BACHS FRANSKA SVITER FÖR PIANO

Varför har jag ibland haft lite svårt för den av kritiker och av alla så ofantligt hyllade Glenn Gould-inspelningen av Bachs "Goldberg-variationer" för piano?

Jag har 1955 års-inspelningen. Han gjorde också en ny inspelning av samma verk 1981, året innan han dog. 1955 års Goldberg-Gould är allmänt klassad som en av de mest kända och mest sålda skivorna med klassisk musik över huvud taget.

Kanske är det bara det vanliga : Att man ryggar tillbaka inför oantastliga pelarhelgon. Eller är det av mycket mer triviala orsaker. Ljudet! 1955-inspelningen är i mono och innehåller dessutom märkliga missljud som tekniken lätt borde kunnat få bukt med.

Så mycket mer befriande då att snubbla på den här inspelningen, som jag knappt ens hade märkt att jag hade i hyllan. Den ikoniske mästerpianisten från Kanada igen, Glenn Gould. Nu istället med "Franska Sviter för piano" (Sony CD, insp 1973) av Johann Sebastian Bach, komponerade mellan 1722 och 1725. Eftersom min skiva är en enkel-CD gissar jag att detta handlar om utdrag.

Här stämmer allting. Här hör jag den excentriske mäster Glenn Gould spela som om han är ETT med Bach, ETT med musiken. Det sägs ibland att Gould var en en-tonsättar-tolkare. Att han var överjävlig på Bach men inte alls fungerade med en del andra stora ur piano-litteraturen. Det kan säkert stämma och det ger relief åt hans status som den store nörden. Bachs "Franska Sviter" för piano är behagliga, roliga, sköna, porlande och mycket spirituella.

Betyg: ****