ett ovanligt fult omslag. Stenarna har en hel del gräsliga omslag i sin stora skivkatalog, och ofta har bildlayouten spretat hit och dit utan enhetlig linje. Men det överlastade, barocklika "Babylon" tar nog ändå priset i kitsch.

Men skivan är bra. Än en gång kunde man faktiskt överraskas av det här 35-åriga bandet kunde fortsätta göra så potent och spänstig rock.
Det gick nu många år mellan studioalbumen, men det gjorde ingenting.

"Flip the switch" är en typisk Stones-öppnare. En rakrock med full gas i svindlande tempo. Redan i spår 2 har vi en fin hitlåt, "Anybody seen my baby". En melodiös mediumtempo-låt (som påstås ha alltför stora likheter med en sång av K.D. Lang), där en inlånad rappare får stå för uppdateringen i tid. Så kör man på i vanlig ordning med kompetenta nummer i varierade tempi. "Gunface" är en annan hårdkokt sak. 

Ibland går det på rutin. Fläskiga rocklåtar kan Stones göra nästan i sömnen. Men så bränner det till. Den starkaste låten på skivan är inte den nämnda hitlåten, utan "Saint of me". Ett kraftpaket där Mick först bara sjunger till Charlie Watts trummor, för att sedan växa och bli en riktig språngbräda. En riktigt häftig Stones-låt.

Keith Richards är i fin form och bidrar med hela tre sångnummer, alla ovanligt lyckade. Två av dem, "Thief in the night" och "How can I stop?" är lugna ballader och har placerats i rad sist på skivan. Ett ovanligt grepp som är ett nytänk. Lyssnar man noga kan fine jazzmusikern Wayne Shorter från Weather Report höras på sax, om än alltför nedtonat.

"Bridges to Babylon", kanske inte en av de främsta eller viktigaste Stones-plattorna i deras långa historia. Men en låtstark och kompetent brygd på hela 13 nummer och drygt en timmes speltid. Och det räcker långt, trots en och annan rutinlåt i mängden.

Betyg: ***