TJAJKOVSKIJS NÖTKNÄPPARSVT OCH VINTERDRÖMMAR

Claudio Abbado och Chicago Symphony Orchestra framför Pjotr Tjajkovskij - Symfoni nr 1, g-moll, "Vinterdrömmar" och "Nötknäpparsvit" (Sony CD 1996) på denna skiva.

"Nötknäpparsviten" från 1892 är ett kärt barndomsminne som jag åter sluter till mitt hjärta efter många års kylig distans. "Blommarnas vals" är väl något av det mest pudersöta man kan höra. Samtidigt som det är svårt att inte höra gamle Sergio Celibidache repetera med Radiosymfonikerna i ett parodiskt "Tiiii-ta / tiiii-ta / tiiiiii....." i något antikt TV-inslag ur SVT:s arkiv.

Men hela sviten är tilltalande i sitt barnperspektiv med förtrollade sagofigurer. "Arabisk dans" och "Kinesisk dans" låter kanske varken arabiska eller kinesiska, men är bra. I "Sockerfeernas dans" frå en celesta spela solo, och det är ovanligt. "Marsch"har vi hört i rockversion med Emerson, Lake & Palmer och gamla twistgrupper från typ 61. "Uvertyren" är också stilsäker. I det hela blir "Nötknäpparsviten" en väl balanserad dessert utan att bli för sockrad (trots allt).

Hans Symfoni nr 1, "Vinterdrömmar" från 1866 är storslaget skön, vacker och expansiv på ett högromantiskt vis, där de tsar-ryska drömmarna nog drog mera åt Central-Europa och Wien. En titel som "Vinterdrömmar" är förföriskt enkel och vacker nog för att få mig knäsvag. Fastän jag inte tycker om vinter, och föreställer mig rysk vinter som något av det värsta man kan tänka sig.

Min Tjajkovskij har tidigare mest varit centrerad till den gripande dödssymfonin "Pathétique" (nr 6) från hans dödsår 1893. Den är ett av de enskilt mest känslostarka och vackra musikverk jag vet. Genomsyrad av kvalen och den kluvna plågan av så kallad "förbjuden kärlek". I relief av detta är det därför roligt att få stifta bekantskap med den yngre Pjotr Ilja, och början av hans symfoniska utveckling.

Betyg: ***