Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

fredag, juli 18, 2014

PRINSENS BÄSTA BITAR, GULDPERIODEN

"The Very Best of Prince" (Warner Bros saml.-CD 2001) är en bra samling. Kronologiskt, från en tidig singel, "I wanna be your lover" (1979), till några spår från utmärkta albumet "Diamonds and Pearls" (1991).

Det är bra. Snyggt uppställt. Och just perioden runt omkring 1980-talet är Princes verkliga guldperiod. En bit in på 1990-talet började han byta namn, krångla och gå vilse. När mycket av den musik han banat vägen för (r'n'b, funk, house etc) vann allmän mark gjorde han själv konstiga skivor. Vem orkade bry sig om hur den där symbolen skulle uttalas?

Denna utgåva från 2001 blev nog för många en nyupptäckt av Prince. Sedan dess har han hittat tillbaka till publiken igen. Men på denna samling gäller alltså 80-talet. Väl valda låtar som "Little red Corvette" (1983), några från hans bullrigaste och mest kända album "Purple Rain" (1984). Däribland den uppspänt storslagna titellåten, med sin fascinerande uttoning, där några celli vandrar en baklänges ackorgång som ger en effekt av evighet, likt den i Beatles "A day in the life".

Vidare givna hitlåtar som hippie-klingande "Raspberry beret" (1985) från "Around the World in a Day", och kåtslaget funkiga "Kiss" (1986) från "Parade". Den enskilda låten "Sign O' the times" (1987) är kanske den starkaste Prince någonsin gjort. Den apokalyptiska texten, som bl.a. handlar om AIDS, drar med lyssnaren i en oemotståndligt soulfunk-drivna rytmen. Det är bra att plocka ut den sången, för hela dubbelalbumet med samma namn tycker jag går bitvis på tomgång.

"Alphabeth street" (1988) är en annan pärla, från "Lovesexy". En annan rytmfest av galet vriden party-karaktär. Men den och det albumet ska jag återkomma till. "The Very Best of Prince" är en rak och tät samling som verkligen ger det bästa. Rimlig i speltid också, inga mastodontverk.

Däremot bör man se upp med den senare samlingen "Prince Ultimate" (saml.-2CD 2006), som jag först ramlade på. Där är en CD hits i ett osorterat, märkligt urval. Den andra CD:n består av andra Prince-hits som är omgjorda i utdragna remix-versioner. Något som är för mig obegripligt, och störande om man vill ha låtarna som de lät i original. Men detta inlägg och detta betyg gäller alltså den betydligt bättre "The Very Best of Prince".

Betyg: ****



torsdag, juli 17, 2014

MILES DAVIS MED NYA SKETCHER FRÅN SPANIEN

Det hade gått drygt 25 år sedan Miles Davis gjorde sitt klassiska album "Sketches of Spain" tillsammans med Gil Evans orkester. Miles hade genomgått åtskilliga musikaliska perioder, när han nu fick förfrågan om musik till filmen "Siesta", regisserad av Mary Lambert.

Filmen är det väl inte många som har sett till. Den vet jag inget om. Men musiken lever sitt eget liv och mår utnärkt. "Siesta" (Warner Bros CD/LP 1987) med Miles Davis och Marcus Miller är en vacker, stämningsfull skiva med målerisk musik av spansk kolorit. Att tankarna lätt går till "Sketches of Spain" från 1960 är ingen tillfällighet.

Det är musik utan det vanliga bas-och-trummor-fundamentet. Visserligen är Marcus Miller i grunden basist (han spelade underbart bas på Miles förra album "Tutu"). Men här lägger han istället ödsliga ackord på synthar, basklarinett, sopransax etc. Miles spelar själfullt vackert på sin sordinerade trumpet. I övrigt medverkar bara ett fåtal musiker som kompletterar med klassisk gitarr, flöjt och lite slagverk.

Filmmusik kan vara vanskligt. Det blir lätt bara bakgrunder, mattor. "Stämningar" kan verkligen bli hur som helst. Suddigt skval, eller som här - stillsamhet laddad med mystik, mörker, erotik, skönhet. Miles Davis gjorde här alltså ett avsteg från sin vanliga jazzfunk / fusion som byggde på rytmer och groove. Här är det klanger och spanska landskap som gäller, med den äran.

Jag hade lyckan att se Miles Davis live på Gröna Lund sommaren 1987. Vi som befarat en lynnig diva med publikförakt fick helt fel. Miles var på lysande humör och spelade så generöst med sitt täta band, musiken från "Tutu" och "You're under Arrest". Jag hade samtidigt haft höga förväntningar. När man väl stod där spelade förväntningar ingen roll. Det var bara att sluta ögonen och njuta. Jag kommer aldrig att glömma Miles på Gröna Lund i juli 1987.

Betyg: ****

 

onsdag, juli 16, 2014

ALLT FÖR EN ENDA LÅT MED COSTELLO

Jag är ingen stor fan av Elvis Costello, men kan tycka om honom i små portioner och uppskattar hans stora musikaliska kunskap och vilja att kliva över gränser och genrer, att självklart se det goda i den mest skiftande musik, oavsett hur den brukar sorteras. Mera av sådana öppna sinnen!

"Blood and Chocolate" (Demon CD/LP 1986) med Elvis Costello & The Attractions är förvisso en av artistens högst rankade och mest ansedda album i hans digra katalog. Jag har själv aldrig fastnat för den. Kanske för att jag störs av den oändligt tjatiga och plågsamma "Tokyo storm warning".

Istället nöjer jag mig med att plocka ut EN enda låt. "I want you", hans innerliga, expansiva kärleksballad. Med titeln sällar han sig till Bob Dylans och The Beatles skara. Det är en stor tolkning av en stor, egen sång. Costellos övertydliga diktion och frasering, som ibland kan dra åt det gläfsande hållet, ligger här rätt i sångens egen andning och uppbyggelse. Men jag nöjer mig som sagt med den fina balladen.

Betyg: ***

tisdag, juli 15, 2014

PRINSENS FUNKIGA PARAD

Det här är kanske den roligaste och bästa skivan med soulfunk-mästaren Prince. Den heter "Parade" (Paisley Park LP/CD 1986) och kom ut under namnet Prince & The Revolution.

Och visst var The Revolution hans kompband (främst på turnéer), där bland annat den både skickliga och vackra trumslagerskan Sheila E (Escovedo) spelade med ibland. Men i praktiken, på denna och förra skivan, spelade förmodligen Prince de flesta instrument själv, sjöng, arrangerade och producerade.

"Parade" börjar förvillande. En samplad symfoniorkester åker fram och tillbaka i högtalarna över eltrummornas burkiga rytm. Experimentell funk är Princes specialitet och lekfullheten i uttryck spelas ut virtuost på ett nästan nonchalant sätt. Han sjunger med sin extremt ljusa, könsöverskridande falsett och texterna handlar som vanligt om sex.

"Parade" har ett genomgående drivande tempo, till skillnad från hans förra "Around the World in a Day", som förvisso hade spännande infall och färg av 60-talspsykedelika, men också hade rejäla svackor i tempot (ovanligt nog för en extasens rytmmästare som Prince).

Efter "Parades" inledande, förbryllande symfoni-kaos och efter barskrapade funkspår som "I wonder U" och "New position", glider det hela över i undersköna, svalt depraverade balladen "Under the cherry moon". Därefter fräck soul à la 60-tal ("Girls and boys") med knarrande barytonsax och allt.

Skivsidan 2 (på vinylen alltså) utmärks mest av den mer än välkända hitlåten "Kiss". En roligt sexig, ja nästan porrig funklåt som Prince sjunger i en så parodiskt hög falsett att rösten nästan slår över. Den är rolig att jämföra med Tom Jones cover-version. Medan Prince odlar en tvetydig, gräns-överskridande queer-sexualitet dundrar Tom Jones på med präktig hetero. Båda versionerna har sina kvaliteter.

När Prince på "Parade" till slut drar ner tempot sker det i sista numret, den spröda balladen "Sometimes it snows in April". Ja, "Parade" är kanske Princes bästa och mest innovativa skiva, men allt som allt var han här inne i sin guldperiod. Slutet av 80-talet är också hans mest betydelsefulla skede, ungefär från "Purple Rain" till "Lovesexy".

Betyg: ****

måndag, juli 14, 2014

DAVID BYRNE PÅ UTFLYKT I TEXAS

Efter all experimentell funk med Talking Heads sökte primus motorn och geniet David Byrne vidare. "Little Creatures" (1985) hade markerat en återgång till melodiös enkelhet, så som de hade låtit precis i början, innan de drabbades av avantgarde.

Med "True Stories" (EMI LP/CD 1986) gick de verkligen till rötter och enkelhet på ett nästan etnologiskt sätt. Förklaringen är den roliga film som också bar titeln "True Stories" (1986) som David Byrne regisserade och spelade med i.

Det var en fiktiv "dokumentär" på temat Texas. Den intellektuelle allkonstnären David Byrne, som nära förknippats med New York och dess underground-scener, gav sig ut i småhålorna i Texas och tecknade livet där, gestaltat av några bisarra, lätt komiska rollfigurer som på olika sätt var typer "ur folket". En artig Byrne i cowboyhatt guidar tittaren runt, och allt är skildrat med både kärlek och stillsam ironi. Bland skådespelarna fanns John Goodman och Annie McEnroe.

I filmen framförs David Byrnes musik av skådisar och lokala band (en country-grupp, ett cajun-band osv). Enda undantaget är snabba rocklåten "Love for sale" som Talking Head spelar. Men på denna ordinarie skiva framförs samma låtar helt och hållet av Talking Heads. Det är en tät och flexibel grupp som visar sig kunna greppa över det mesta.

"People like us" och "City of dreams" är country-låtar, liksom den stillsamma valsen "Dream operator". Och det är country med den äran. En så fin musikalska hanverkare som David Byrne gör det igen. Jag, som annars har begränsat intresse för country, faller pladask för dessa fina melodier.

"Radio head" är en pumpande tex-mex. Den sången har också senare fått ge namn åt ett berömt, brittiskt band. "Puzzle evidence", som i filmen framförs av en galen predikant, är en extatisk, pulserande gospel. "Hey now" och "Papa Legba" bygger på latino-rytmer. "Wild, wild life" ( i filmen föremål för en festlig karaoke-tävling) är en underbar, melodiös rocklåt i punkigt tempo.

Filmen "True Stories" av David Byrne är en pärla. En rolig rapsodi av små, besynnerliga historier från livet i Texas. Skivan "True Stories" med Talking Heads är ett annorlunda TH-album i sina utflykter i America-musik. Det är hur bra som helst, och klarar sig alldeles utmärkt helt oberoende av filmen.

Betyg: ****

fredag, juli 11, 2014

VAN MORRISONS MEDITATION PÅ DJURGÅRDEN

Några fulländade album förgyllde skivåret 1986. Det annars dystra året då Olof Palme mördades. Vid sidan om Miles Davis "Tutu", en annan skiva att ta med på en öde ö.

Det var Van Morrison  : "No Guru, No Method, No Teacher" (Mercury LP/CD 1986). Jag hade träffat min blivande fru Eva året innan, och hon hade förutom kärlek skänkt mig massor av influenser till bra musik. Tom Waits, Van Morrison, soul, gamla Otis Redding och Ray Charles, nyare Dylan och Joni Mitchell, Och den fantastiska Nina Simone.

Van Morrison blev en gemensam favorit. Denne märklige singer/songwriter från Belfast, Nordirland. Lika butter och tjurig utåt sett, som gudabenådad sångskapare med sinne för andliga värden och livskvaliteter. Hur kunde en så sur gubbe skapa så underbar musik?

"No Guru, No Method, No Teacher" är det förmodligen allra bästa av de cirka femtiotal album Van the Man har gjort någonsin. Och då har han ändå en genomgående hög konstnärlig kvalitet. Här är tio sånger, övervägande i lugna, vilsamma tempi. Ibland rena meditationer, ibland någon tempo-höjning. Men en övertygande helhet av kontemplation och skönhet.

"Got to go back", med vemodiga tillbakablickar på Vans barndom när han sjöng i kyrkokören hemma i Belfast, "...used to look out my classroom window and dream / and go home and listen to Ray sing". (Han syftar på Ray Charles). Det är just det där vilsamma tempot, med en vacker oboe i kompet. Bra arrangemang har Van alltid varit noga med.

"Oh the warm feeling", "Foreign window" och "A town called Paradise" skildrar alla ljus, kärlek och livskvalitet. I "In the garden" (som kan kallas titellåten) närmar sig Van det religiösa, med besjungandet av en andlig närvaro i trädgården. Vi hade nyss flyttat till Stockholm. Det var varm sommar och jag cyklade ofta runt Djurgården efter jobbet. Van Morrisons natursköna "In the garden" handlade för mig om Djurgården.

Det enhetliga, lugna tempot fortsätter så i "Tir Na Nog". Stråkarrangemanget där är något alldeles extra. Inte bakgrund, inte smet - utan ett precist skrivet arr som kommenterar sångens text. Det är så bra och så ytterligt musikaliskt. Titeln "Here comes the knight" anspelar förstås på hans gamla Them-hit "Here comes the night". Men här är det poeten Yeats som gäller. Vans sånger och litteraturhistoria har alltid legat nära varann.

Endast i "Thanks for the information" visar Van tänderna, när han gör upp med ytlig media-hysteri. Men sången har samma, lugnt flytande tempo och smälter in i helheten. Avslutande "Ivory tower" är den enda uptempo-sången på denna gudomligt vackra och mycket formmedvetna skiva.

Betyg: *****

torsdag, juli 10, 2014

MÄSTERLIGE MILES IGEN - TUTU

Så ja. Är nu tillbaka efter en go´semester i Frankrike - Paris, Giverny och La Rochelle. Hur kopplar jag ihop Miles Davis till Frankrike? Jodå, hans cool jazz-period på 50-talet hade rika kopplingarna till dåtidens Paris. Bohemerna, konstnärerna, existensialisterna. Dessutom polade han med Juliette Greco.

Men detta är något annat. Vi befinner oss på 1980-talet. Den moderne, "elektriske" Miles klär sig i hippa, glittriga kläder och spelar funk. Men han har lämnat 1970-talets stökiga, utfreakade evighets-brygder bakom sig.

Miles Davis musikperiod på 1980-talet är snygg, sofistikerad, lättillgänglig utan att ge avkall på det smarta, fullfjädrat musikaliska. Jag var ju väldigt förtjust i "You´re Under Arrest" (1985), där han spelade Cyndi Laupers popballad "Time after time" med en grace värdig de klassiska 50-talsåren. Den var den sista skiva han gjorde för CBS (Columbia), efter att ha spelat in där i nära nog 30 år, sedan  1956.

Men "Tutu" (Warnes Bros CD/LP 1986) är kanske den bästa av dem alla. Med omslagsfoto av mästerfotografen Irving Penn, och i musikaliskt sällskap med multi-instrumentalisten och basisten Marcus Miller är "Tutu" en debut på nya bolaget som är så lyckad så att den till och med vågar matcha gamla "Kind of Blue" och andra Miles-klassiker från hans gyllene 1950-tal.

Med en förstklassig ljudbild väver Miles och Miller ihop åtta underbara jazzrock-låtar i övervägande lugna, följsamma tempi. "Tutu" och "Tomaas" inleder, med dedikationer till den sydafrikanska anti-apartheid-kampen (det här var innan Nelson Mandelas befrielse från Robben Island). En komplex mix av ljudspår hörs, där Marcus Miller spelar elbas, syntar, saxofoner, basklarinett osv. Bara några få ytterligare musiker medverkar.

Det är t.ex. George Duke som spelar syntar och klaviaturer på "Backyard ritual", och polske Michal Urbaniak på elviolin i "Don't lose your mind". Alla nummer är egna utom "Perfect way", som är en cover hämtad från dåtida popgruppen Scritti Politti. Miles fullföljer sitt spår att plocka upp samtida pophits och stöpa dem till något personligt, eget.

Ja, jag säger det igen. Miles Davis bästa skivor, bland hans säkert hundra titlar som gavs ut under hans nästan 50 aktiva år? Börja med 1950-talesklassiker som "Kind of Blue", "Round 'bout Midnight", "Miles Ahead", "Porgy and Bess", "Milestones" och "Sketches of Spain". Men väl också den utsökta "Tutu" från 1986. Den är enhetlig, fulländad och njutbar.

Betyg: *****