VAN MORRISONS MEDITATION PÅ DJURGÅRDEN

Några fulländade album förgyllde skivåret 1986. Det annars dystra året då Olof Palme mördades. Vid sidan om Miles Davis "Tutu", en annan skiva att ta med på en öde ö.

Det var Van Morrison  : "No Guru, No Method, No Teacher" (Mercury LP/CD 1986). Jag hade träffat min blivande fru Eva året innan, och hon hade förutom kärlek skänkt mig massor av influenser till bra musik. Tom Waits, Van Morrison, soul, gamla Otis Redding och Ray Charles, nyare Dylan och Joni Mitchell, Och den fantastiska Nina Simone.

Van Morrison blev en gemensam favorit. Denne märklige singer/songwriter från Belfast, Nordirland. Lika butter och tjurig utåt sett, som gudabenådad sångskapare med sinne för andliga värden och livskvaliteter. Hur kunde en så sur gubbe skapa så underbar musik?

"No Guru, No Method, No Teacher" är det förmodligen allra bästa av de cirka femtiotal album Van the Man har gjort någonsin. Och då har han ändå en genomgående hög konstnärlig kvalitet. Här är tio sånger, övervägande i lugna, vilsamma tempi. Ibland rena meditationer, ibland någon tempo-höjning. Men en övertygande helhet av kontemplation och skönhet.

"Got to go back", med vemodiga tillbakablickar på Vans barndom när han sjöng i kyrkokören hemma i Belfast, "...used to look out my classroom window and dream / and go home and listen to Ray sing". (Han syftar på Ray Charles). Det är just det där vilsamma tempot, med en vacker oboe i kompet. Bra arrangemang har Van alltid varit noga med.

"Oh the warm feeling", "Foreign window" och "A town called Paradise" skildrar alla ljus, kärlek och livskvalitet. I "In the garden" (som kan kallas titellåten) närmar sig Van det religiösa, med besjungandet av en andlig närvaro i trädgården. Vi hade nyss flyttat till Stockholm. Det var varm sommar och jag cyklade ofta runt Djurgården efter jobbet. Van Morrisons natursköna "In the garden" handlade för mig om Djurgården.

Det enhetliga, lugna tempot fortsätter så i "Tir Na Nog". Stråkarrangemanget där är något alldeles extra. Inte bakgrund, inte smet - utan ett precist skrivet arr som kommenterar sångens text. Det är så bra och så ytterligt musikaliskt. Titeln "Here comes the knight" anspelar förstås på hans gamla Them-hit "Here comes the night". Men här är det poeten Yeats som gäller. Vans sånger och litteraturhistoria har alltid legat nära varann.

Endast i "Thanks for the information" visar Van tänderna, när han gör upp med ytlig media-hysteri. Men sången har samma, lugnt flytande tempo och smälter in i helheten. Avslutande "Ivory tower" är den enda uptempo-sången på denna gudomligt vackra och mycket formmedvetna skiva.

Betyg: *****