MÄSTERLIGE MILES IGEN - TUTU

Så ja. Är nu tillbaka efter en go´semester i Frankrike - Paris, Giverny och La Rochelle. Hur kopplar jag ihop Miles Davis till Frankrike? Jodå, hans cool jazz-period på 50-talet hade rika kopplingarna till dåtidens Paris. Bohemerna, konstnärerna, existensialisterna. Dessutom polade han med Juliette Greco.

Men detta är något annat. Vi befinner oss på 1980-talet. Den moderne, "elektriske" Miles klär sig i hippa, glittriga kläder och spelar funk. Men han har lämnat 1970-talets stökiga, utfreakade evighets-brygder bakom sig.

Miles Davis musikperiod på 1980-talet är snygg, sofistikerad, lättillgänglig utan att ge avkall på det smarta, fullfjädrat musikaliska. Jag var ju väldigt förtjust i "You´re Under Arrest" (1985), där han spelade Cyndi Laupers popballad "Time after time" med en grace värdig de klassiska 50-talsåren. Den var den sista skiva han gjorde för CBS (Columbia), efter att ha spelat in där i nära nog 30 år, sedan  1956.

Men "Tutu" (Warnes Bros CD/LP 1986) är kanske den bästa av dem alla. Med omslagsfoto av mästerfotografen Irving Penn, och i musikaliskt sällskap med multi-instrumentalisten och basisten Marcus Miller är "Tutu" en debut på nya bolaget som är så lyckad så att den till och med vågar matcha gamla "Kind of Blue" och andra Miles-klassiker från hans gyllene 1950-tal.

Med en förstklassig ljudbild väver Miles och Miller ihop åtta underbara jazzrock-låtar i övervägande lugna, följsamma tempi. "Tutu" och "Tomaas" inleder, med dedikationer till den sydafrikanska anti-apartheid-kampen (det här var innan Nelson Mandelas befrielse från Robben Island). En komplex mix av ljudspår hörs, där Marcus Miller spelar elbas, syntar, saxofoner, basklarinett osv. Bara några få ytterligare musiker medverkar.

Det är t.ex. George Duke som spelar syntar och klaviaturer på "Backyard ritual", och polske Michal Urbaniak på elviolin i "Don't lose your mind". Alla nummer är egna utom "Perfect way", som är en cover hämtad från dåtida popgruppen Scritti Politti. Miles fullföljer sitt spår att plocka upp samtida pophits och stöpa dem till något personligt, eget.

Ja, jag säger det igen. Miles Davis bästa skivor, bland hans säkert hundra titlar som gavs ut under hans nästan 50 aktiva år? Börja med 1950-talesklassiker som "Kind of Blue", "Round 'bout Midnight", "Miles Ahead", "Porgy and Bess", "Milestones" och "Sketches of Spain". Men väl också den utsökta "Tutu" från 1986. Den är enhetlig, fulländad och njutbar.

Betyg: *****